Pendelgrop

Nackdelen med att verkligen älska den sortens film jag skriver om här är att det med jämna mellanrum blir riktigt knepigt att övertyga folk att en film man har i sin samling är genuint bra. Jag får väl egentligen skylla mig själv som öst lovord över alster som Dolemite, The Godmonster of Indian Flats och Blood Freak genom åren och utsatt stackare vars värld bestod av Michael Bay och överbetalda ansiktsoperationer från Hollywood för en filmisk verklighet som får dom att känna sig som klockan är halv fyra på morgonen och kebaben de precis åt inte funkar så bra ihop med den litern tequila de drack tidigare under kvällen. Om detta är ett tecken på att antingen min sofistikering är högre än andras eller att jag fått de hjärnskador min Mormor varnade mig för om jag såg sådant elände och inom ett år kommer vandra runt på stadens gator och bli lyrisk över hundskitars färg och form får väl tiden helt enkelt utvisa. Roger Cormans The Pit and The Pendulum från 1961 är en sådan film som enligt mig är en av de absolut bästa gotiska skräckfilmer jag sett men dessvärre en pärla väldigt få vill låna när jag gör mitt bästa att rekommendera den:
– Den här är skitbra!
– Något säger mig att filmen kommer vara lite som att se hur mycket stolsben man får plats med i sin vänstra näsborre.
– Men jag lovar!
– Senast jag lånade en bra film av dig så hade den specialeffekter gjorda av plåster.
– Vadå? Gillade du inte det???

Bakgrundshistorien till detta lilla mästerverk är minst lika fascinerande som filmen själv, och har faktiskt sitt ursprung i Hammer Films framgångar på den amerikanska kontinenten. Med sina genomarbetade gotiska alster hade det brittiska filmbolaget snabbt tagit sig till topplacering i ett land vars exploitationindustri fram tills dess kärnat ut svartvita lågbudgethistorier om gummimonster från rymden med huvudrollsinnehavare vars namn fick publiken att säga ”vem?”. Corman såg dock var framtiden låg och när American International Pictures – som han länge haft ett samarbete med – erbjöd honom etthundratusen dollars att producera två filmer lyckades han övertyga dom att istället producera en enda färgfilm för tvåhundra. Slutresultatet var The Fall of The House of Usher, en incestuös historia baserad på Edgar Allan Poes alster med samma namn och Vincent Price i huvudrollen, som något oväntat blev en biografsuccé och genererade över en miljon åt filmbolaget. Hungriga att slå mynt av detta erbjöd de Corman samma budget för ännu en Poe-historia och med Richard Matheson (mest känd för sin vampyrnovell I am Legend) ansvarig för manus och slutresultatet blev The Pit and The Pendulum!

Den spanska inkvisitionen har tagit en konstpaus och Price spelar Nicholas Medina, sonen till deras bästa torterare som plågas av samvetskval för de illgärningar hans fader begått genom åren. Hans sinnesstillstånd blir ju knappast bättre av att fadern förutom att se hur mycket grillkol en genomsnittlig bybo tål även mördade modern och sin egen bror – modern var den där sortens kvinna som inte släpper till på första dejten såvida hon inte är full eller får ett par örfilar om du förstår vad jag menar – i sin privata tortyrkällare så han spenderar mest sina dagar i familjslottet där han ser ut som en hund som fått lite väl mycket stryk med en planka genom åren.

När sedan John Kerr dyker upp oanmält för att undersöka hur det kommer sig att Prices fru, hans syster – spelad av sanslöst vackra Barbara Steele – trillat av pinn och ingen kom på att resten av hennes släkt kanske ville veta detta så vacklar hans sinne ut i det blå för att köpa varmkorv. Typ. Prices karaktär plågas av att vara sin faders son och trots sin egen systers försök att intyga han är sin egen man och inte alls som deras förtappade fader vandrar han i dennes skugga, livrädd för att förvandlas till ett monster. Att sedan hans mor murades in levande i slottsväggarna – jag antar att en skilsmässa var en riktigt otrevlig sak att gå igenom på 1500-talet! – har gjort honom besatt av tanken att hans egna fru inte dog utan blev levande begravd. Kort efter att brodern anlänt börjar rejält mystiska saker hända i slottet och medan Nicholas sakta försvinner in i galenskapens värld försöker han nysta upp mysteriet med sin systers död, om hon nu ens är det!

Som jag skrev i inledningen är The Pit and The Pendulum en av de bästa gotiska skräckfilmer som 60-talet eller rentav 1900-talet producerade. Med perfekt skådespeleri (Price kan fanimej konsten att se genuint plågad ut!), vackra miljöer, en välskriven (och väldigt freudiansk!) historia och rent ut sagt mästerligt filmad är den en fröjd för ögat och filmentusiasten och något jag promptar ska ingå i ens filmsamling! Filmad på häpnadsväckande låga femton dagar (!!!) blev den en ännu större succé än sin föregångare och drog in över två miljoner dollars i intäkter vilket ledde till Cormans uppskattade ”Poe-serie” som genererade totalt åtta filmer mellan 1960-64 (något som filmbolag än så länge tråkigt nog inte bestämt sig för att ge ut i en box!). Du hittar en enkelutgåva för ynka åttio kronor på Discshop men lägg till några slantar och köp Roger Corman Collection istället så får du ovan nämnda House of Usher samt The Masque of Red Death som bonus. Du hittar den på Amazon här. Känner du för att nörda loss lite på nätet hittar du en hemsida tillägnad Vincent Price och hans filmer här och självklart finns det en fansida på Facebook!

Mer yxor bjuds det på i Harry Novaks The Axe som jag skrev om här.

Annonser

4 svar to “Pendelgrop”

  1. Mm, den är jag sugen på! Älskar ju The Masque … (Huset Usher var fin också).

    http://0glorybox0.blogspot.com/2010/06/undergang-och-pest.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: