Skräckens Blodiga Grop*

Precis som Växjös dejtingscen kan man även i filmvärlden hitta intelligens på det mest oväntade ställen och herrarna Freud och Jung i all ära, vill du ha en närgången studie av manlig narcissism och de negativa psykologiska effekter illusioner om överlägsenhet – kopplat med utseendefixering – har på en person och dennes förmåga att existera i samhället är det en liten sextiotalshistoria med den poetiska titeln Bloody Pit of Horror du ska lägga nävarna på!

Mickey Hargitay (framröstad till Mr Universum 1955 men mest känd som Herr Jayne Mansfield, även om han figurerat i exploitationalster som Lady Frankenstein och Delirium) spelar förtidspensionerade skådespelaren Travis Anderson, en peroxidblonderad man med musklerna på utsidan av sin kropp som påminner om de där killarna som hänger på uteserveringar under sommaren där de försöker ragga upp kvinnor genom att fråga om de vill känna på deras biceps. Less på omvärlden i allmänhet och kvinnors djävlighet  i synnerhet har han isolerat sig tillsammans med sina muskulösa underhuggare i ett slott någonstans på den italienska landsbygden för att djupare begrunda detta (och även om det inte nämns vid namn hade Höga Hästar varit rätt passande för slottet).

Trist då att en bokförläggare tillsammans med en handfull fotomodeller dyker upp i hopp om att få använda slottet som bakgrundsmiljö till sitt pikanta fotoprojekt! Ännu mer trist att fotoassistenten Edith (spelad av Luisa Baratto) följde med för det visar sig snart att hon har lite historia med Travis och är kvinnan som ligger bakom hans exil (det nämns rätt sent i filmen men inte särskilt svårt att lista ut i en tidigare scen där de båda träffas och Travis ser lite ut som ett gäng flickscouter fångade i strålkastarljuset från en skenande lastbil). Motvilligt låter han gruppen stanna kvar över natten för att färdigställa sitt projekt men han varnar dom för att använda sig av slottets fängelsehålor eftersom The Crimson Executioner avrättades där ett hundratal år tidigare för att ha varit en minst sagt dålig lagspelare. Och svor han skulle återuppstå för att utkräva sin hämnd i blod.

Sagt och gjort. Förläggaren hinner inte mycket mer än lova de ska undvika fångelsehålorna förrän de beger sig i samlad trupp ner dit. Edith gör sig upptagen med att göra i ordning modellerna men fan tro’t om inte en smyger iväg tillsammans med sin pojkvän för att utforska mörkret och en uppstoppad fladdermus på fiskelina samt ett brutet sigill senare har Röda Avrättarens ande släppts fri. Han besätter snabbt självupptagna Travis som dammar av de högröda trikåerna, ger ifrån sig ett galet skratt och förklarar jaktsäsong på bimbos eftersom de är ”smutsiga” och ”vällustiga” (vilket måste vara första gången en narcissistisk man skyller alltings djävlighet på kvinnor och sedan beger sig ut för att straffa dom för detta).

Nåväl. Likt en ”Katolska Kyrkan – The Greatest Hits” bjuds det järnjungfrur och djävulska fällor i en salig blandning och det är väl här filmen kommer närmast sitt inledande påstående att manus skulle vara baserat på Markis de Sades skrifter, men hade den gode markisen sett vad producenterna gjort med hans alster hade han nog bara gråtit. Särskilt i den starkt homoerotiska  scen där Travis efter att ha fångat Edith och tagit med henne till ett hemligt rum levererar en lång monolog om hur ”mänskligheten består av lägre varelser som skulle ha korrumperat harmonin i min perfekta kropp” medan han smörjer in sig själv i olja framför en spegel. Kort därefter släpas hon ner till hans privata tortyrkammare där resten av modellerna väntar och det blir ett kärt återseende – lite som Här Är Ditt Liv om Spanska Inkvisitionen fått hålla i det – med kokande olja, brinnande kol och kinesisk vattentortyr, levererat med en manisk glädje från Travis som trotsar all beskrivning. Tack och lov dyker en av pojkvännerna upp för att rädda damerna och efter att Travis mött sin blodiga undergång – han blir penetrerad av ett tortyrredskap kallat Lover of Death men vi går inte närmre in på eventuella tolkningar av detta, om ni förstår vad jag menar – kastar han in handduken med ett sista ”min rena kropp har förorenats!”

Släppt genom åren under diverse fantasirika titlar som A Tale of TortureThe Castle of Artena och Some Virgins for the Hangman är filmen Bloody Pit of Horror ett underbart stycke camp som trots titel och beskrivning inte kommer i närheten av barnförbjudet och bjuder faktiskt väldigt lite när det gäller blod och naket. Idag public domain vilket genererat en uppsjö utgåvar av växlande kvalitet (samtliga dock i widescreenformat så man förstår det är filmkonst det handlar om!). Something Weird Videos utgåva har fått bäst respons med sin fullmatade DVD – som du hittar här – men är man bara intresserad av filmen finns det gott om olika släpp att välja mellan (du ser några här), dessutom kan du även ladda ner den gratis här. The Crimson Executioners lillebrorsa kan du se i Axemasters video till låten Slave to the Blade som jag skrev om här.

* filmtiteln enligt Google Translate.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: