Arkiv för augusti, 2010

Myrimperium

Posted in Film, Trailer on augusti 31, 2010 by Store Manager

Även om jag inte vill kalla det underliggande sadism finns det en viss skadeglädje att finna i det totalt malplacerade, särskilt populärkulturell sådan! Man inte låta bli att dra på läpparna när något fullkomligt förlegat och daterat spelar upp sig på rutan – jag kommer osökt att tänka på rappande programledare femton år efter att musikformen tappat all form av nyhetsvärde – och inget exemplifierar detta bättre än Bert I. Gordons Empire of the Ants från 1977! Tre år efter att Tobe Hooper skrämt Västvärlden ur sina kollektiva byxor med sin Motorsågsmassaker och för evigt ändrat skräckgenren bestämde sig Gordon – känd som ”Mister B.I.G.” med femtiotalsalster som Beginning of the End, Attack of the Puppet People och The Amazing Colossal Man i bagaget – att göra ett sista försök till kommersiellt genombrott: myror! För mitt inre kan jag se följande dialog utspela sig mellan denne och ansvariga på American International Pictures:
– Myror? Men hur ska du skrämma biobesökarna med myror?
– Jag gör dom…öh…jättestora! Och i papier maché!
– Wow!
– Och om det inte funkar tänkte jag ge Joan Collins huvudrollen…

Sagt och gjort! Kvinnan som är mest känd bland oss svenskar som femme fatale-exet Alexis i Dynastin spelar Marilyn Fryser, en mäklare som bjudit med en samling investerare ut till Dreamland Shores, ett stycke ö någonstans i Florida (?) där man stuckit skyltar i marken som säger ”golfbana” eller ”bar” på för att, vad hon kallar, bjuda en ”presentation”. Det ska serveras drinkar och tilltugg medan man visar upp denna skatt för dess potentiella ägare. Vad hon inte räknat med var att ett icke namngett företag bestämde sig för att följa BP:s exempel och hysta i tunnor med radioaktivt avfall i vattnet och när de sedan flyter i land kan ju givetvis myrstackarna inte läsa utan äter det till frukost! Alla som haft biologi, har en halv hjärna och läst åtminstone ett nummer av Hulken vet ju att effekterna av radioaktivitet blir starka inslag av ”monsterism” och lägg till ”kannibalistiska tendenser” i kompotten så har snart de nu gigantiska insekterna lagt till ”turister” på menyn!

Efter att gruppen förlorat hälften av medlemsantalet till de sexfotade mördarmaskinerna – i scener som åtminstone för mig en gång för alla förklarade varför papier maché inte används så flitigt för specialeffekter i filmbranschen – följer de Deliverances exempel och beger sig ut med små ekor på en närliggande flod i hopp om att ta sig till säkerhet. (Minus grisskrik kan tilläggas). Efter mer attacker hamnar de till sist i en liten stad och även om de till en början är lättade märks det snart att allt inte är som det ska i samhället. Folk vandrar runt som hjärndöda drönare och verkar kontrollerade av någon form av främmande intelligens, och även om de inte bjuder aktivt motstånd märker gruppen att det inte är fullt så lätt att ta sig därifrån (alla som varit i Blekinge vet vad jag snackar om). Efter ett misslyckat flyktförsök forslas de bort till utkanten av staden där myrorna och deras drottning låter de förslavade byborna framställa stora mängder socker för konsumtion i en gigantisk fabrik (ännu en gång, likheterna med Blekinge är skrämmande!) och det ser inte bättre ut än att gruppen kommer sälla sig till de förslavade massorna…

Om inget annat är Empire of the Ants ett briljant förverkligande av Einsteins bevingade ord ”galen är vad man kallar någon som gör samma sak två gånger och förväntar sig olika resultat”. Det är uppenbart när man ser filmen att Gordon inte lärt sig ett skvatt sedan sina glansdagar tjugo år tidigare. Han bjuder exakt samma effekter och dramaturgi som 1957 och verkar ha varit fullkomligt ointresserad av den utveckling som skett inom genren sedan dess och därmed åtminstone försökt uppdatera sig lite (det är nästan så man får beundra hans ihärdighet!). Släppt i enkel- och dubbelutgåva (tillsammas med den minst lika malplacerade Tentacles) av MGM Dvd hittar du billiga exemplar här och här. En sökning på nätet resulterade i ett boksläpp du kan köpa direkt från hans hemsida (för fyrtiofem dollars får du den autograferad!) och självklart har han en sida på Facebook!

