Grannar

Shut Up Little Man hade väl i ärlighetens namn sin storhetstid på 90-talet men med tanke på vilket fenomen det blev med så blygsam bakgrund är det ett guldkorn klart värt sin tid att gräva efter! Från början anonyma bandinspelningar hade det vid sin topp hunnit generera serietidningar, en serie samlingsalbum, kortfilmer, en pjäs och långfilmen Shut Yer Dirty Little Mouth för att sedan tyst försvinna tillbaka till sin kultstatus och idag vara ett obskyrt minne hos fanatikerna.

Bakgrunden är enkel; kompisarna ”Eddie Lee Sausage” och ”Mitchell D”  bestämde sig under 80-talet för att spara hyrespengar och flyttade in i en gemensam lägenhet i San Fransiscos Haightdistrikt. Snart märkte de att grannarna – ett homosexuellt alkoholiserat par vid namn Peter Haskett och Raymond Huffman – mest spenderade sina dagar med att bli rejält packade och från tidig morgon till sen kväll bråka, bråka och bråka med varandra. Deras gnabbande var legendariskt och fyllt med de mest osannolika fraser och hot, dock var det Shut Up Little Man! som stack ut. Snart började Eddie och Mitchell helt enkelt att spela in grälen och kassetterna spred sig flitigt i bekantskapskretsen.

Kassetterna växte sig till samlingsobjekt som nådde långt utanför stadens gränser och 1993 släpptes den första skivan i samarbete med fanzinet Bananafish. Mer skivor följde – eftersom paret vägrade flytta, sluta dricka eller ens lägga ner sitt förhållande – och utan att ha någon egentlig vetskap var de två föredetta krigsveteranerna nu undergroundhjältar. När sedan en man enbart känd som Tony blev parets älskare (till en eller de båda, det har aldrig framstått som klart) är det minst sagt en underdrift att påstå det påverkade husfriden. Skivorna blev till sist sju volymer och en samling. Serietidningarna följde – om jag har rätt hade Robert Crumb ett finger med i detta – och snart kom omskrivningar i bl.a. Rolling Stone, Vanity Fair, Playboy och The Washington Post. Fenomenet hade fått sitt populärkulturella genombrott och förutom att vara upphov till låtar som Devos Shut Up Little Man och Nirvanas Dough, Ray, and Me skapade den då okända regissören Mike Mitchell (Deuce Bigalow) en serie animationer baserade på inspelningarna.

2002 såg till sist Shut Yer Dirty Little Mouth dagens ljus men innan dess hade pjäsen med samma namn hunnit gå varm i San Fransisco (jag funderar om paret deltog på premiären?). Tyvärr hade de båda gått bort och fick aldrig se sina karaktärer på biografduken. Raymond 1992 och Peter 1996, samtliga i sviterna av sin alkoholism kan tilläggas. Vad som hände med Tony är det tyvärr ingen som vet.

En sökning visade att filmen tyvärr inte hittat ett hem på DVD så du kan försöka här medan vi väntar på att något bolag inser vilken guldklimp de missat (du kan se trailern här). En Best Of… skiva med bråk kan köpas här och laddas ner här, du hittar en massa kul ljudklipp här, den officiella hemsidan finns här och självklart finns det en sida på Facebook! Käften, lille man!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: