Så. Det har blivit dags att bege sig vidare. Det blev nästintill tre glada år men nu är det minsann slut med Psykotronisk Videoblogg. Statistiken bjuder sina tydliga siffror: samtliga av mina engelska inlägg har bra mycket mer besökare än de svenska. När jag dessutom redan har en musikkolumn i en tysk tidning känns det som ett logiskt steg att hädanefter även göra mina filmrecensioner tillgängliga för en större publik genom att växla till ett mer gångbart internationellt språk. Och vem lurar man egentligen när man väljer att fokusera på kultfilm i Sverige? Är entusiasterna i hundratal eller tusental?
Min nya blogg Available on VHS hade sin premiär idag och mitt sista inlägg här blev även det första där, tillsammans med en recension samt ett nedladdningstips. Jag har nu den närmsta tiden ett omfattande arbete framför mig där jag ska gå igenom, välja ut och översätta mina favoritinlägg till engelska, och samtidigt försöka bjuda lite nytt till de som eventuellt väljer att fortsätta följa mitt skrivande. Länken är http://availableonvhs.wordpress.com/
Tack för denna tiden! Och stort tack till de som hört av sig.
ty från 1950-talet! Absolut inte i klass med klassikerna Staplerfahrer Klaus och Shake Hands With Danger har den ändock sina småroliga ögonblick som återigen förstärker vad vi redan visste om schadenfreude. Blodbadsbrist till trots lyckas den ändå på sina dryga åtta minuter förmedla idén om att en genomsnittlig kontorsmiljö är lika bra för hälsan som en nakenpicknick i centrala Bagdad.
Så! Två Europaturnéer och en fransk flickvän senare är det dags att damma av den Psykotroniska Videobloggen igen! Folk ber mig om det. Sveriges skeva kulturella utbud kräver det. Och min advokat informerar att det kommer ge ett bättre helhetsintryck av mig i det kommande åtal som med hans egna ord ”kommer göra honom rik oavsett om han vinner eller förlorar”.
Elaka tungor har påstått att den medelålders mannen Steve (efternamn okänt), bosatt i Amite, Louisiana har problem med precis allt. Något jag inte håller med dom, då det faktiskt bara är två saker; han själv och resten av omvärlden. Lite väl förtjust i alkohol och marijuana, och utan någon känd sysselsättning är han något av en lokalkändis i den sydliga småstaden, åtminstone bland poliserna som med jämna mellanrum arresterar honom. Då han saknar den där lilla rösten vi alla har inombords som tycker att köra berusad på sin gräsklippare helt enkelt inte är en bra idé. Inte ens som du gör det för att köra hem tio kundvagnar med alkohol till din kompis som var för full att köra själv.
Det var väldigt, vädligt trist att logga in på sin mejl idag och nås av nyheten att David Hess gått bort under helgen. Mest känd för sin prestation som Krug i Wes Cravens icke-pornografiska debuthistoria The Last House on the Left, debuterade han långt tidigare inom musikbranschen där han bland annat skrev Speedy Gonzales och en handfull kioskvältare åt Elvis Presley. Till ytan väldigt intensiv och med en explosiv aggression som bubblade där under var han den perfekta filmskurken och den första av genrens ikoniska sådana.