Annonser

Ingen Hemma

Posted in Reklam on augusti 19, 2010 by Store Manager

Från avdelningen ”Jag Fattar Inte Hur Jag Klarade Mig Utan Det!” kommer Crazy Calls! Sju separata meddelanden för din telefonsvarare, samtliga med just lagom portion humor så de blir mindre roliga för varje gång du hör dom! Vad sägs om The Rap, The Answering Machine Zone och den via Simpsons så berömda Nobody’s Home, satt till tonerna av Beethoven? Alla kreditkort accepteras så beställ ditt exemplar idag!

Bröderna Mitch och Ira Yuspeh hittade en guldgruva under årtiondet innan mobiltelefonen slagit igenom (är det någon som ens minns idag hur onåbar man blev så fort man steg utanför dörren?). Från början etablerade musiker – enligt de själva vinnare av sammanlagt tre Emmys och en Grammy – fick de i uppdrag av elektronikkedjan Radio Shack att designa roliga meddelanden och gav världen ovanstående alster. Sedan dess har samarbetet upphört men bröderna är fortfarande aktiva och kan stoltsera med över tvåhundra separata meddelanden, samtliga (enligt de själva) ”hysteriskt roliga”. 2004 bestämde de sig dock att förnya sin produkt och hälsar de tagit steget in tjugohundratalet med nya meddelanden, anpassade till mobiltelefonen. Om det fungerar på denna sidan pölen låter jag vara osagt men ta en titt på deras officiella hemsida här och fråga.

Personer som inte borde svara på telefon bjuds det på i filmen Don’t Answer the Phone! som jag skrev om här.

Rubbad

Posted in Film, Trailer on augusti 18, 2010 by Store Manager

Det är konstigt att någon som påverkat en filmgenre så mycket ska vara nästintill okänd för den stora massan idag! Jag syftar på Ed Gein, seriemördaren från lilla Plainfield i Wisconsin som när hans brott uppdagades mot slutet av femtiotalet gav främst USA en glimt av tvättäkta galenskap – även om han kort figurerade i världspressen – och tillförde skräckgenren ett helt nytt monster att frukta: den till synes harmlösa mannen som vandrar bland oss. Det mest kända verk han gav upphov till (förutom Psycho, som författaren Robert Bloch direkt baserade på fallet) är självklart Tobe Hoopers Motorsågsmassakern, men samma år släpptes en lågbudgethistoria som även om den inte slog igenom på exploitationmarknaden fullt lika mycket ändå skaffat sig en hyfsat stor kultpublik: American International Pictures Deranged: Confessions of a Necrophiliac, skriven och regisserad av Alan Ormsby som bl.a. gav oss Children Shouldn’t Play With Dead Things.

Mer ett dokudrama med inslag av sleaze än en egentlig skräckfilm följer Ormsbys alster med några få undantag fallet Gein till punkt och pricka mer än övriga filmer han gett upphov till (exempelvis Three On a Meathook och Silence of the Lambs). Den hunsade bondsonen Ezra Cobb (nästan lite väl bra spelad av Roberts Blossom, som knep rollen från självaste Harvey Keitel kan tilläggas!) har spenderat hela sitt liv på den ödsliga gård i Wisconsin han kallar hem, fullt upptagen att sköta om sin dominanta moder som – för att använda sig av lekmannatermer – saknar ett par pilsner i sitt sexpack. Fylld med ett kvinnohat utan gränser har hon sedan hans födsel indoktrinerat sonen att frukta och hata det motsatta könet mer än något annat.
– Syndens belöning är tre saker, yrar hon. Syfilis, gonorré och DÖD!

Tyvärr så avlider snart Ezras mamma och trogen verklighetens protagonist blir han väldigt, väldigt ensam på familjegården. Dominanta föräldrar lämnar ju stora hål efter sig och efter att ha spenderat ett helt år utan att ha henne där att berätta för honom vad som ska göras (och under tiden hunnit med att göra om hennes rum till en helgedom) har hans psykos utvecklats till den milda grad han pratar med sig själv med moderns röst. Detta räcker inte särskilt länge och snart bestämmer han sig för att gräva upp hennes lik och ta hem henne igen. En genuint naiv och förvirrad person hade han dock aldrig en tanke på att hans mamma skulle
1: Ruttna
2: Lukta därefter
Fylld av panik över det förfall matriarken gått igenom gör han sitt bästa att laga henne med bl.a. kycklingskinn, fiskfjäll och modellera utan större framgång. Fylld med galen logik tolkar han en kamrats oskyldiga förklarande av en dödsannons i lokala tidningen som ”reklam för reservdelar” och samma natt har han grävt upp sin gamla musiklärare och tagit med sig hennes huvud hem för att laga moderns ansikte.

Medan han samtidigt har börjat hämta hem ”sällskap” till modern i de lokala kyrkogårdarna (plus delar att göra masker, instrument och möbler av) har Ezra bestämt sig för att följa grannarnas omtänksamma råd att skaffa sig en kvinna. Tyvärr har varken hans grannar eller de kvinnor han sätter efter en aning om att efter trettio år med sin moders uppfostran har Ezra en nästintill pavlovsk reaktion på kvinnlig närhet: fråga efter stock så kommer du bli pålad, men inte på det sätt du trodde. Hans första offer blir en bekant till modern. En änka som efter fyra år bjuder hem honom på kaffe och seans med lite hångel vid sidan om men till sin förvåning upptäcker att han inte var fullt så glad att se henne som han faktiskt hade en pistol i fickan! Efter att en servitris på ölsjappet blivit ofrivillig middagsgäst hemma hos honom – i en scen som starkt påminner om samma i Motorsågsmassakern – får han upp ögonen för den unga kvinnan som fått jobb som kassörska i järnaffären…

En sorts komisk motpol till Tobe Hoopers mästerverk är Deranged… ett udda stycke film fyllt med ofrivillig, svart humor. Självklart bjuds det detaljer som känns igen både från den och Psycho men det är oundvikligt när samtliga hämtat sin inspiration från samma källa. Det bjuds ovanligt lite blod utan istället är det galenskap som ligger i fokus, samt de tragikomiska situationer och dialoger som kommer ur en så mörk och deprimerande historia. Filmen finns idag återutgiven tillsammans med Motel Hell via MGM (den finns här) men en jubileumsutgåva som bjuder massa bonusgodis hittas på SubDvd. Kort information om Ed och hans gärningar kan du se här, men det bjuds brottplatsbilder så känsliga tittare varnas, en bok om fallet jag varmt kan rekommendera är DEVIANT: The Shocking True Story of Ed Gein, the Original ”Psycho” av Harold Schechter som du hittar här och filmen har en liten men naggande god hyllningssida på Facebook.

Children Shouldn’t Play With Dead Things skrev jag om här.

Surf’s Up!

Posted in Musik, Musikvideo on augusti 16, 2010 by Store Manager

Njut av Randy and the Rainbows gamla hit Denise från 1963, framförd av The South Bay Surfers, ett band från Huntington Park i Kalifornien som inte gör hyllningar av gamla slagdängor lika mycket som de spetsar dom på en påle och skrattar högljutt åt det flera timmar efteråt. Kända under epitet som ”bröllopsbandet från Helvetet” har de skaffat sig ett rykte – och genererat uppmärksamhet från både publik och skivbolag – genom att göra med musik vad Ed Wood gjorde med film. Deras konst är en surrealistisk röra av fel toner, bortglömda ackord, obefintliga sånginstatser och en skränig saxofon som planlöst irrar runt över ett utbränt och ödelagt musikaliskt landskap. Till ackopanjemanget av tusentals osaliga själars plågade ångestskrik kan tilläggas.

Flitigt jämförda med King Uszniewicz and the Uszniewicztones (ett polsk-amerikanskt band vars diskografi är känt för att ha orsakat skilsmässor) ligger sydstrandssurfarna dock i topp i antimusikgenren, trots att det förstnämnda bandet vinner rent diskografimässigt med förhållandet 1:3. Även om jag drar mig för att använda uttrycket är Kungen mer intensiv.  Mig veterligen har de bara släppt en sjutumssingel – vars omslag du ser till vänster – men en sökning resulterade i albumtiteln Rubbing You Wrong All Over, som jag tyvärr inte lyckats hitta mer information om. Du hittar deras MySpace här och varför inte besöka deras Facebooksida?

Drottningarna av antimusik är The Shaggs som jag skrev om här.

Brunstorm II

Posted in Instruktionsvideo on augusti 13, 2010 by Store Manager

Mer bisarra japanska klipp a’la Zuiikin’ English bjöds det på i tv-programmet Shima Shima Tora no Shimajirō som i tre separata episoder bjöd potträning för de japanska barnen på 90-talet! Tittarna fick följa lilla tigerungen Shimajiro när han lärde sig känna igen tecknen det är dags för toabesök och hur man går till väga när man väl är på plats. Stödd av sin obekvämt entusiastiska familj kan tilläggas!

Det är uppenbart när man ser klippen (det gjordes totalt tre som fokuserade på toalettbesök) att det är väsentlig skillnad mellan vår och deras syn på denna naturliga handling – vi utelämnar tyskarna för sakens skull – men man kan inte hjälpa att klia sig i huvudet när man läser om fenomenet Unko (glassar, skräpmat, leksaker format som bajs etc). Mer klipp hittar du på Tuben, den officiella hemsidan hittar du här och givetvis finns den lille gynnaren på Facebook! Zuiikin’ English skrev jag om här.

Pajkastning

Posted in Reklam on augusti 13, 2010 by Store Manager

Med ett stundande val runt hörnet passar vi på att bjuda reklamfilm för den bortglömda leksaken Pie Face från Hasbro! Känt för att ha gett världen leksaker som Transformers och My Little Pony plus ikoniska spel som Monopol, Risk och Trivial Pursuit verkar det som de någon gång under 60-talet gjorde en rejäl miss med ett spel som går ut på att man sticker in ansiktet i en helvetesmaskin, vrider på en spak och ser om fanskapet exploderar i ens ansikte (lite som att försöka ha en sansad dialog med en kristdemokrat). Lite låg volym på klippet tyvärr så skruva upp högtalarna på datorn så du kan tillgodose dig de klämkäcka försäljningsargument som uppenbarligen inte fungerade.

Ett besök på deras officiella hemsida lämnade ingen som helst information att hämta (och att du aldrig hört talas om leksaken säger väl något om dess genomslagskraft bland sextiotalisterna) så varför inte kolla mer missriktade tidsfördriv som Ball Buster jag skrev om här?

Amore Mio

Posted in Musik, Musikvideo on augusti 11, 2010 by Store Manager

Direkt från Kanada kommer självaste Angelo, Torontos hetaste karaokesensation med sin egenskrivna Amore Mio! Enligt sig själv en väldigt spirituell man kombinerar han Jesus, Elvis och Karaoke medan han sprider den kristna tron för de som är villiga att lyssna eller helt enkelt inte orkar ta taxi till någon annan bar när han väl kommit igång. Förutom musik är han även amatörskådespelare, en utmärkt skridskoåkare och för att använda hans egna ord en ”trottoarfilosof”.

Inga album har släppts (än) men i skrivande stund håller dokumentären Prayin’ for Success som fokuserar på honom att färdigställas. Fram tills dess hittar du hittar en artistsida på ToBeScene här och han har självklart en fansida på Facebook som du hittar här.

Kungen av karaokemusik är fortfarande Mark Gormley som jag skrev om här.