Taffel-Fu

Precis som amatörporrfilm skildrar folk som är för fula att ha sex, men har det ändå och bestämt sig för att dela det med resten av världen är Rudy Ray Moores Dolemite en kung-fu film gjord av människor som inte riktigt behärskar det men vägrar låta inkompetens komma i vägen för sina ambitioner. Visst, du kommer få se exakt samma saker som du sett med Bruce Lee men som tittare ska du vara på det klara med att det är en helt annan division vi talar om och i detta fallet mer Bruces lillebror som fått fritt utrymme att leka. Efter sin olycka. Tillsammans med sina filmbranschvänner som precis kommit ut från rehab och nu behöver en fast punkt i tillvaron.

Superhallicken Dolemite sitter i fängelse, falskt anklagad för att innehaft droger till ett värde av en halv miljon dollar samt stulna pälsar av minst sagt tveksam smak när hans bordellmamma Queen Bee efter två år lyckas övertyga fängelsedirektören att släppa honom fri. Väl tillbaka på gatorna bestämmer han sig för att nosa i vem som satte dit honom och alla spår pekar mot konkurrenten Willie Green, som direkt efter hans fängslande tog över både droghandel och Dolemites klubb The Total Experience. Det visar sig dock snart att Willie är i maskopi med två korrupta poliser vid namn Mitchell och White som även om de har inflytande uppenbarligen lyder under någon högre upp på stegen. Tillsammans med sin armé av kung-fukunniga prostituerade bestämmer han sig för att ta sig an hjärnan som ligger bakom det hela.

En underbar studie i tafflighet bjuder Dolemite på tveksamma prestationer både framför och bakom kameran. Vi talar dippande mikrofoner, fullt synbara medlemmar av filmteamet, ohörbara repliker för någon glömde slå på mikrofonen och skådespelare vars tolkning av ”passion” är att göra en imitation av en åldrande padda på heroin. Lägg sedan till sjuttiotalsklädsel som fått Liberace att flämta efter andan, kampsportscener som får dig att vilja hoppa in och hjälpa till, frisyrer som trotsar tyngdlagen samt riktigt, riktigt schysst funk så har du en kul taffelpärla att förgylla bokhyllan med. En oväntad succé följdes den upp av The Human Tornado (trailern kan du se här) och Rudy spann vidare på liknande tema med filmer som Petey Wheatstraw – The Devil’s Son-in-Law och The Disco Godfather. Trogen sina rötter gick han på 80-talet tillbaka till stå-upp och fortsatte en albumkarriär som inleddes redan trettio år tidigare med titlar som This Pussy Belongs to Me och This Ain’t No White Christmas.

Rudy gick tyvärr bort 2009 men lever kvar på nätet. Hans officiella hemsida hittar du här, hans samtliga filmade verk finns i en finfin box du hittar här, soundtrack plus hans komedialbum kan du köpa här, det finns en hyllningssida tillägnad Dolemite här och på Facebook och en tredelars intervju av Media Funhouse hittar du här, här och här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: