Dödslängtan

”Proaktiv” är ju ett modeord som används flitigt av människor som gärna spenderar sin arbetstid på möten och låter munnen hänga öppen när de tänker. Tack då för Charles Bronson – mannen som mot slutet av 60-talet revolutionerade skådespeleriet genom att lansera ”ta sig genom filmen med ett enda ansiktsuttryck”, något som även anammades av Clint Eastwood och idag är standard i Hollywood – som bestämmer sig för att bli just detta och nästintill på egen hand lösa New Yorks socialekonomiska problem med endast en trettiotvåkalibrig revolver och ett ansiktsuttryck man annars bara ser hos lokala kioskhandlaren när man är två veckor försenad med att betala sin cigarettskuld.

Paul Kersey (Bronson) är den där sortens liberala medelklassman som inte tycker våld löser någonting förrän det drabbar honom i form av Jeff Goldblum, som i väntan på att filmkarriären skulle ta fart gått med i ett ungdomsgäng som bestämmer sig för att behandla Pauls fru och dotter som ett nöjesfält utan att betala inträde om ni förstår vad jag menar. När frugan som följd av sina skador avlider och polisen sedan i princip berättar att även om de inte har några ledtrådar och chansen förövarna arresteras är lika stor som att Båstad blir integrerat så är rapporterna minsann korrekt ifyllda och hans familjemedlemmar placerade i rätt kolumn för månadens brottsstatistik, behöver Bronson komma bort från stan och accepterar snabbt en tjänst i Arizona.

Väl på plats blir han dock vän med arkitekten Ames Jainchill (spelad av Stuart Margolin), en stolt vapeninnehavare som upplyser att anledningen till invånarna i delstaten kan sova med olåsta dörrar och promenera i både parker och gränder nattetid utan att bli överfallna är att nittionio procent av dom bär en fickkanon och eventuella förövare är väl medvetna om att de riskerar lämna en brottsplats med arslet i en påse. Om de har tur. Bronson – inte fullt villig att släppa taget om sin övertygelse att om alla bara håller händer och sjunger Kum ba Yah kommer samhället producera generation efter generation av genusforskare – håller självklart inte med och när han sedan lämnar projektet och får en revolver som avskedpresent av denne låses vapnet prompt in i en garderob väl hemma. Tillbaka i djungeln tar det dock inte lång tid förrän han utsätts för ett rånförsök av en narkoman som tycker det är Bronsons jobb att finansiera dennes missbruk och efter att istället för pengar gett pillertrillaren ett polskifte i ansiktet inser han vikten av att Gå Rakryggat. Något hans egna svärson dock inte håller med om, vilket märks mer än väl i replikskiftet:
– Vad kallar man människor som i en situation möter fara genom att springa åt andra hållet?
– Civiliserade?

Sagt och gjort. När polisens roll i samhället reducerats till en variant av notarie åt kriminella är det helt enkelt upp till vanligt folk att skydda sig själva. Revolvern plockas fram och snart har överfallsstatistiken halverats på gatorna vilket gör Bronson till en vardagshjälte hyllad av både allmänhet och press, så snart utser både åklagare och polis honom till Samhällets Fiende Nummer Ett. En god gärning går ju aldrig ostraffad som det heter. Det detektivarbete som aldrig lades ner för att lösa hans familjs överfall används istället för att komma honom på spåren och fan tro’t om inte bylingen och myndigheter visar effektivitet när det gäller klämma åt de som får dom att se dåliga ut! Kommisarie Frank Ochoa (spelad av Vincent Gardenia) utses till huvudansvarig för utredningen och även om han gör sitt yttersta för att dölja sin beundran för Bronsons karaktär lyser den igenom (antar att en handlingskraftig människa är en frisk fläkt för någon som sitter fast i ett byråkratiskt träsk). Lägg sedan till att de brottsoffer som räddats av Bronson och hans ”proaktiva brottsförebyggande” minst sagt kan kallas motvilliga vittnen i utredningen och att De Krafter Som Styr inte vill göra honom till en martyr för allmänheten är det inte svårt att lista ut han har ett krävande arbete framför sig!

Filmad under titeln The Sidewalk Vigilante*Paramount ansåg att en film med ordet ”death” i titeln skulle skrämma bort biobesökarna – släpptes filmen 1974 med sin världsberömda titel (i Sverige den något paradoxala Death Wish – Våldets Fiende nr 1) och blev en oväntad filmsuccé med tanke på ett rätt hätskt mottagande av kritikerna. Förutom fyra uppföljare sparkade den igång en uppsjö vigilantefilmer som flödade exploitationmarknaden en bit in på 80-talet för att sedan helt dö ut som genre. Tyvärr beryktad att vara projekterad som nyinspelning med Sylvester Stallone i huvudrollen – det enda positiva jag kan säga om den nyheten är väl att det åtminstone inte blir nästa exploitationgenre som Quentin Tarantino reducerar till postmodernistiskt djävla trams – rekommenderar jag ett inköp av originalet som du hittar för under femtiolappen här. Filmen är baserad på boken med samma namn – i Sverige släpptes den under titeln Vän av Ordning – som du hittar här och varför inte gå med i hyllningssidan på Facebook?

Mer män som Går Rakryggat (med eldkastare dessutom!) bjuds det på i The Exterminator som jag skrev om här.

*Kul Anekdot Jag Inte Visste Var i Texten Den Kunde Placeras: Det ryktas att när regissören Michael Winner hade sitt inledande möte med Charles, förklarade han för denne att ”manus handlar om en man vars fru och dotter blir rånade, så han beväpnar sig och börjar skjuta kriminella”, på vilket Bronson ska ha svarat:
– Det låter kul.
– Filmen?
– Nej. Skjuta kriminella.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: