Arkiv för juni, 2010

Enkelt!

Posted in Musik, Musikvideo on juni 30, 2010 by Store Manager

Mer påminnelser varför det är bäst att lägga 80-talet bakom sig kommer från Klaus Nomi och hans Simple Man från 1982! Från början en del av New Yorks konstscen – en stad han flyttade till från Tyskland i början av 70-talet – etablerade han sig efter ett kort samarbete med självaste David Bowie som en bisarr karaktär på gränsen till avant-garde, tungt sminkad och med minst sagt ”esoteriska” synthtolkningar av bland annat Chubby Checkers The Twist och Lou Christies Lightning Strikes.

Karriären blev dock kort. Han släppte sammanlagt fyra album – Klaus Nomi, Simple Man, Encore och  In Concert – och hann även med ett framträdande i filmen Urgh! A Music War 1981 innan han avled av AIDS 1983. 2004 kom The Nomi Song,  Andrew Horns dokumentär om artisten vilket faktiskt genererat nytt intresse för honom! Du hittar dokumentären på Swedisc, dess hemsida här, den officiella hyllningssidan här och den inofficiella här.

Mer pinsamheter från 80-talet bjöd jag på här.

Dödslängtan

Posted in Film, Trailer on juni 29, 2010 by Store Manager

”Proaktiv” är ju ett modeord som används flitigt av människor som gärna spenderar sin arbetstid på möten och låter munnen hänga öppen när de tänker. Tack då för Charles Bronson – mannen som mot slutet av 60-talet revolutionerade skådespeleriet genom att lansera ”ta sig genom filmen med ett enda ansiktsuttryck”, något som även anammades av Clint Eastwood och idag är standard i Hollywood – som bestämmer sig för att bli just detta och nästintill på egen hand lösa New Yorks socialekonomiska problem med endast en trettiotvåkalibrig revolver och ett ansiktsuttryck man annars bara ser hos lokala kioskhandlaren när man är två veckor försenad med att betala sin cigarettskuld.

Paul Kersey (Bronson) är den där sortens liberala medelklassman som inte tycker våld löser någonting förrän det drabbar honom i form av Jeff Goldblum, som i väntan på att filmkarriären skulle ta fart gått med i ett ungdomsgäng som bestämmer sig för att behandla Pauls fru och dotter som ett nöjesfält utan att betala inträde om ni förstår vad jag menar. När frugan som följd av sina skador avlider och polisen sedan i princip berättar att även om de inte har några ledtrådar och chansen förövarna arresteras är lika stor som att Båstad blir integrerat så är rapporterna minsann korrekt ifyllda och hans familjemedlemmar placerade i rätt kolumn för månadens brottsstatistik, behöver Bronson komma bort från stan och accepterar snabbt en tjänst i Arizona.

Väl på plats blir han dock vän med arkitekten Ames Jainchill (spelad av Stuart Margolin), en stolt vapeninnehavare som upplyser att anledningen till invånarna i delstaten kan sova med olåsta dörrar och promenera i både parker och gränder nattetid utan att bli överfallna är att nittionio procent av dom bär en fickkanon och eventuella förövare är väl medvetna om att de riskerar lämna en brottsplats med arslet i en påse. Om de har tur. Bronson – inte fullt villig att släppa taget om sin övertygelse att om alla bara håller händer och sjunger Kum ba Yah kommer samhället producera generation efter generation av genusforskare – håller självklart inte med och när han sedan lämnar projektet och får en revolver som avskedpresent av denne låses vapnet prompt in i en garderob väl hemma. Tillbaka i djungeln tar det dock inte lång tid förrän han utsätts för ett rånförsök av en narkoman som tycker det är Bronsons jobb att finansiera dennes missbruk och efter att istället för pengar gett pillertrillaren ett polskifte i ansiktet inser han vikten av att Gå Rakryggat. Något hans egna svärson dock inte håller med om, vilket märks mer än väl i replikskiftet:
– Vad kallar man människor som i en situation möter fara genom att springa åt andra hållet?
– Civiliserade?

Sagt och gjort. När polisens roll i samhället reducerats till en variant av notarie åt kriminella är det helt enkelt upp till vanligt folk att skydda sig själva. Revolvern plockas fram och snart har överfallsstatistiken halverats på gatorna vilket gör Bronson till en vardagshjälte hyllad av både allmänhet och press, så snart utser både åklagare och polis honom till Samhällets Fiende Nummer Ett. En god gärning går ju aldrig ostraffad som det heter. Det detektivarbete som aldrig lades ner för att lösa hans familjs överfall används istället för att komma honom på spåren och fan tro’t om inte bylingen och myndigheter visar effektivitet när det gäller klämma åt de som får dom att se dåliga ut! Kommisarie Frank Ochoa (spelad av Vincent Gardenia) utses till huvudansvarig för utredningen och även om han gör sitt yttersta för att dölja sin beundran för Bronsons karaktär lyser den igenom (antar att en handlingskraftig människa är en frisk fläkt för någon som sitter fast i ett byråkratiskt träsk). Lägg sedan till att de brottsoffer som räddats av Bronson och hans ”proaktiva brottsförebyggande” minst sagt kan kallas motvilliga vittnen i utredningen och att De Krafter Som Styr inte vill göra honom till en martyr för allmänheten är det inte svårt att lista ut han har ett krävande arbete framför sig!

Filmad under titeln The Sidewalk Vigilante*Paramount ansåg att en film med ordet ”death” i titeln skulle skrämma bort biobesökarna – släpptes filmen 1974 med sin världsberömda titel (i Sverige den något paradoxala Death Wish – Våldets Fiende nr 1) och blev en oväntad filmsuccé med tanke på ett rätt hätskt mottagande av kritikerna. Förutom fyra uppföljare sparkade den igång en uppsjö vigilantefilmer som flödade exploitationmarknaden en bit in på 80-talet för att sedan helt dö ut som genre. Tyvärr beryktad att vara projekterad som nyinspelning med Sylvester Stallone i huvudrollen – det enda positiva jag kan säga om den nyheten är väl att det åtminstone inte blir nästa exploitationgenre som Quentin Tarantino reducerar till postmodernistiskt djävla trams – rekommenderar jag ett inköp av originalet som du hittar för under femtiolappen här. Filmen är baserad på boken med samma namn – i Sverige släpptes den under titeln Vän av Ordning – som du hittar här och varför inte gå med i hyllningssidan på Facebook?

Mer män som Går Rakryggat (med eldkastare dessutom!) bjuds det på i The Exterminator som jag skrev om här.

*Kul Anekdot Jag Inte Visste Var i Texten Den Kunde Placeras: Det ryktas att när regissören Michael Winner hade sitt inledande möte med Charles, förklarade han för denne att ”manus handlar om en man vars fru och dotter blir rånade, så han beväpnar sig och börjar skjuta kriminella”, på vilket Bronson ska ha svarat:
– Det låter kul.
– Filmen?
– Nej. Skjuta kriminella.

Främling II

Posted in Journalfilm on juni 28, 2010 by Store Manager

Ännu en gång summerar min statistik att ingen klickade på länken till journalfilmen The Cautious Twins i mitt inlägg med musikvideon till Don’t Talk to Strangers jag skrev om här, så därför inleder vi denna veckan med att följa de försiktiga syskonen i deras vardag i Pedofilköping. Där nästintill varenda vuxen har något illasinnat i tankarna; speciellt främlingar som erbjuder godis, hundvalpar eller ponnies.

Regisserat av Sid Davis – vars ouvré läses som en ”best of” i varningsfilmer med fantasifulla titlar som Alcohol is Dynamite, Seduction of the Innocent och ABC’s of Walking Wisely i bagaget – får vi i princip lära oss att undvika allt och att dåliga människor kan se ut som goda människor men aldrig tvärtom (sug på den!). Hur barn ska lära sig särskilja det sista bjuds det dock ingen ytterligare information om så jag antar att grundidén är var rädd för allt.

Känslor

Posted in Journalfilm on juni 23, 2010 by Store Manager

Michael Douglas och Falling Down i all ära, Mr Finley har rejäla aggressionsproblem i journalfilmen som bär hans namn från 1956! Chefen dränker honom i jobb, hemma är det stök med både tant och barn och utan en ventil att hjälpa honom släppa åt sin ånga är det inte konstigt han till sist bestämmer sig för att ta reda på hur mycket Cadillac man får plats med i en polisstation! Tack och lov då för hans barndomskompis som kommer till undsättning i hans cell för att dela med sig av sin livssyn, vilket ger honom en chans att se på livet med andra ögon! Självklart följt av underbara klyschan ”jag lärde mig något om mig själv ikväll” (men inte hur man löser spontanparkeringen han gjorde i en statlig byggnad).

Med ett om möjligt daterat budskap – västvärldens villkor må inte har ändrats nämnvärt sedan 50-talet men idag har vi då Prozac så vi kan bränna ut oss med ett leende – håller jag ändå personligen med att det är ens grundsyn på tillvaron som påverkar oss själsligt och mentalt. Producerad av försäkringsbolaget Metropolitan Life Insurance – i förebyggande syfte? – är filmen idag public domain och har redan börjat dyka upp på diverse samlingar – vissa till oförtjänt högt pris kan tilläggas – så du kan ladda ner den gratis från Archive.org.

Mer människor i behov av att få utlopp för sina frustrationer bjuds det på i verktygsopuset Driller Killer som jag skrev om här.

Skräckens Blodiga Grop*

Posted in Film on juni 22, 2010 by Store Manager

Precis som Växjös dejtingscen kan man även i filmvärlden hitta intelligens på det mest oväntade ställen och herrarna Freud och Jung i all ära, vill du ha en närgången studie av manlig narcissism och de negativa psykologiska effekter illusioner om överlägsenhet – kopplat med utseendefixering – har på en person och dennes förmåga att existera i samhället är det en liten sextiotalshistoria med den poetiska titeln Bloody Pit of Horror du ska lägga nävarna på!

Mickey Hargitay (framröstad till Mr Universum 1955 men mest känd som Herr Jayne Mansfield, även om han figurerat i exploitationalster som Lady Frankenstein och Delirium) spelar förtidspensionerade skådespelaren Travis Anderson, en peroxidblonderad man med musklerna på utsidan av sin kropp som påminner om de där killarna som hänger på uteserveringar under sommaren där de försöker ragga upp kvinnor genom att fråga om de vill känna på deras biceps. Less på omvärlden i allmänhet och kvinnors djävlighet  i synnerhet har han isolerat sig tillsammans med sina muskulösa underhuggare i ett slott någonstans på den italienska landsbygden för att djupare begrunda detta (och även om det inte nämns vid namn hade Höga Hästar varit rätt passande för slottet).

Trist då att en bokförläggare tillsammans med en handfull fotomodeller dyker upp i hopp om att få använda slottet som bakgrundsmiljö till sitt pikanta fotoprojekt! Ännu mer trist att fotoassistenten Edith (spelad av Luisa Baratto) följde med för det visar sig snart att hon har lite historia med Travis och är kvinnan som ligger bakom hans exil (det nämns rätt sent i filmen men inte särskilt svårt att lista ut i en tidigare scen där de båda träffas och Travis ser lite ut som ett gäng flickscouter fångade i strålkastarljuset från en skenande lastbil). Motvilligt låter han gruppen stanna kvar över natten för att färdigställa sitt projekt men han varnar dom för att använda sig av slottets fängelsehålor eftersom The Crimson Executioner avrättades där ett hundratal år tidigare för att ha varit en minst sagt dålig lagspelare. Och svor han skulle återuppstå för att utkräva sin hämnd i blod.

Sagt och gjort. Förläggaren hinner inte mycket mer än lova de ska undvika fångelsehålorna förrän de beger sig i samlad trupp ner dit. Edith gör sig upptagen med att göra i ordning modellerna men fan tro’t om inte en smyger iväg tillsammans med sin pojkvän för att utforska mörkret och en uppstoppad fladdermus på fiskelina samt ett brutet sigill senare har Röda Avrättarens ande släppts fri. Han besätter snabbt självupptagna Travis som dammar av de högröda trikåerna, ger ifrån sig ett galet skratt och förklarar jaktsäsong på bimbos eftersom de är ”smutsiga” och ”vällustiga” (vilket måste vara första gången en narcissistisk man skyller alltings djävlighet på kvinnor och sedan beger sig ut för att straffa dom för detta).

Nåväl. Likt en ”Katolska Kyrkan – The Greatest Hits” bjuds det järnjungfrur och djävulska fällor i en salig blandning och det är väl här filmen kommer närmast sitt inledande påstående att manus skulle vara baserat på Markis de Sades skrifter, men hade den gode markisen sett vad producenterna gjort med hans alster hade han nog bara gråtit. Särskilt i den starkt homoerotiska  scen där Travis efter att ha fångat Edith och tagit med henne till ett hemligt rum levererar en lång monolog om hur ”mänskligheten består av lägre varelser som skulle ha korrumperat harmonin i min perfekta kropp” medan han smörjer in sig själv i olja framför en spegel. Kort därefter släpas hon ner till hans privata tortyrkammare där resten av modellerna väntar och det blir ett kärt återseende – lite som Här Är Ditt Liv om Spanska Inkvisitionen fått hålla i det – med kokande olja, brinnande kol och kinesisk vattentortyr, levererat med en manisk glädje från Travis som trotsar all beskrivning. Tack och lov dyker en av pojkvännerna upp för att rädda damerna och efter att Travis mött sin blodiga undergång – han blir penetrerad av ett tortyrredskap kallat Lover of Death men vi går inte närmre in på eventuella tolkningar av detta, om ni förstår vad jag menar – kastar han in handduken med ett sista ”min rena kropp har förorenats!”

Släppt genom åren under diverse fantasirika titlar som A Tale of TortureThe Castle of Artena och Some Virgins for the Hangman är filmen Bloody Pit of Horror ett underbart stycke camp som trots titel och beskrivning inte kommer i närheten av barnförbjudet och bjuder faktiskt väldigt lite när det gäller blod och naket. Idag public domain vilket genererat en uppsjö utgåvar av växlande kvalitet (samtliga dock i widescreenformat så man förstår det är filmkonst det handlar om!). Something Weird Videos utgåva har fått bäst respons med sin fullmatade DVD – som du hittar här – men är man bara intresserad av filmen finns det gott om olika släpp att välja mellan (du ser några här), dessutom kan du även ladda ner den gratis här. The Crimson Executioners lillebrorsa kan du se i Axemasters video till låten Slave to the Blade som jag skrev om här.

* filmtiteln enligt Google Translate.

Lagbrott II

Posted in TV on juni 21, 2010 by Store Manager

En koll på statistiken visar till min stora besvikelse att det var inte en enda läsare av mitt inlägg om Zuiikin’ English som klickade på länken till det hysteriskt roliga Take Anything You Want, en scen i tre delar som lär ut korrekt engelska att använda sig av vid ett rån! Därför bjuder jag den idag som extra bonus, så njut av tveksamma skådespelarprestationer, söta dansöser med tveksam brytning som bjuder gympingrörelser och klämkäck schmaltz, helt opassande ämnet!

Mer om detta bisarra japanska tv-fenomen kunde du läsa om här.

Lagbrott

Posted in Musik, Musikvideo on juni 21, 2010 by Store Manager

Inte fullt lika pinsamt, och med garanterat mer själ än Pat Boones utflykter i hårdrock är Eddie Spaghettis sidoprojekt The Junkyard Dogs! En löst sammansatt konstellation av veteraner från Seattles musikscen (bl.a. Mark Arm från Mudhoney och Eddie är väl mest känd som sångare/basist i The Supersuckers) som under 90-talet gav sig på unika countrytolkningar av diverse hårdrock- och punkklassiker. Devos Gates of Steel, The Gories View From Here och – min personliga favorit – Dwarves Drug Store fick sig en hälsosam dos rötter med en rätt kul partyplatta som slutresultat.

Från början utgivet på Los Angelesbaserade Sympathy for the Record Industry i vinylformat (en tiotums EP samt bildsjua) är dessa sedan länge slutsålda och hittas väl enklast på eBay. Återutgivet på CD med fyra bonusspår (plus en gömd instrumentalversion av ovanstående låt) hittar du den till hyfsat pris här men jag såg även att Good Livin’  Platter fanns att ladda ner gratis här. Pat Boones kastrering av hårdrocksgenren skrev jag om här.