Konstfilm

Konst är som bekant ett populärt tidsfördriv bland förvirrade människor och med tanke på hur mycket tortyr hederligt folk fått utstå i dess namn kan jag förstå att termen artfilm är något de flesta skyr som elden men Abel Ferraras Driller Killer från 1979 är just en sådan som till skillnad från det mesta inom genren dessutom lyckas att underhålla sin publik!

Abel spelar Reno, en fattig konstnär i New York som känner sig mer och mer pressad av västvärldens realiteter. Utan en Pappa att finansiera sitt bohemiska liv och med två flickvänner som gärna jobbar på el- och telefonräkningar men mindre på att tjäna in pengar att betala dom med är han minst sagt under en hel del press. Hans hopp är satt till det nya konstverk han sliter med dag som natt, ett mästerverk som en gång för alla kommer ge honom ett erkännande och placera honom i en mer fördelaktig ekonomisk situation. Målmedvetenheten gränsar dock till besatthet och när ett punkband – med det briljanta namnet Tony Coca Cola & The Roosters – blir hans nya grannar och spelar dygnet runt exploderar hans redan ansträngda sinne ut i en fullskalig psykos. Efter att ha inhandlat en portabel borrmaskin beger han sig ut på gatorna nattetid för att urskillingslöst slå ifrån sig med minst sagt blodigt resultat.

Felaktigt ihoplämpad med andra verktygsalster från sjuttiotalet ser jag Driller Killer som en utmärkt karaktärsstudie i storstadspsykos och kan enklare dra paralleller mellan den och exempelvis Taxi Driver än Texas Chain Saw Massacre och The Toolbox Murders. Det är en kompromisslös och fullkomligt stenhård lågbudgethistoria som slutar blodigt men med tanke på att första mordet kommer först 45 minuter in i filmen kan man omöjligt avfärda den som en typisk splatterfilm. Om det var detta filmmakaren var ute efter hade han tidsperioden trogen komprimerat ihop ovanstående historia till de första tio minuterna för att sedan ta tittaren till blodstänket (som exemplet Pieces du kunde läsa om här). Lägg sedan till de närmast cinema varité aktiga studierna av det förfallna landskap New York trots allt var mot slutet av sjuttiotalet, Ferraras användande av religiösa symboler och den ansträngning som gjorts med ljus- och kameraarbete så är den som sagt en artfilm. En fruktansvärt skitig sådan som garanterat kommer ge dig en gastkramade känsla och få känsliga tittare att gömma ansiktet bakom en kudde, men en artfilm ändå! Gilla det eller inte.

På grund av vad jag misstänker vara naivitet alternativt dåligt sinne för ekonomi från filmmakarens sida har copyright inte förnyats och denna sjuttiotalsklassiker redan idag public domain vilket gjort den till hett villebråd bland videobolagen och den verkar komma ut i ny utgåva på nästintill årlig basis. Den finns faktiskt att se i sin helhet på YouTube – klicka här – det finns en högupplöst kopia här men vill du äga en fysisk utgåva hittar du den bl.a. här. Tony Coca-Cola & The Roosters har faktiskt en hyllningssida på Facebook så är du nyfiken på detta band hittar du sidan här och en hyllningssida till filmen här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: