Genuskonflikt

León Klimovskys The Werewolf Meets The Vampire Woman från 1970 har fått en hel del dålig kritik i skrift, både i tryck och på nätet. Den har dåliga skådespelarprestationer, platta filmkaraktärer, yxig handling, är inte särskilt bra dubbad och bjuder dessutom en uppsjö billiga specialeffekter. Mitt gensvar på detta är en fråga om vafan de hade förväntat sig av en film med den titeln. Med Paul Naschy repriserande sin roll som Waldemar Daninsky är det en inofficiell uppföljare på Fury of The Wolf Man och tvärtemot en viss nätkritikers påstående inte alls en sjuttiotalsuppdatering av Universal Studios gamla skräckfilmer, gjord av ett gäng spanska tolvåringar. De måste varit minst tretton för kameran hänger kvar lite väl länge på de nakna kvinnornas kroppar för att vara gjord av någon som inte kommit in i puberteten och därmed närmat sig ett visst sexuellt uppvaknande.

Filmen inleds med att två läkare kallas in mitt i natten för att utföra en obduktion av Daninskys lik (han mötte sin undergång i form av två silverkulor) och väl upplagd på bordet konstaterar de att han har ett femsidigt ärr på bröstkorgen, vilket är tecknet på en varulv enligt den ene. Hans kollega har inte mycket till övers för vidskepligheter och svarar att om liket nu är en genuin varulv, så ska enligt legenden avlägsnandet av den silverkula som fällde honom få denne att komma tillbaka till livet. Och utan någon vidare djup kunskap i Krafter Du Ska Ge Fan I Att Djävlas Med bestämmer han sig för att avlägsna kulorna vilket får en att säga ”Åh nej! Gör inte det för då kommer dåliga saker hända!” med monoton röst. Men det är mitt i natten, fullmånen lyser på himlen så vad är det värsta som kan hända? Kulorna hinner inte mycket mer än klirra till i metallskålen jämte förrän Leon kommer tillbaka i sitt håriga alter ego och snart har de båda männen betalat ett högt pris för sin skepsis. Med händerna runt sina avslitna halsar faller de ner till golvet med skräckfyllda ögon och ser lite ut som Alexander Skarsgård efter man tagit ut nyckeln ur ryggen på honom. 

Ett par dagar senare har de två unga kvinnorna Elvira och Genevieve (spelade av respektive Gaby Fuchs och Barbara Capell) kört vilse i den franska landsbygden, som är översållat av spansk arkitektur i typiskt katalansk bergstrakt med en lokalbefolkning som kan dansa flamenco kan tilläggas. De jobbar på sin avhandling om den ökända franska grevinnan Wandessa, en minst sagt otrevlig kvinna som likt Ungerns Elizabeth Bathory dränerade unga jungfrur på blod för att själv kunna leva ung och vacker. Dessutom misstänker Elvira att den bitska aristokraten eventuellt var en vampyr. Tur då att de snubblar över det nergångna residens Leon kallar hem som enligt legenden ska ligga i närheten av hennes grav! En perfekt värd bjuder han kvinnorna att stanna så länge som krävs för sin efterforskning, erbjuder sig dessutom att assistera dom men nämner inget om sin sinnesjuka, mordiska syster eftersom är det något han vet om kvinnor, så är det att de älskar överraskningar från vilt främmande män. Jag misstänker det är av samma anledning han inte nämner något om den gömda baracken på baksidan –  inredd med kedjor, handklovar och pikanta blodstänk på väggarna – där han spenderar nättern under sina ”anfall”.

Ett par dagar senare har gänget hittat grevinnans grav i allmänhet och Genevieve och Leon hittat varandra i synnerhet och i jakt på dokumentation på hennes faktiska existens bestämmer de sig för att ignorera den varnande inskriptionen och öppna den för lite fotografering. Leon minns att legenden varnar för att dra ut det silverkrucifix som är begravt i Wandessas bröstkorg och att man inte under några som helst omständigheter ska låta ”Det Röda Andetaget” träffa hennes läppar så självklart ser han tyst på medan Genevieve drar ut krucifixet som hon dessutom skär sig på. Blodet träffar det förvånansvärt välbevarade likets mun och någonstans långt borta hör man tiotusentals toaletter spola samtidigt. Detta skrämmer dom inte nämnvärt utan istället beger de sig tillbaka till hans hem. Samma natt är grevinnan igång igen, hennes första offer blir Elvira och Genevieve får sätta hoppet till att hennes håriga pojkvän kan sätta stopp för henne. De båda övernaturliga varelserna möts i en slutstrid som ser ut lite vad man kan vänta sig från två kampsportutövare som fått svart bälte genom ett skriftligt prov.

En kul liten bagatell som påminner om Ossorios serie om The Blind Dead bjuder filmen samma atmosfär och riktigt bra filmmusik (det sista inte helt ologiskt eftersom Anton Garcia Abril gjorde filmmusiken till båda). Släppt i en uppsjö av titlar och versioner genom åren (Werewolf Shadow, Blood Moon, och Walpurgis Night) finns den idag släppt under titeln The Werewolf Vs. The Vampire Woman. Anchor Bay släppte en finfin remastrad utgåva med bonusmaterial för några år sedan som tyvärr utgått (BCI ryktas ha rättigheterna till filmen men jag har inte hittat en utgåva) så Diamond Entertainments box Vampire Collection, Vol. 2 bjuder samma plus The Vampires’ Night Orgy och Thirsty som bonus (du hittar den på Swedisc), och du hittar en finfin repro av originalpostern till hyfsat pris här. Du kan även se filmen i sin helhet på YouTube.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: