Nejsägare

Hösten 1948 skakas Hollywood av en skandal när Robert Mitchum arresteras för innehav av marijuana. Trots den lakoniske stjärnans attityd att ”domaren kunde stoppa det någonstans” fick han bara två månaders fängelse för sitt brott och väl fri därifrån om något tvärtom filmstudions farhågor – och sina egna, vid arresteringen angav han sitt yrke som ”före detta skådespelare” – fått än högre status än förut och fann sin antiauktoritära image ett stort plus hos den yngre publiken. Howard Hughes köpte loss hans kontrakt för tvåhundratusen dollar och resten är filmhistoria.

För den unga skådespelerska som arresterades samtidigt den kvällen gick det då sämre. Lila Leeds fann sig efter avtjänat straff persona non grata i Hollywood och MGM rev upp hennes kontrakt. Plats då för exploitationfilmens okrönte konung Kroger Babb, en man som om han inte fokuserat på filmproduktion garanterat sålt gulmålade kråkor som kanariefåglar i något gathörn av hemstaden Ohio. Mest känd idag för sin sexhygienfilm Mom & Dad – en film som cirkulerade på amerikanska bio och drive-in biografer sammanlagt tjugofem år och uppskattningsvis tjänade in över hundra miljoner dollar – hade Babb en trettio år lång historia inom exploitation bakom sig och producerade film om allt från alkoholmissbruk, parterapi, cancerskräck och kommunisthysteri. Han var även den förste som köpte de amerikanska rättigheterna till Ingmar Bergmans Sommaren med Monika som han klippte om och lanserade under titeln Monika, the Story of a Bad Girl (att en av världens mer högtravande regissörer kan tacka en riktig slamkrypare till distributör för sin karriär på andra sidan pölen är för mig en grymt underhållande ironi).

Efter en inledningsscen där vi får se fyra tonåringar röka marijuana och sedan köra ihjäl sig möter vi Anne, spelad av Lila. Hon är en ung, naiv och mycket vacker kvinna som p.g.a. föräldralöshet försörjer sin bror Bobs collegestudier genom ett dansösjobb på Club St. Pierre. På klubben figurerar tyvärr även Markey, en äldre man som langar narkotika. Han har fått upp ögonen för den unga kvinnan och trots andra dansörers protester får han en av sina kunder på klubben att anordna en fest så de kan träffas och lära känna varandra mer. Väl på festen plockas ganska snart cigaretterna fram och till tonerna av en ödesmättad theremin och Markeys pockande röst röker Anne på. Överspelet som följer är hysteriskt.

Trots sin chef Hugos stränga order att låta bli droger i allmänhet och Markey i synnerhet blir han och Anne snart ett par. Hon använder mer och mer marijuana och när detta leder till sämre prestationer på klubben har hon snart förlorat sitt jobb. Markeys lösning är att låta Anne börja langa droger åt honom. Snart håller de knarkpartyn i hennes lägenhet och handlingen tar en vändning åt det värre när brodern gör ett oannonserat besök. Bråk uppstår och brodern håller ett anklagande tal om hur hans syster kunnat sjunka så lågt. Anne försöker ursäkta sig och langaren trycker en sedel i handen på honom, väsande ”Stick grabben! Köp dig en dubbel milkshake och kom tillbaka imorgon!” Nästa morgon har brodern då hängt sig i hennes garage. Självmordet ger rubriker i tidningen och klubbägaren tipsar polisen om att langaren Markey garanterat har ett finger med i det hela. Han börjar övervakas, polisen får upp ögonen för Anne och snart arresteras hon för innehav.

Captain Hayes – spelad av Lyle Talbot, känd från Ed Woods alster – försöker bryta ner den trotsiga kvinnans antiauktoritära attityd utan större resultat. Han ger henne en rundtur på psyket där offer för marijuanaberoendet visas upp, den ena mer skadad än den andre men ingen ändring. Hon döms till sextio dagars fängelse. I en utomordentligt surrealistisk scen där Anne kämpar med sin abstinens hallucinerar hon sin broders ansikte i väggar och speglar medan anklagande röster kallar henne ”Kid Killer! Kid Killer!” Till sist bryter hon ihop. Väl ute från fängelset har hon blivit omvänd och hjälper polisen locka in Markey och hans chef i en fälla. Filmen avslutas med en bön till tittaren att ”vi måste göra vad vi kan att informera allmänheten om denna drogs faror så att USA ska bli en bättre plats att leva och uppfostra en familj i!”

Tyvärr placerad i skymundan från andra marijuanafilmer som Reefer Madness och Marijuana är She Shoulda Said No min personliga favorit eftersom den till skillnad från dessa lyckas kombinera sina hysteriska moralkakor med bra skådespelarinsatser och på sina ställen riktigt imponerande kameraarbete! Lila är utomordentlig i sin prestation och abstinensscenen är ett ypperligt stycke film som påminner starkt om tysk expressionism. Den finns idag återutgiven på Oldies.com – du hittar den här – men för en rejäl dos antidrogpropaganda rekommenderas Cult Classics 20 Movie Pack som finns billigt här. Mer information om Kroger Babb hittar du här och här och varför inte göra ett besök på sidan The Reefer Madness Era som du hittar här?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: