Arkiv för april, 2010

Helvete

Posted in Journalfilm, Kristet on april 26, 2010 by Store Manager

Jag har redan nämnt predikanten Estus Washington Pirkle i ett inlägg här men eftersom det varit brist på de kristna värderingarna ett tag och en sökning på nätet nu resulterade i den kompletta versionen av hans bisarra The Burning Hell från 1974 tyckte jag det var tiden rätt för ett nytt inlägg!

Om The Believer’s Heaven gav en bild av vad som väntade de troende är Burning Hell Pirkles vision om vad som komma skall för de som inte har den rätta tron. Alla klichéerna finns där PLUS att självaste Gene Simmons verkar vara dess väktare! Knappt dryga timmen lång är filmen ett alster som lätt hamnar bland kalkonklassiker som Blood Freak och som bonus finns den dessutom nu utgiven på DVD av Truegore.com som gör det möjligt att inhandla den utan att donera pengar till hans kyrka! Du hittar den här.

Triangeldrama

Posted in Film, Trailer on april 23, 2010 by Store Manager

Mer svulstigt relationsdrama för den som gillade King Kong vs. Godzilla – fast denna gång i form av ett svartsjukedito – kommer något oväntat från Shaw Brothers och deras Goliathon – The Mighty Peking Man från 1977. Mest kända för sina alster där en kortväxt man spöar andra kortväxta män med lustigt utseende var de Asiens svar på Hammer Films som under dryga tjugo år med start på 60-talet producerade riktigt bra lågbudgetfilm med fint filmade miljöer och bra (nåja) skådespelare i rollerna. Bolagen producerade faktiskt The Legend of the Seven Golden Brothers tillsammans 1974, en film som kvalitetsmässigt ofta jämförts med innehållet i en genomsnittlig skånsk kompost men kommer recenseras i denna blogg vid senare tillfälle. Spöklikt sina engelska kollegor hade filmbolaget ekonomiska svårigheter under 70-talet vilket ledde till bisarra alster i hopp om en succé och när ryktet om att Dino De Laurentiis påbörjat nyinspelningen av King Kong bestämde sig bolaget för att snabbt slå mynt av detta i hopp om att fånga de eventuella smulor som ramlade ner från storbolagets bord.

När Johnny Fengs flickvän berättar för honom att hon har behov som monogami i allmänhet och deras förhållande i synnerhet inte kan tillfredsställa lika bra som hans egna bror (och eventuellt lokala hockeylaget) ser han först ut som de flesta män gör när de inte har byxor på sig och smäller igen en bildörr lite för tidigt, sedan får han den där sorgsna blicken man annars bara ser hos en dvärgmops som blivit påkörd av en sopbil fyra gånger, överlevt och fortfarande minns varenda hemska detalj av incidenten. Faktum är att han är det mest sorgliga jag sett sedan den skelögda strippan i Passion in the Sun.

Nåväl. Precis som kvinnor har en primal förståelse de förr eller senare måste gå barbröstade genom mörka källare och fråga om det är deras numera förbannat döda pojkvän ”som gör det där hemska, köttätande ljudet?” är Flickan Som Inte Klarar Monogami något vi män måste gå genom för att bli torra bakom öronen. En smärtsam mandomsrit ska erkännas men precis som Johnny i filmen, något man enklast tar sig genom med massor av sprit och billigt engångssex tills man inte känner känslor längre. När en kompis sedan tycker han ska rycka upp sig och följa med till Himalaya för att leta efter en jätteapa är hans hjärna tillräckligt inlagd i alkohol han tycker det låter som en bra idé.

Efter kort sightseeing och presskonferens beger sig expeditionen sålunda ut i de ogästvänliga bergstrakterna på jakt efter King Kongs storebror. Ett kvicksandsintermezzo följer och efter en uppvisning i den indiska sjukvårdens krassa effektivitet – en bärare får sitt ben avslitet av en tiger så gruppledaren skjuter honom i huvudet så han slipper blöda ihjäl – kommer Johnny bort från expeditionen, ådrar sig skador och snubblar sedan över undersköna Samantha, spelad av Evelyn Kraft som direkt efter sin prestation i Lady Dracula bestämde sig för att hjälpa sin karriär genom att åta sig roller där hon pratade mindre och visade mer naket. Hon tar sig an honom, plåstrar om hans sår och när rollerna byts efter en ormattack och han i sin tur får vårda henne uppstår snart kärlek i den idylliska djungelmiljön. Det bjuds bl.a. en rörande scen när han får träffa hennes föräldrar som ligger kvar i flygplansvraket som blev deras död, vilket för mig personligen skulle varit ett tecken att det är dags att gå åt andra hållet och börja radera mobilnummer om ni förstår vad jag menar, speciellt efter att hon tycker han ska hälsa på deras mumifierade kvarlevor men Johnny är upp över öronen förälskad så han spelar med till sin flickväns storögda förtjusning. Om inget annat får man beundra hans lojalitet.

Jätteapan Utam däremot blir lite svartsjuk över deras relation för han var faktiskt först! Eller för att förtydliga, när Samanthas föräldrar fick en snabbkurs i gravitationslagen räddade han henne ur vraket, tog sig an flickan och uppfostrade henne. Och han måste haft någon form av baktanke för när han ser paret göra den dubbelryggade besten börjar han riva ner berg och slå sig på bröstet och man behöver inte vara Freud för att lista ut det är ett klassiskt exempel av ”Ge-fan-i-min-cykel!” (och jag vet vad du tänker för jag tänkte det samma och den enda förklaring jag kom på var att han någonstans hade planerat skicka henne på yogakurs för det gör ju kroppen böjlig om du förstår vad jag menar). Det blir inte bättre när Johnny övertygar sin flickvän att följa med honom till Hong Kong och ta med sin lurviga kompis för hans promotorvän Lu Tien kan hjälpa dom tjäna storkovan på denne. Väl på plats sätts Coco i bur, vilket knappast gör honom roligare att ha att göra med och när promotorn sedan försöker sig på ett smakprov av Samantha utan att ha en officiell inbjudan bryter sig apan ut och river ner den kinesiska hamnstaden. När sedan militären kallas in bestämmer sig odjuret för att ta sin tillflykt på toppen av en skyskrapa eftersom det gick så bra för hans svåger när denne gjorde det i New York.

Ett bisarrt mästerverk släppt under ett flertal namn och versioner (i den Europeiska Colossus of Congo exempelvis dör Kraft i slutet)  är den idag tack vare kinesiska Celestial Pictures återutgiven på DVD med titeln Goliathon och The Mighty Peking Man, även om jag sett amerikanska versioner med namnet TERROR – Rises from the Earth! (släppt av Quentin Tarantinos Rolling Thunder Pictures men låt inte det hindra dig från att se den). Jag måste dock poängtera att filmbolaget i något anfall av missriktad nationalism bestämt sig för att dubba om sina filmer till originalspråk så räkna inte med att Bruce Lee dyker upp och bjuder den sköna Brooklyndialekt du hörde på dina gamla VHS-kassetter! Du hittar amerikanska versionen här men den finns även med i Atlantic Films lågprisbox Kung Fu Master Collection som du hittar på Ginza för under hundralappen. King Kong vs. Godzilla skrev jag om här.

Kastratsång

Posted in Musik on april 22, 2010 by Store Manager

Mer eunuckkultur får vi från självaste Pat Boone! Mannen som när rockmusiken för första gången visade sitt fula tryne på 50-talet och högljutt rapade ur sig ett ord som rimmar på ”titta” red in i stan likt en renskrubbad Clint Eastwood och lugnade den vita medelklassen som fruktade för sina döttrars kollektiva mödom genom att högt proklamera: Jag är könlös, hör mig jama! Om kidsen gillade det kunde Pat ta udden ur det med sin lättsmälta schmaltz och sälja tillbaka det till deras föräldrar. Elvis Presley, Little Richard och Jerry Lee Lewis passerade genom hans trevlighetskvarn (och i vissa fall sålde mer exemplar!) och han skapade sig sin minst sagt lukrativa karriär genom att leverera ”rock” till en publik som säkert gillat originalversionerna om de bara inte var så högljudda, primala och sexuella. För att ta det på ren svenska så gjorde han rock’n’roll minus kuk.

1997 bestämde han sig för att kastrera en genre som om något skryter med sin fallossymbolism, nämligen hårdrock! Med den löjeväckande titeln In a Metal Mood: No More Mr. Nice Guy gav han världen sina patenterat genomtrevliga tolkningar av tolv hårdrocksklassiker från artister som Led Zeppelin, AC/DC och Metallica, samtliga så fullkomligt utan stake det är skrattretande. För att parafrasera den gode Doktor Thompson är detta partymusik för det Fjärde Riket. Förr eller senare kommer prozacgenerationen växa upp och jag är fullkomligt övertygad om att när filmen som summerar deras tid i solen släpps kommer detta vara dess soundtrack. Ozzy Osbourne ska ryktesvis gillat tolkningen av Crazy Train så mycket att han lät den bli ledmotivet till dokusåpan The Osbournes men samtidigt, den mannen är ju en av få livsformer på planeten som är en tredjedel människa och två tredjedelar grönsak så ta det för vad det är.

Ovanstående klipp är – som ni hör – Dios Holy Diver men det finns gott om klipp på Tuben för de med masochistisk läggning att lyssna på, jag tror ni förstår varför jag inte har övriga några länkar med i detta inlägget. Behöver du rensa öronen rekommenderar jag en dos Bunker Hill som jag skrev om här.

Lågvattenmärke

Posted in Film, Trailer on april 21, 2010 by Store Manager

Minns du den där apleksaken man hade som barn? Den med en nyckel i ryggen man skruvade upp så slog den ihop två cymbaler med överraskande frenesi och ett gigantiskt bajsätargrin på läpparna? Bra, då har du en mental bild av svamphjärnan som någon gång under 90-talet kom på idén att göra en remake av Cormans klassiska mutantsexrulle Humanoids From the Deep från 1980! Och lite hur jag kände mig när jag öppnade paketet från Amazon och såg jag beställt fel.

Robert Carradine – son till legenden John som efter det här spektaklet säkert gjorde sin avkomma arvlös – spelar Wade Parker, den där sortens man med femdagarsstubb, tajta jeans och sängkammarblick uttråkade hemmafruar drömmer om ska ringa på dörren och med snett leende fråga om han kan hjälpa rensa ut deras avloppsrör, trimma häcken, spackla igen håligheterna och se efter om hårdvaran är kompatibel med deras moderkort. Och eventuellt ha sex om det hinns med. Wade lever ensam med sin dotter Kim i en liten västkuststad där han är ägare till ett litet fiskeri men hans engagemang i detta är minst sagt passivt för någon koll på stället har han då inte. Faktum är att han inte har så mycket koll på något att jag halvvägs genom filmen började misstänka hans brist på engagemang och tomma blick var bevis han nyttjade den illa beryktade Östgötska Poliotobaken utanför kameran. Den där sortens fritidssysselsättning som gör din skalle konformad om du utövar den mer än två gånger per månad om du förstår vad jag menar. Och när katten är borta dansar mössen på bordet, i detta fallet förmannen Mark Rolston som tillsammans med bröderna McCain – kärleksfullt omdöpta till ”Knoll och Tott” i mitt vardagsrum – drygar ut företagets kassa genom att hjälpa Rogeman Pharmaceuticals dumpa det illegala tillväxthormonet Synestin i havet.

Dumt då att amerikanska militären tidigare haft experiment på dödsdömda fångar man lät injicera med ämnet i hopp om att skapa fiskmänsoldater man sedan dumpade i sjön eftersom staten la ner projektet! (Liknelsen jag använde mig av i ingressen kan som ni ser även tillämpas på manusförfattaren). Tillväxthormonet är viktigt för deras överlevnad så de har ork att kidnappa nubila kvinnor att föröka sig med och slita vuxna män i stycken. När de fjälliga illbattingarna sedan snor åt sig Wades dotter och Synestinets upphovskvinna Dr. Drake (spelad av Emma Samms som mest mumlar sina repliker lågt medan hon undviker kameran och hoppas ingen känner igen henne) tar han upp jakten tillsammans med miljövännen Matt (spelad av Justin Walker), som spenderat halva filmen med att protestera fiskeriets existens för att sedan lägga ner skylten då han fick upp ögonen för dottern och insett de båda männen hade ett gemensamt intresse i frisyrgelé. Trogen den varmluft filmen serverat i över en timme bjuds det antiklimax till slutstrid följt av en twist ending enklast beskriven som en sista oinsmord knytnäve rakt upp i arslet på tittaren.

Med sin totala avsaknad av de överdrivna blod- och sexscener som gjorde originalet till en bespottad klassiker är nyinspelningen av Humanoids From the Deep ännu ett exempel på varför människor som har en lovande framtid inom försäkringsbranschen ska hålla sig borta från populärkultur.  Det är en strömlinjeformad, tillrättalagd och fullkomligt könlös tv-historia som begår det största brott en film kan göra; den är medioker. Gjord av- och för människor som uppenbarligen inte gillar exploitation till att börja med är den alldeles lagom och så in i helvetes medelklass man inte kan göra annat än ifrågasätta dess existensberättigande. Det här är monsterfilm för människor vars favoritfärg är brun. Vars IQ sjunker exponentiellt ju större grupp de samlas i. Som kan klanta till en kopp kaffe. Och gråter om man använder ordet ”knulla”.
Inga länkar.
Inga fansidor.
Undvik.

Fotnot: Trash is King recenserar originalversionen här.

Läderpojk

Posted in Musik on april 20, 2010 by Store Manager

The Leather Boy var en artist vars sanna identitet och historia länge var höljd i totalt dunkel. När ovanstående spår I’m a Leather Boy återutgavs på Bomp Records klassiska garagesamling Pebbles Vol. 10 fanns inte mycket mer information att tillgå än hans – uppenbarligen fiktiva – artistnamn, att låten var skriven av en viss ”Milan” samt det fanns en handfull singlar släppta ute på marknaden. Trots detta var hans musik väldigt populär i garagekretsar och dök upp på mindre legitima samlingar som A Journey to Tyme, Garagelands och Wavy Gravy, för att bara nämna några.

Tack då för informationsåldern som äntligen löser gåtan! Bakom namnet hittar vi Milan Radenković, född i Belgrad under andra världskriget men som flyttade till USA för studier. Efter en namnändring till Richard (Rick) Rodell och flytt till New York debuterade han med Santa’s Doin’ the Twist under namnet Milan & His Orchestra 1962. Mer alster följde snart på diverse skivbolag, samtliga under varierande namn som The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy och musikaliskt sträckte materialet sig från primitiv ap-garage till bubblegum via skrikig psykedelia. Som producent och låtskrivare samarbetade han med namn som American Beetles och The Licorice Schtik och hann även forma bandet Head Shop som släppte ett album på Epic 1969. En minst sagt imponerande produktion att lämna efter sig! 

Hans samlade alster finns nu sedan förra året återutgivet på vinylen Hell Bent for Leather av franska Licorice Schtik men du kan även ladda ner det gratis här. För mer matig information kan du kolla in Wikipedia.

Tro-lo-lo!

Posted in Musik, Musikvideo on april 19, 2010 by Store Manager

Mer passionerade sångframträdanden a’la John Daker kommer denna gång från forna Sovjetunionen i form av Eduard Khil och hans fascinerande tolkning av I Am Glad To Finally Be Home från 1976. Absolut inget fel på sången – om man nu är svag för schmaltz – är det väl mer Eduards totala ovana vid lip synch som garanterar honom en plats på bloggen. Likt en störtpackad socitetsdam fjärtar han mest runt på scen medan låten spelas och vilsen till trots följer underhållningsbranschens gyllene regel; om inget annat funkar så le utav bara helvete.

En populär artist på 60- och 70-talet föll Eduard i obskyritet efter Sovjetunionens fall och levde i Frankrike under stora delen av 90-talet. Tillbaka i St. Petersburg idag har han genom detta klipp på Tuben fått ny, oväntad popularitet och enligt en intervju i Times Online är han självklart intresserad av att framträda live om någon vill boka honom. Jag antar detta görs enklast via hans officiella hemsida som du hittar här. Givetvis finns han på både Facebook och MySpace så ta en titt där och för mer passion tycker jag du ska kolla in Kungen själv, John Daker som jag skrev om här.

Pannkaka

Posted in Reklam on april 16, 2010 by Store Manager

För dig som någonsin undrat var som försigår i Carolas huvud kanske International House of Pancakes reklamfilm från 1969 ger ett litet hum. Uppenbart inspirerad av den zeitgeist som dominerade årtiondet är den ännu ett underbart exempel på när folk i beslutfattningsposition skulle behöva en liten skylt på sitt kontor som sa ”tänk om – tänk rätt”, fast jag misstänker den är slutresultatet av när mossiga dinosaurieorganisationer ett kort ögonblick inser de saknar koll och ger sig på en vild gissning, alternativt kastar pengar på ett vilt och ”hippt” namn som lovar leverans och sedan skrattar hela vägen till banken.

Oavsett vad så finns restaurangkedjan kvar idag så vad än effekten av detta förvirrade stycke reklam var, var den åtminstone inte långvarig. Mer information om USA’s största frukostrestaurang hittar du på deras officiella hemsida och Roger Cormans The Trip (ett stycke film minst sagt inspirerat av tidsandan) kan du läsa om här. Antidrogpropagandafilmen LSD: Trip or Trap? bjuder på varnande exempel tillsammans med rena förolämpningar mot din intelligens och du ser den i sin helhet här.