Arkiv för september, 2010

Nakensötis

Posted in Film, Trailer on september 30, 2010 by Store Manager

Föreställ dig en fotbollsmatch i Handikapps-OS, fast samtliga deltagare är nakna och gillar att böja sig framåt i tid och otid så har du en mental bild av vad du kan vänta dig från Nudie Cuties, en helt föråldrad genre inom exploitation som dog ut ungefär samtidigt som Gerard Damiano hade en snilleblixt i början av sjuttiotalet och tyckte ”vafan, kör ni på så filmar jag allt, det lär gå hem i stugorna!” och på så sätt skapade film- och moralhysterihistoria med Deep Throat. En genre jag i ärlighetens namn finner rätt tråkig – missförstå dock inte detta som en släng av snedvriden moral – av den enkla anledningen att dess koncept var ju att visa naket men på grund av dåtidens rådande censur egentligen inte kunde göra det så mycket och även om jag som heterosexuell man har en primal övertygelse att kvinnor är det bästa som uppfunnits sedan färdigsmörat popcorn finns det otroligt nog en gräns på hur många bröst man kan se passera revy på sin tv-ruta utan någon form av uppföljning innan man börjar fundera på om senaste självdeklarationen verkligen var korrekt ifylld. Och vill jag se ordentligt naket lever vi ju som bekant i en tid man inte ens kan söka ”telefonkatalog” på Google utan att bli attackerad av osäkrade könsorgan.

Även om porrfilm som fenomen existerat lika länge som mediet självt – den äldsta som överlevt till modern tid hette El Sartorio och producerades i Argentina 1907 där det bjuds tre kvinnor som tar sig ett bad, bestämmer sig för att undersöka varandras kroppar och fan tro’t om inte Djävulen själv dyker upp i en illasittande maskeradkostym och utbrister ”hörde jag någon ropa det behövdes en penis i scenariot??!” – och man redan på sextiotalet kunde lägga vantarna på åttamillimetershistorier som visade allt, så skedde detta i underjordiskt dunkel och var absolut inte i närheten av den industri den är idag. Allmänheten fick nöja sig med burlesque- och nudistfilmer fram tills Russ Meyer bestämde sig för att utmana etablissemanget 1959 med sin The Immoral Mr. Tease, som faktiskt var en kombination av de båda och en rätt banal historia, men har du exempelvis sett föregångare som Diary of A Nudist och Gentlemen Prefer Nature Girls kommer du hålla med om att den är ett stycke cineastiskt konst fullt värdig en Oscarsnominering!

Kallad många saker av sina kritiker, bl.a. ”omoralisk” av människor som försöker slå i oss det är något fult med våra kroppar i sitt naturliga tillstånd, var Meyer då minsann inte dum! Väl medveten om att dåtidens censurregler klassade all form av fysisk närhet människor emellan som ”obscen” kringgick han detta genom att i princip leverera en sexfilm. Utan sex. Vilket kom att bli normen i vad nakensötisarna hade att erbjuda. De manliga protagonisterna vandrar mest runt med stora bajsätargrin och ser nakna kvinnor som dansar, badar eller gymnastiserar men närhet? Glöm det! Folk som envisas att yra om objektifiering ska studera dessa alster där kvinnor och män fanimej framstår som två skilda arter för evigt åtskilda av en osynlig barriär, alternativt befinner sig i olika dimensioner (vilket för tankarna till begreppet ”skepp som passerar varandra i natten”, fast i detta fallet står kvinnan näck och ler inbjudande på sin båt medan mannen på den andra rodnar och studerar tidtabellen). Och det är väl där någonstans man kan hitta genrens lilla charm. Om den erotiska delen av filmbranschen kan jämföras med en man så var nakensötisarna en tolvårig pojke som insett det var något riktigt häftigt med kvinnor men frågan är vad för att tio år senare vara i mitten av tjugoårsåldern och utgöra en fara även för schampoflaskor.

Succén lät inte vänta på sig – till mångas förtret kan tilläggas – och det kom en flodvåg av filmer med så fantasirika titlar som Boinng!, Dr. Sex och Tonight For Sure (den sista med b-foto signerat en viss Francis Ford Coppola) och en estetik som enbart kan uppskattas av riktigt perverterade elvaåringar. Det var först när genrens dödsryckningar kom – än en gång ledd av Meyer som efter filmer som Eve and the Handyman och Mondo Topless övergett sin kassako för att ge sig i kast med svartvita och mer våldsamma roughies som Lorna och Mudhoney – som det i mitt tycke blev lite intressant: Kiss Me Quick och House on Bare Mountain! Kalla det gudomlig inspiration eller bara dum tur men i början av sextiotalet blev ännu en gång monsters en hit! 1964 hade The Munsters och The Addams Family blåst nytt liv i genren med sina tv-program, folk dansade som galna till Bobby ”Boris” Pickett noveltylåt The Monster Mash och på varsitt håll hade exploitationmakarna Bob Cresse och Harry Novak den briljanta idén att om folk 1: ville se naket, och 2: gillade monster, så borde ju en kombination av dessa bli en massiv succé! I vad som måste vara filmvärldens garanterat minsta sub-genre är dessa två filmer tillsammans med Ed Woods Orgy of The Dead mig veterligen de enda Monster Cuties som hittills gjorts och tack vare Something Weird Video kan du täcka två tredjedelar av genren med inköpet av deras dvd som samlar båda med extramaterial.

Kiss Me Quick är fullkomligt briljant i sitt krystade upplägg och femkronorsproduktion! Har du letat efter en film som kombinerar nakna kvinnor med Frankensteins monster, eunucker från yttre rymden och riktigt usla oneliners är den ett Mecka av dråpligheter som bara väntar på att upptäckas! Rymdvarelsen Sterilox – som påminner om Stanley Laurel på en rejäl dos lugnande medel – blir beordrad av ledarna på planeten ”Droopiter” att prompt lämna ”The Buttless Galaxy” för att bege sig till vår egen planet där han ska söka upp den galne professorn Doctor Breedlove i ”Broadislavia” för att med hjälp av denne hitta det perfekta exemplaret på en jordisk kvinna. Dessa ska återföras till planeten bums för att föda fram en ny ras av tjänare. Tur då att Breedlove har gott om just dessa och dessutom spenderat lång tid i sitt slott (byggt av övergivna kylskåpskartonger och några stänk färg kan tilläggas) med att framställa och förfina drycken ”Sex Fizz” som får dom att kasta av sig kläderna och dansa The Watusi till schysst rock’n’roll när du minst anar det! Han introducerar vår rymdeunuck till bl.a. fröknarna Boobra, Kissme och Miss Gigi String och passar även på att visa upp sitt skrytbygge ”Sex Machine” som med tanke på tidens censur inte kunde åstadkomma  mycket mer än få kvinnor att ta av sig BH:n och skruva på sig som de behövde gå på toaletten. För fyra timmar sedan. När detta inte riktigt duger bjuder han över sin intergalaktiske gäst till ”The Closed Circuit Television Tom Peeper Device” för att spendera gott och väl dryga timmen av filmen att observera kvinnor som badar, dansar, gymnastiserar och dansar. När de inte badar, dansar, gymnastiserar och dansar då. Dracula och Mumien kommer med på ett hörn också så du förstår vi pratar symboltyngd film.

Ett charmigt tidsdokument kryddat med en naivitet vi inte kommer i närheten av i dessa dagar och absolut ingenting som kommer i närheten av obscent, sånär som någon enstaka kvinna man nästan ryggmärgsinstiktivt ville trycka in ett äpple i munnen på om du förstår vad jag menar, är Kiss Me Quick ett stycke roande trams som får en att dra rejält på smilgroparna. Som jag redan skrev om genren kan jag inte hjälpa fascineras över hur äldre generationer med ett sug efter det förbjudna desperat accepterade vad som i ärlighetens namn var en pastisch av det förbjudna (jag kommer osökt att tänka på förlossningsscenen i Mom & Dad, Kroger Babbs ”sexhälsofilm” från 40-talet som människor flockades att se om inget annat för att den visade ett kvinnligt könsorgan och någonstans ignorerade att det faktiskt kom ut en bebis ur det!) men på grund av rådande censur inte kunde få den kittling de ville ha. Och ännu en gång kan det vara jag som är hjärnskadad men det är förbannat kul att se män gå runt med händerna utmed sidorna medan de smygtittar på halvnakna kvinnor, lite som de vandrat in på Moderna Muséet av misstag och försöker se nonchalanta ut tills de hittar nödutgången. Regisserad av Peter Perry Jr. och riktigt bra filmat av László Kovács (Easy Rider, Hell’s Angels on Wheels, Shampoo etc.) finns den som redan konstaterats i en specialutgåva signerad Something Weird, späckad med bonusmaterial som trailers och bortklippta scener samt korta stripteasefilmer som The Vampire and the Vixen och Werewolf Bongo Party. Du hittar den här.

Mer film med kvinnor bjuder man på i bloggen Movies About Girls som du hittar här.

Annonser

Musikväst

Posted in Reklam, TV on september 28, 2010 by Store Manager

Mer från kategorin ”Jag Fattar Inte Hur Jag Klarade Mig Utan Den!”, underavdelning ”80-talet Som Det Verkligen Var Och Inte Hur Vissa Idag Försöker Framställa Det” kommer The Music Vest, en perfekt accessoar för den västerländska människa som är idiot och har pengarna som krävs att kunna skylta det med! Gjord av 100% syntetiskt material (det fanns en tid då detta ansågs vara bra) kombinerade den det bästa av dåtidens teknologi – för de yngre läsarna kan jag påpeka att en mobiltelefon på den tiden vägde fyrahundra kilo, hade sitt eget postnummer och kunde lagra upp till tre telefonnummer förutsatt de inte var sexsiffriga – med en moderiktig design som var både ”elegant” och ”mångsidig”. Vi pratar stereo, ett garanterat vattentätt högtalarsystem och en utstyrsel som får dig att se ut som Kapten Kirks brorsa med allvarligt fall av ”Tveksamma Handleder”” om du förstår vad jag menar.

Bakom kreationen finner vi Michael J. Waldron från Philadelphia. Något av en hobbyuppfinnare hade han två passioner redan som tonåring; samla piratkopior av eighttrackkassetter och hemelektronik. Det var bara en tidsfråga innan han kombinerade dessa och efter att vandrat in på Macy’s i New York för att visa upp sin prototyp fann han sig snart uppvaktad av diverse stora elektronikföretag som ville lansera hans produkt. Toshiba vann 1986 men efter en skandal då det kommit fram den japanska jätten ”lekt under bordet” med dåvarande Sovjetunionen rann projektet ut i sanden. Enligt uppfinnaren själv hann det åtminstone produceras tvåhundrafemtiotusen exemplar innan allt gick åt pipsvängen. Mer om honom kan du läsa här och musikvästen hittar du med lite tur i en loppisbutik.

Pendelgrop

Posted in Film, Trailer on september 27, 2010 by Store Manager

Nackdelen med att verkligen älska den sortens film jag skriver om här är att det med jämna mellanrum blir riktigt knepigt att övertyga folk att en film man har i sin samling är genuint bra. Jag får väl egentligen skylla mig själv som öst lovord över alster som Dolemite, The Godmonster of Indian Flats och Blood Freak genom åren och utsatt stackare vars värld bestod av Michael Bay och överbetalda ansiktsoperationer från Hollywood för en filmisk verklighet som får dom att känna sig som klockan är halv fyra på morgonen och kebaben de precis åt inte funkar så bra ihop med den litern tequila de drack tidigare under kvällen. Om detta är ett tecken på att antingen min sofistikering är högre än andras eller att jag fått de hjärnskador min Mormor varnade mig för om jag såg sådant elände och inom ett år kommer vandra runt på stadens gator och bli lyrisk över hundskitars färg och form får väl tiden helt enkelt utvisa. Roger Cormans The Pit and The Pendulum från 1961 är en sådan film som enligt mig är en av de absolut bästa gotiska skräckfilmer jag sett men dessvärre en pärla väldigt få vill låna när jag gör mitt bästa att rekommendera den:
– Den här är skitbra!
– Något säger mig att filmen kommer vara lite som att se hur mycket stolsben man får plats med i sin vänstra näsborre.
– Men jag lovar!
– Senast jag lånade en bra film av dig så hade den specialeffekter gjorda av plåster.
– Vadå? Gillade du inte det???

Bakgrundshistorien till detta lilla mästerverk är minst lika fascinerande som filmen själv, och har faktiskt sitt ursprung i Hammer Films framgångar på den amerikanska kontinenten. Med sina genomarbetade gotiska alster hade det brittiska filmbolaget snabbt tagit sig till topplacering i ett land vars exploitationindustri fram tills dess kärnat ut svartvita lågbudgethistorier om gummimonster från rymden med huvudrollsinnehavare vars namn fick publiken att säga ”vem?”. Corman såg dock var framtiden låg och när American International Pictures – som han länge haft ett samarbete med – erbjöd honom etthundratusen dollars att producera två filmer lyckades han övertyga dom att istället producera en enda färgfilm för tvåhundra. Slutresultatet var The Fall of The House of Usher, en incestuös historia baserad på Edgar Allan Poes alster med samma namn och Vincent Price i huvudrollen, som något oväntat blev en biografsuccé och genererade över en miljon åt filmbolaget. Hungriga att slå mynt av detta erbjöd de Corman samma budget för ännu en Poe-historia och med Richard Matheson (mest känd för sin vampyrnovell I am Legend) ansvarig för manus och slutresultatet blev The Pit and The Pendulum!

Den spanska inkvisitionen har tagit en konstpaus och Price spelar Nicholas Medina, sonen till deras bästa torterare som plågas av samvetskval för de illgärningar hans fader begått genom åren. Hans sinnesstillstånd blir ju knappast bättre av att fadern förutom att se hur mycket grillkol en genomsnittlig bybo tål även mördade modern och sin egen bror – modern var den där sortens kvinna som inte släpper till på första dejten såvida hon inte är full eller får ett par örfilar om du förstår vad jag menar – i sin privata tortyrkällare så han spenderar mest sina dagar i familjslottet där han ser ut som en hund som fått lite väl mycket stryk med en planka genom åren.

När sedan John Kerr dyker upp oanmält för att undersöka hur det kommer sig att Prices fru, hans syster – spelad av sanslöst vackra Barbara Steele – trillat av pinn och ingen kom på att resten av hennes släkt kanske ville veta detta så vacklar hans sinne ut i det blå för att köpa varmkorv. Typ. Prices karaktär plågas av att vara sin faders son och trots sin egen systers försök att intyga han är sin egen man och inte alls som deras förtappade fader vandrar han i dennes skugga, livrädd för att förvandlas till ett monster. Att sedan hans mor murades in levande i slottsväggarna – jag antar att en skilsmässa var en riktigt otrevlig sak att gå igenom på 1500-talet! – har gjort honom besatt av tanken att hans egna fru inte dog utan blev levande begravd. Kort efter att brodern anlänt börjar rejält mystiska saker hända i slottet och medan Nicholas sakta försvinner in i galenskapens värld försöker han nysta upp mysteriet med sin systers död, om hon nu ens är det!

Som jag skrev i inledningen är The Pit and The Pendulum en av de bästa gotiska skräckfilmer som 60-talet eller rentav 1900-talet producerade. Med perfekt skådespeleri (Price kan fanimej konsten att se genuint plågad ut!), vackra miljöer, en välskriven (och väldigt freudiansk!) historia och rent ut sagt mästerligt filmad är den en fröjd för ögat och filmentusiasten och något jag promptar ska ingå i ens filmsamling! Filmad på häpnadsväckande låga femton dagar (!!!) blev den en ännu större succé än sin föregångare och drog in över två miljoner dollars i intäkter vilket ledde till Cormans uppskattade ”Poe-serie” som genererade totalt åtta filmer mellan 1960-64 (något som filmbolag än så länge tråkigt nog inte bestämt sig för att ge ut i en box!). Du hittar en enkelutgåva för ynka åttio kronor på Discshop men lägg till några slantar och köp Roger Corman Collection istället så får du ovan nämnda House of Usher samt The Masque of Red Death som bonus. Du hittar den på Amazon här. Känner du för att nörda loss lite på nätet hittar du en hemsida tillägnad Vincent Price och hans filmer här och självklart finns det en fansida på Facebook!

Mer yxor bjuds det på i Harry Novaks The Axe som jag skrev om här.

Sömnmassaker

Posted in Film, Trailer on september 17, 2010 by Store Manager

Från kategorin ”Psykopater”, underavdelningen ”Folk-som-verkligen-behövde-terapi-men-gick-till-Systemet-istället” kommer New World Cinemas slasherhistoria Slumber Party Massacre, en film från 1982 om en man som aldrig riktigt kom över att hans Mamma hellre kramade brevbäraren än sin egen avkomma och därför bestämt sig att bästa sättet hantera de jobbiga känslor detta medförde är att med våld få nubila kvinnor att se ut som centrala Västerås. En klichéartad historia kan tyckas men det som utmärker denna filmen är att  protagonisten – jag har svårt att se kvinnorna i historien som huvudkaraktärer då de genren trogen är av typen Vandrande Köttfärslimpa – använder sig av den största borrmaskin du sett! Om vissa filmkritikers teorier att det är fullt av falliska symboler i splatterfilm skulle vara sant, så svingar den här killen ett vapen som får alla andra filmpsykopater att duscha med släckt lampa i flera veckor.

Artonåriga Trish Devereaux har fått föräldrafritt en helg så därför har hon bjudit hem samtliga medlemmar av basketlaget hon tillhör – förutom Valerie som ingen gillar eftersom hon ser bra ut och presterar ännu bättre i samtliga ämnen – för lite pizza, hasch, spontana kuddkrig och självklara bröstundersökningar. Vad hon och hennes kompisar inte hade räknat med var att Russ Thorn (spelad av Michael Villella, som läskigt nog ser ut som en kortklippt och mer gråhårig version av mig själv, sånär som att ha en identisk jeansjacka!), som efter att ha spenderat åren 1969 – 82 inlåst i ett rum på ett psykiatriskt sjukhus för att ha mördat fem personer, kommit fram till att tvåsiffriga mordoffer smäller bra mycket högre än ensiffriga och därför har tagit en ”Svensk Psykvårdspermission” och befinner sig i staden. Tillsammans med Black & Deckers svar på John Holmes.

Efter att ha hjälpt en blond teleoperatör att börja se med sitt tredje öga och fått fängelsebetet Linda för sent inse det är bäst att låta kvarglömda skolböcker vara ifred (inte för att insikten hjälpte henne särskilt mycket) hamnar han i Trish kvarter och när väl mörkret lagt sig drar han igång sin enmanskorståg mot Kvinnliga Pulsslag och betar av hennes kompisar en efter en. Det tar dock en stund för detta att hända för regissören måste bestämt sig för att kasta in lite handling för att förstöra filmens tempo så det bjuds kvinnliga tankar om bröst, brösts storlek i alla dess former samt ett par icke inbjudna pojkvänner som lurar utanför huset i väntan på bröst (gissa deras förvåning när de möter Russ!). Väl tillbaka efter dryga halvtimmen bjuds det köttsallad a’la Bimbo – plus en pizzaleverantör som slutar som värre gegga än den han säljer – tills Valerie och hennes lillasyster bestämmer sig att det är något lustigt med de ångestfyllda dödsskrik som kommer från grannhuset och sticker dit tillsammans med gymnastiklärarinnan för att undersöka.

Skriven av självaste Rita Mae Brown och regisserad av Amy Holden Jones är Slumber Party Massacre om inget annat ett bevis att kvinnor kan exploatera sina medsystrar minst lika bra som filmbranschens mansgrisar (inte för att jag håller med detta trista och tröttsamma argument det minsta!) och även om den inte är den bästa utav 80-talets slashers – min personliga favorit är The Burning, signerad självaste Miramax, ett filmbolag som sedan dess tagit steget från exploitation till postmodernistisk dynga – bjuder den åtminstone ett bra tempo och hyfsat underhållande specialeffekter. Den har till dags datum genererat tre uppföljare (2, 3 och den logiskt betitlade Cheerleader Massacre) och återutgiven på DVD hittar du en ett billigt exemplar här, Shout Factorys box som samlar de först tre delarna på Swedisc och självklart finns det en hyllningssida på Facebook!

Mer män som uttrycker sina känslor med elverktyg bjuds det på i symboltyngda Driller Killer jag skrev om här.

”Jag vill tacka Juryn…”

Posted in Uncategorized on september 13, 2010 by Store Manager

Fullt upptagen med projekt på annat håll  – det är därför inläggen dröjt på sistone – finner jag till min glädje att jag idag nominerats till The Beautiful Blogger Award, vilket antingen är ett kedjebrev eller en genuint äkta utmärkelse men då mina bloggkunskaper är minst sagt minimala låter jag det vara osagt (oavsett vilket är jag helnöjd mina nakenbilder uppenbarligen gav resultat!). Jag vill tacka mina tre läsare (ni vet vilka ni är) samt Trash is King som tyckte jag förtjänade priset (när kommer pengarna?)! Dock kommer utmärkelsen med förbindelse att följa nedanstående regler:
1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.
2. Tacka och länka till den som nominerade dig.
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

När det gäller nomineringar av sju andra bloggar kommer dock ett litet problem, jag spenderar väldigt lite tid med att läsa såna eller sitta på nätet i största allmänhet! Med det sagt finns det några som jag åtminstone försöker besöka ett par gånger i månaden (och jag tar inte med Trash is King eftersom utmärkelsen är av varianten stafettpinne):

1: Killed by Death Records
Grymt bra sida för oss nördar som samlar på gamla dammiga punkvinyler med överdrivna prislappar! Även om skaparnas engelskakunskaper inte är den bästa gör de ett grymt bra jobb och vinner dessutom mitt egensnickrade pris Människor Vars Skivsamling Jag Med All Sannolikhet Försökt Stjäla Om Jag Någonsin Bjudits Dit På Fest!

2: Grym Film
Med kopplingar till både SubDvd och övrig filmindustri bjuder sidan tonvis med film man kan ha missat, från samtliga delar av världen förutom Nordpolen! Brukade vara flitigt uppdaterad men på sistone har de legat lite i dvala. Mycket välskrivet, kopplingarna till filmbranschen leder till en hel del svåråtkomlig info och Sötlimpa är en av få kvinnor jag är fullt villig att fria till utan att ha träffat, enbart baserat på hennes film- och musiksmak!

3: Swedish Gore Film Society
Jag är inte säker på att Swegore kan klassas som en regelrätt blogg men eftersom jag själv recenserar film där med jämna mellanrum är jag ju bara tvungen att utnyttja tillfället att göra lite reklam! David Jacoby gör ett förbannat bra jobb med att ge oss utsvultna blodhundar vår dagliga fix – kolla in Sick Films som distribuerar lågbudgetsplatter! – dessutom har han ju uppenbarligen bra smak när det gäller sina val av skribenter så vad finns det att inte gilla?

4: Joe Bob Briggs
JBB är mannen som hamnade i blåsväder i början av 80-talet när han hade mage att börja recensera all form av exploitation på kultursidorna i Dallas Times Herald, vilket retade gallfeber på en hel generation finkulturella högdjur med kvastskaft på platser mest kända för att släppa ut saker! Med fans som bl.a. Wayne Newton och Stephen King är han kopojken från Texas som revolutionerande filmrecenserandet från torrt tråk till så-kul-du-gör-ner-dig, har i skrivande stund fem böcker ute på marknaden och är idag fortfarande aktiv, både på nätet och i skrift! Om du vill veta var jag själv hittade min inspiration till det du läser på denna blogg får du inte missa honom (och hur kan man inte göra annat än älska en man som skrivit låten If You’re a Virgin, How Come Your Baby’s Name Aint ‘Jesus’??)!

Vidare till Sju Intressanta Saker Om Mig, vilket om något är djävligt subjektivt men vi kör på:
1: Jag har ett förflutet i tatueringsbranschen (vilket leder till nästa punkt).
2: Jag tror jag har runt trettio tatueringar. Jag blandar ihop, glömmer bort och är inte naken just nu.
3: Jag är sedan tjugo år tillbaka aktiv musiker och skramlar järnet i diverse punkband (gissa hur gammal jag är!).
4: Jag tjänar mitt uppehälle inom det grafiska området.
5: Jag anser Ed Wood vara en sann auteur (och kommer skriva ett inlägg om detta i framtiden!).
6: Jag samlar på vinyler, skräpfilm och poster-art.
7: Jag tittar inte på TV. Någonsin.