Arkiv för oktober, 2010

Happy Halloween!

Posted in Musik, Musikvideo on oktober 29, 2010 by Store Manager

Trogen min ovilja att göra vad som förväntas av mig och övertygad om att ”bloggosfären” ändå kommer fyllas av rekommendationer av titlar du måste se, bjuder jag idag istället för filmtips på en samling låtar inför Halloween, eller Samhain som Den Gamla Religionen kallade det, och passar på att önska mina läsare en riktigt trevlig helg!

Dårarnas dåre nummer ett, brittiska Screaming Lord Sutch framför en av sina många noveltyhits från 60-talet, She’s Fallen in Love With the Monster Man (eftersom jag tyckte hans Jack the Ripper hade varit alltför uppenbar men ta och kolla in den)! Uppbackad genom åren av musiklegender som Richie Blackmore och Jimi Hendrix och självaste hushållsfavoriterna The Damned var han en av de första artister att blanda in ett skräcktema i sin scenshow och även om jag misstänker Screaming Jay Hawkins hann före var Sutch åtminstone först på denna sidan Atlanten.

Halloweenhittarnas halloweenhit är ju självklart Bobby ”Boris” Picketts The Monster Mash från 1962, fylld med tveksam transylvanisk brytning och härliga skräckfilmsreferenser! Bobby må ha varit en one-hit-wonder men som någon som befunnit sig i USA kan jag intyga att denna låten fullkomligen regnar på radiostationerna en gång om året så jag har på känn att Bobby fram till sin död 2007 inte fann någon anledning att klaga. Han gjorde ett par försök till att komma upp på listorna – de lyckades mindre bra – och för den som är intresserad finns hans alster återutgivet på CD.

Husguden Screaming Jay Hawkins framför ännu en personlig favorit; Frenzy! Begåvad med en röst som hade fått en pro-wrestlare att börja gråta var Jay ett nästintill galet geni som brände broar inom musikbranschen lika snabbt som de scener han stod på. Han var först med att bjuda avancerade scenshower som rök, explosioner och eld och skrämde bokstavligen skiten ur femtiotalets mainstreamkultur som hade problem med att irritera sig över Elvis höftrörelser. Även om hans första hitsingel I Put a Spell on You nått större framgångar med exempelvis Creedence Clearwater Revival och hans akt stulen av i princip allt från Alice Cooper till varenda patetiskt blackmetallband som härjar på MySpace var han fram till sin död 2000 en kultartist med en trogen publik och regelbundna skivsläpp. För den nyfikne rekommenderas de samlingar som släppts av Bear Family i Tyskland.

The Kac Ties var bara ett utav den uppsjö doo-wop band som kom från New York under sextiotalets första hälft, närmre bestämt Brooklyn. Mest kända för hits som Walking in the Rain bjöd de på denna säsongsanpassade låt och försvann sedan in i obskyriteten som så många andra band. För den som vill höra mer finns deras inspelningar samlade på en ”best-of ”skiva signerad Collectables Records.

The Sonics! The Sonics! The Sonics! Bandet som 1964 uppe i ett regngrått Seattle ovetandes blev punkpionjärer när de insåg att deras förstärkare kunde skruvas upp till ”elva” och snart naglade fast sin publik mot väggarna på sina spelningar! Ledd av sångaren (vrålaren är väl ett mer korrekt ord!) Gerry Roslie skapade bandet musikhistoria genom att producera sanslöst energisk och högljudd musik vilket resulterat i att de idag räknas som det första punkbandet. Låtvalet var lite svårt eftersom mina personliga favoriter är Shot Down, Boss Hoss, Cinderella och den ondskefulla He’s Waiting (den första låt enligt vissa historiker där självaste Satan nämns i texten!) men trogen dagens tema blev det istället ovanstående The Witch. Från början skriven som en danslåt var det Roslie som ändrade temat till ett litet mörkare om Lilithpersonligheten och resten är som sagt musikhistoria. Gör din skivsamling en tjänst och köp deras två album Here Are the Sonics samt Boom! redan idag. Om inget annat kommer dina grannar dunka takten i väggarna när du spelar dom…

Johnny Fraser och hans instrumentallåt It! är ett sånt där frustrerande exempel på en artist som likt ett stjärnfall blinkar till på himlen för att sedan totalt försvinna ur historien. Den enda information jag kan bidraga med är att det råder tveksamheter om vem som egentligen framförde låten eftersom vissa påstår han släppte skivan i eget namn och andra att det var med bandet The Regal-Airs Orchestra. Båda versionerna finns ute på samlarmarknaden och din gissning är lika bra som min.

Med tanke på vilken influens Janie Jones haft på punkkulturen är det rätt ironiskt hon är fullkomligt okänd för de flesta som påstår sig gilla musiken! The Clash låt med samma titel som inleder deras debutalbum är tillägnad just henne och hennes historia är minst lika skandalös som de band England genererade mot slutet av sjuttiotalet! Från början en popsångerska vars ovanstående låt blev hennes största hit förvandlades hon snart Londons enfant terrible när hon bland annat dök upp på filmpremiären av London in the Raw i en klänning vars topp skräddaren glömt att göra färdigt, för att på sjuttiotalet pekas ut som bordellmamman i centrum för en prostitutionsskandal som skakade BBC vilket resulterade hon spenderade sju år i fängelse. 1982 slog hon sig samman med medlemmar från just Clash  och The Blockheads för att under namnet Janie Jones & the Lash släppa singeln House of the Ju-Ju Queen.

Bill  Buchanan är en nästintill okänd noveltyartist vars bidrag till musikhistorien var de två singlarna The Thing/Oh Happy Day 1958 samt The Night Before Halloween/Beware 1962. En flitig låtskrivare genererade han mer alster till andra artister än sig själv och lämnade musikbranschen för att spendera sina sista år som ägare till en juvelerarbutik. Han avled i cancer 1996. En sökning genererade inte några skivor värda att nämna så chansa på en utav många Halloweensamlingar som finns där ute.



The Moontrekkers
! Grymt bra instrumentalband som förvånansvärt nog kom från England. Ovanstående låt är en av mina absoluta Topp Tio Alla Kategorier och suktar du efter lite mer udda instrumentalmusik rekommenderar jag varmt att du kollar in deras diskografi som finns samlad på CD idag.

Amfetaminpunkarna Zeke bjuder en minutlång hyllning till en av världens bästa (?) skräckfilmtrilogier, Evil Dead! Släppt som en sjua på SubPop har låten mig veterligen inte släppts på något album (samtidigt har jag inte haft världens koll på bandet sedan de bestämde sig för att börja spela i ”normal” hastighet och skriva kontrakt med dödsmetallbolaget Relapse) men när jag gjorde sökningen på Tuben efter låten dök den även upp som ett bidrag på en av Epitaphs volymer i samlingsserien Punk-a-Rama så kolla upp den om du vill höra mer!

Trogen mina punkrötter måste jag ju självklart avsluta med Misfits klassiska Halloween! Från början släppt som en sjua finns den idag återutgiven på albumet Legacy of Brutality.

Happy Halloween!

Kungen!

Posted in Musik on oktober 28, 2010 by Store Manager

Lägg upp benen på skrivbordet, plocka fram en tub med favoritlimmet, vräk upp volymen på din dators högtalare och gör dig redo för skilsmässopapprena som kommer börja flyga! King Uszniewicz & the Uszniewicztones (det uttalas ‘You-Sneb-Bitch’) bjuder Yukkum Yukkum från debutalbumet Teenage Dance Party with King Uszniewicz & His Uszniewicztones, och precis som jag skrev i mitt inlägg om The South Bay Surfers är sydstrandssurfarna klart respektingivande men Kungen var bra mycket mer intensiv än sina andliga bröder när det väl begav sig (han lade musiken på hyllan 1979)! Lite som att trycka in rakblad i sitt tandkött ser jag hans samlade diskografi som ett mandomsprov få är manade att ta sig an, än mindre klarar ta sig genom eftersom han och hans kompanjoner lite som Ed Wood alltid lyckades gå från hemskt till ätter värre!

Under sin tio år långa ”karriär” hann bandet bara med att få ut en sjutumssingel så det var först under det sena 80-talet som Norton Records fattade intresse för deras alster och inom loppet av något år släppte lös ovanstående album samt Volume 2: Twistin’ and Bowlin’ with och Volume 3: Doin’ the Woo Hoo with på världen. Vars öron inte varit sig lika sedan dess kan tilläggas! Du hittar hans diskografi här (än så länge bara på vinyl tyvärr), den officiella MySpacesidan här och självklart finns han även på Facebook!

The South Bay Surfers skrev jag om här och föredrar du klassisk musik kan du kolla in Portsmouth Sinfonia som jag skrev om här och Florence Foster Jenkins som jag skrev om här. Twist and Bowl, baby!!!

Syra

Posted in Musik on oktober 26, 2010 by Store Manager

Roger Miller kommer nog vara mest känd för sitt alster King of The Road från 1965 och är du åtminstone hyfsat bevandrad i amerikansk popcountry från decenniet kanske titlar som ovanstående Dang Me och England Swings låter bekant. En minst sagt udda talang blandade han in scatsång och en rejäl portion humor i sina verk – hans You Can’t Roller Skate in a Buffalo Herd är klart värd en genomlyssning! – och i kategorin noveltycountry är han väl att räkna till toppskiktet.

När han sedan trogen tidens zeitgeist bestämde sig för att göra ett framträdande påverkad av LSD tar hans redan skruvade – och briljanta! – sinne en rejäl promenad ut i vildmarken, om du förstår vad jag menar. Musiken tar sig de mest oväntade vändningar och han når nästintill komisk briljans med en andra vers vars text improviseras fram i ett syraskadat flow-of-conciousness, utlägg om hur han har träskmark till salu i Florida och även tillhör en religiös kult som dyrkar en kvinna i Utah för hennes förmåga att säga vad klockan är enbart genom att slå en lax mot sin staketstolpe! Lyssna noga så hör du både publikens och kompbandets ansträngda och skrämda skratt.

Rogers material finns lättillgängligt på CD i dessa dagar och du hittar hans officiella hemsida här.  Mer på ämnet LSD bjuds det i filmer som The Trip och Mantis in Lace som jag skrivit om här och här, och mer ”syracountry” bjuds det från Wendell Austin och hans LSD jag skrev om här.

Lördag

Posted in Musik, Musikvideo on oktober 25, 2010 by Store Manager

Anno 1977 exploderade Rock ‘n’ Roll i ett sista desperat urladdning på båda sidor Atlanten. Även om jag själv med mina arkeologiska utgrävningar i musikhistorien konstaterat att vita killar kompenserat begränsade musikkunskaper med volym och entusiasm åtminstone sedan mitten av 50-talet (Link Wray) vilket fortsatte under 60-talet (The Sonics, The Swamp Rats, The Wailers etc) så var det först på sjuttiotalet fenomenet fick sitt namn och plötsligt var ”punk rock” åtminstone för en kort tid på allas läppar. Skivbranschen – som sin tradition trogen totalt missade detta eftersom de hade fullt upp med att sälja soundtracket till Saturday Night Fever – blev fullkomligt tagen på sängen och efter att först ha motarbetat fenomenet bestämde man sig att snabbt slå mynt av det genom att lansera egna, urvattnade kopior till skivköparna. Vem minns inte Magnus Ugglas Vittring han spelade in tillsammans med medlemmar från brittiska Slaughter and The Dogs – klart värd att äga om du är nyfiken på vad som klassas ”punk” på Östermalm – och fåfängt nog försökte sig även bl.a. Elton John och Bruce Springsteen ett kort tag sälja sig under denna etikett (något jag fortfarande ibland kommer på mig själv att skratta åt).

Johnny Palermo däremot är någon som faktiskt fastnade! Den andre belgiska artist att ge sig in i leken (Plastic Bertrand var först ut med sin Ça Plane Pour Moi) släppte han 1977 en underbart blodfattig vinylhistoria vid namn Saturday Night, en långsamt snubblande sak med känslolös sång och tveksamma engelskakunskaper som är raka antitesen till den vilda musikgenre den kopierade! Sin pseudo-punk till trots (eller kanske på grund av!) lyckades låten faktiskt klättra upp till tjugonde plats på Belgiens topplistor där den spenderade hela fem veckor, vilket bl.a. ledde till ovanstående Holländska pressning! Singeln följdes sedan upp av Silly Old Songs 1978 – ett försök att göra mer ”radiovänlig och kommersiell musik” – vilket inte ledde nånvart och sedan vandrade Johnny för gott ut ur musikhistorien. Först tjugo år senare dök hans lördagsnatt upp på kända punksamlingsserien Killed by Death (i detta fallet volym 1234) och plöstligt exploderar andrahandspriserna för hans alster. Om detta leder till en comeback får tiden utvisa och fram tills dess kan du avnjuta hans ”hit” här och ladda ner Silly Old Songs gratis här.

Kungen av tveksam sång är fortfarande John Daker som jag skrev om här.

Manstret

Posted in Film, Trailer on oktober 20, 2010 by Store Manager

Säga vad man vill om  Dr. Robert Suzuki i det japansk-amerikanska femtiotalsalstret The Manster, men någon hopplös romantiker upptagen med sentimentaliteter är han då inte! Stolt uppfinnare av ett serum som doftar Dr. Jekyll & Mr. Hyde med effekten att på kemisk väg påskynda evolutionen (någon egentlig anledning till varför han gjort detta ges faktiskt inte så jag antar han bara var uttråkad och ville djävlas med mänskligheten) har han den där otåligheten som oftast kommer med en briljant hjärna, så istället för att vänta tills japanska motsvarigheten till Läkemedelsverket godkänt hans häxbrygd ger han den prompt till först sin hustru och sedan sin egen bror för att se dess effekter på människokroppen! Med slutresultatet att de liknar något man brukar hitta på Harrys i Örebro sisådär halv tre på Lördagsmorgonen, om du förstår vad jag menar. Med tanten inlåst i en bur nere i källaren och tvingad att skjuta sin egen bror och dumpa kroppen i en aktiv vulkan efter han gjort köttsallad av två badande geishor kan ni förstå att han – kufiskt spelad av Tetsu Nakamura kan tilläggas – är lite ängslig. Hans bedårande assistent Tara (spelad av Terri Zimmern) är alldeles för vacker att utsättas för serumet och då vart det plötsligt kort med frivilliga på listan!

Tur då att amerikanska journalisten Larry Stanford (spelad av Peter Dyneley) promenerat uppför vulkanen doktorn kallar sitt hem i jakt på ett scoop (vilket ni säkert håller med om daterar filmen eftersom det åtminstone var femton år sedan en journalist grävde i något!) och inte accepterar ett nej till svar! Doktorn blir givetvis förtjust av detta och efter att ha bjudit skrivmaskinsjockeyn på japansk whisky med knock-outdroppar injicerar han sin ofrivilliga försökskanin med den nya, uppdaterade versionen av serumet och håller tummarna.
– Den här gången kommer det fungera, myser han till sin assistent. Han är det perfekta exemplaret!
Assistenten i sin tur ser lite ut som en kvinna gör när en man säger han har en fyra meter lång drul och kan tillfredsställa henne genom att bara vifta med den i luften. En kort stund senare vaknar Larry upp med samma frågande min som en Centerpartist på Stockholmsbesök och med sitt journalistiska uppdrag slutfört accepterar han doktorns inbjudan att göra honom sällskap på en veckas semester i Tokyo. Att undersköna Tara också planerar följa med gör ju knappast erbjudandet mindre attraktivt.

Väl på plats i huvudstaden börjar dock Larry snart gå igenom massiva förändringar. En gång en helylleamerikan som hyllade Flaggan, Mamma och Äppelpaj går han snabbt igång med flaskan, ignorerar både hygien och propra kläder, skaffar sig rejäla humörsvängningar och har inom loppet av ett par dagar blivit en orakad, ohyfsad tölp som varken är särskilt kul att umgås med eller ens se på! (Ni som åkt pendeltåget till Jordbro vet vad jag pratar om.) Inte mot Tara dock, som han inleder ett förhållande med – iscensatt av doktorn givetvis så han kan studera sitt experiment – och fullt upptagen med besök i varmbadhus och sena sakénätter på restaurang glömmer han snart bort sina gamla skyldigheter som jobb och att han redan hade en fru! Som väntade i New York. Som han skulle gifta sig med. Som dyker upp oanmäld i staden när hans chef inte kunde ge ett vettigt svar på var hennes blivande make befinner sig eller varför han dansar den Enarmade Apdansen med en tjugo år yngre japanska.

Spelad av Peter Dyneleys egentliga hustru Jane Hylton är journalistens fru den där sortens ”dörrmatte-kvinna” som får en att vilja knacka henne på axeln och säga ”Ursäkta mig, jag har ett brev här till Din Självkänsla men jag ser den inte någonstans? Har du sett den?”. När hennes blivande make ramlar in i sin lägenhet sent på natten med tentaklerna runt doktorns assistent ser hon visserligen lite ut som en kommunalpolitiker när man frågar om de vet skillnaden mellan sin egna plånbok och den offentliga, men det blir inget flygande porslin eller högljudda draman. Bara det urtypiska kvinnliga martyrskapet med ett lugnt och behärskat ”Jag finns här när du behöver mig” och ”Du kommer ta ditt förnuft till fånga” när sanningen faktiskt är att makens förnuft just nu befinner sig någonstans i mitten av hans kropp och åker spöktåget mellan en japansk kvinnas brist-på-samvete, om du förstår vad jag menar. Med den charm som matchar en slusk som behöver raka händerna ber han henne flyga och fara och stormar prompt iväg till assistentens lya medan frugan stoiskt står kvar. Larrys fysiska förvandling kommer igång när han några nätter senare får en fruktansvärd plåga där doktorn injicerade sitt serum och till sin förskräckelse ser ett blinkande öga (något en viss Sam Raimi kreativt ”lånade” till sin Army of Darkness!). Kort därefter har hans utseende börjat likna den personlighet han fått och sakta börjar ett huvud växa ut ur sticket och hans händer förvandlats till en hockeyspelares. Larry har blivit en frustande hårig best, fylld med ett mordiskt raseri som bara kan stillas med de offer han hittar på Tokyos bakgator.

Långt ifrån ett cineastiskt mästerverk är ändå The Manster klart värd att äga, om inget annat för scenen jag nämnde ovan vilket gör den till ett måste (beroende på hur stor filmnörd man är). Dessutom har den riktigt bra specialeffekter för en film som gjordes redan 1959. Planerar man en helkväll i miffots tecken – exempelvis Freaks, The Freakmaker och avslutningsvis Basket Case – funkar denna lilla bagatell som en finfin aptitretare innan man kör igång med de tyngre titlarna. Släppt under fantasirika titlar som Nightmare, The Split, The Two-Headed Monster, Dr. Satan i Grekland och Kyofu i Japan är den idag public domain så den erbjuds i en uppsjö utgåvor vars prisklass varierar från den nu utdöda femtioöringen till hela fem kronor. Du hittar några här men du kan se filmen i sin helhet på VodPod här.

Freaks, The Freakmaker och Basket Case har jag skrivit om här, här och här.

Smekmordnad

Posted in Film, Trailer on oktober 18, 2010 by Store Manager

För dig som gillade When a Man Loves a Woman men någonstans tyckte det saknades mordoffer kan jag varmt rekommendera Leonard Kastles The Honeymoon Killers från 1969! En sorts misslyckad exploitationfilm som följer seriemördarna Martha Beck och Raymond Fernandez vågar jag påstå det är den andliga föregångaren till John McNaughtons Henry – Portrait of a Serial Killer och så nära Den Franska Vågen en vettig människa kan komma utan att osa pretentioner. Visst, den är svartvit; visst, den bjuder kortväxta män i tupéer som röker för mycket och pratar med konstig brytning och visst har självaste Truffaut kallat det sin absoluta amerikanska favoritfilm, men att undvika den på grund av de faktorerna leder till att man missar en rätt bra lågbudgethistoria.

Hyfsat nära det verkliga fallet som utspelade sig under 40-talet följer vi Raymond Fernandez (utmärkt spelad av Tony Lo Bianco), en klassisk sol-och-vårare som levde gott på att besvara ensamma – och åldrande – kvinnors kontaktannonser för att ge dom en rejäl svängom i sänghalmen och sedan försvinna med deras besparingar. Hånskrattandes kan tilläggas. Detta hade sysselsatt honom ett bra antal år tills han mot all förmodan träffade och blev rejält förälskad i Martha Beck (Shirley Stoler, som är så nära en John Waters-karaktär man kan komma utan att se hans filmer!), en bitter och grälsjuk sjuksköterska i amerikanska Södern med en tresiffrig vikt och ett allvarligt fall av svartsjuka (tänk ”kokta kaniner i en gryta”). Efter att ha bjudit henne på sitt sång-och-dansnummer blir hon så betuttad i honom att när det går upp det bara var ett sång-och-dansnummer hotar hon att kasta in handduken i förtid och snart är de störda tu ett par. I ett rörande exempel på kommunicerande sociopater avslöjar Ray snart sin hemlighet för henne och istället för att sparka honom så hårt att även hans Mamma hade känt det och stormat iväg medan killen ligger i fosterställning och letar i sin sko efter den vänstra, så accepterar Martha inte bara detta utan beslutar sig för att dela det med honom!

Sagt och gjort! Poserande som hans syster reser paret runt i USA där Ray snabbt inleder äktenskap med diverse panelhönor som så fort bläcket torkat på lysningsbeviset och pengar bytt ägare snart befinner sig i landskapet ”Dumpad – landskapsblomma: du”. Tyvärr tar detta redan störda scenario en etter värre vändning när Martha inser att hennes älskare inte bara har en porrstjärnas uthållighet utan även samma inställning till monogami. Fylld av ett nästintill gränslöst svartsjukt raseri går hon lös på kvinnorna med hammare, pistoler och överdoser medicin, tragiskt nog utan att inse det är Ray som faktiskt är hennes egentliga fiende. Visst, han dränker henne i uppmärksamhet och vackra ord men blicken han ger sina nya hustrur säger ju han redan funderar ut nya scenarion att få med henne, hennes syster och ett paket vetemjöl i sängkammaren. Och om inget annat kan man ju åtminstone begrunda mannens potential inom den politiska arenan! Parets svartsjukedrama ökar i intensitet och deras offer ökar i antal…

Från början avsedd att regisseras av självaste Martin Scorsese – han fick sparken för han var för långsam – under titeln Dear Martha är Honeymoon Killers som jag sa inledningsvis verkligen ingen exploitationfilm! Den bjuder alldeles för lite smaskigheter i form av sex och våld, och även om titelbytet i sig gjordes för att locka tittare kan jag bara tänka mig de blir besvikna när de ser den och förväntar sig ”amatörkväll på lokala slakteriet” och istället får en rätt lågmäld lågbudgethistoria (filmen blev en flopp när den släpptes kan tilläggas). Detta betyder absolut inte den på något sätt skulle vara dålig! Den bjuder ett par starka scener – ett av offren proppades full med en kombination av råttgift och sömnmedel för att sättas på bussen hem till sina föräldrar medan hon bad sina mördare ta henne till sjukhuset för något kändes verkligen fel – och handlingen i sig så skruvad att den genom åren vuxit sig till en kultklassiker och är klart sevärd! Tänk ovan nämnda Henry… möter originalversionen av In Cold Blood, fast med mycket lägre budget så får du en idé vad som kan väntas. Även känd under titeln The Lonely Hearts Killers släppte Criterion en hyllad utgåva med massa bonusgodis som du hittar på SweDisc men det finns en mer spartansk – och billigare! – utgåva som du hittar här.

Mer djupgående information om det verkliga fallet kan du läsa på True Crime Library.

Intervju: Femtekolonnare

Posted in Intervju, Musik on oktober 4, 2010 by Store Manager

Legs McNeil är en bitter gammal gubbe, vilket jag märkte när mitt förra band kontaktade honom i hopp om han skulle vara intresserad av att skriva pressreleasen till vår då uppkommande platta. Så anledningen till jag överhuvudtaget nämner honom är hans lyriska beskrivning hur det var den kvällen någon gång i mitten av sjuttiotalet då han snubblade in på CBGB’s utan att förvänta sig något speciellt och beskådade en spelning med Ramones för första gången. Hans målande utlägg i bl.a. boken Please Kill Me över att äntligen hittat tvillingssjälar som var lika less på rådande populärkultur som han själv är något som verkligen fastnat hos mig. Och fram tills i våras en upplevelse jag tyvärr hade slutat hoppas skulle hända.

Så en typiskt regnig Växjökväll ställer sig tre killar iklädda keps – en hade nätbrynja – upp på scen efter att två ack-så-medvetna veganband vunnit SM i floskler med sina halvtimmespredikningar varvat med kort musikaliskt mellansnack. Killarna som ser ut som Bröderna Djups skadade huliganbarn trycker in en varsin snus under läppen, hälsar på publiken och sedan kommer en trettiosekunders djävla vägg av kaos och träffar mig rakt i bröstkorgen som en tryckluftsvåg. Två låtar in i deras debutspelning skrattar jag högt och kan inte riktigt greppa det faktiskt äntligen har hänt! Jag har bevittnat något fullkomligt unikt som skriker, spyr och sparkar vilt bakut. Det är inte melodiskt för fem öre och ungefär lika vackert som en rotfyllning men det unika finns där och om inget annat bevisas det när delar av publiken går därifrån med fingrarna i öronen! När jag lämnar spelstället den kvällen är jag ett fan av Femtekolonnare och har sedan dess sett deras samtliga spelningar, oftast med sällskap jag släpat med i hopp om att de också ska se det briljanta i bandets kaos. Vissa har blivit lika frälsta som jag, andra har kallat mig ”dum i huvudet”.

Efter senaste scenupplevelsen, där basisten av någon anledning stämt sin bas fel vilket tog deras vägg av kaos till en helt ny nivå av smärta hade jag inget val utan var tvungen att intervjua dom i hopp om att sprida deras namn till allmänheten! Jag tvivlar starkt på att de kommer ha ett stort genomslag inom mainstreamkulturen men vad de gör är unikt och – ännu viktigare i dessa dagar – äkta, och jag är fullkomligt övertygad de kommer skapa sig ett namn i alternativscenen! Jag mejlade över lite frågor till deras trumpiskare Carl Brutal och detta är vad som kom tillbaka:

Kännetecknet på att man har något intressant på gång förutom att folk blir sura är ju då att det börjar cirkulera rykten om en. Ska vi ta det elakaste först: kommer ni verkligen från Växjö? Ni slår mig som alldeles för unika att komma från en så utpräglad medelklasstad?
Alla i bandet bor i Växjö så nog är vi därifrån på så vis. Men det är nog bara på senaste tiden som vi har kommit upp oss så pass. Jonas och Carl är uppvuxna i Alvesta och är ju då jävligt mer äkta och arbetarklass. Fritjof är från Tolg som ju faktiskt ligger i Växjö kommun, vilket gör honom till bonde, godsägare och centerpartist. Men nu när det går så förbannat bra för oss så har man kunnat lämna såväl Tolg som Alvesta för och njuta av det härliga livet i storstaden Växjö.

Bandhistoria? Har ni förflutet i andra band eller är detta ert första?
Carl och Jonas goes way back med en massa olika band. Detta var på den tiden innan vi hade kommit upp oss och flyttat till storstaden då. Möjligen har någon, som har för mycket intresse för musik eller bara stalkar oss, hört talas om And So She Died (ASSD) och Koala Garden. På den tiden var det Carl som gapade, skrek och förde inte oväsen genom trummorna som idag. Möjligen blev hans aggressioner tvungna att ta andra utryck, vem vet inte du, vem vet inte jag. Det var mer experimentell musik på den tiden, vi var väl unga och dumma kanske. Nu har vi vuxit upp och fattat att bara mangel är äkta! Fritjof har lirat med Black Metal-bandet Gargamel, ett band som i sann Black Metal-anda varken spelade live eller spelade in.

Influenser? Det är ju uppenbart en eller två i bandet lyssnar på The Locust men övriga band man kanske inte hade väntat sig?
Det är väl egentligen Jonas som är den store Locust-fantasten, Carl och Fritjof lyckas hålla det på en mycket sundare nivå. Den enda artisten vi har lyckats komma överrens om att vi alla gillar är nog Eddie Meduza, en klassiker för allt som har en sexuell osäkerhet och gillar Wunderbaum. Fritjof lyssnar annars bara på samma jävla Watain-platta hela tiden, möjligen försöker han nå något spirituell tillstånd av det. Carl lyssnar på superborgerlig, präktig finkultur där en snubbe i fin mustasch plinkar på ett piano och Jonas lyssnar bara på skitmesig popmusik. Broder Daniel och skärsår, du fattar grejen.

Det som får er att sticka ut jämfört med övriga svenska band inom genren Power Violence (exempelvis Massgrav) är ju sången som låter mer Black Metal än något annat. Medvetet drag från er sida eller en briljant olyckshändelse? Är ni svartmetallare i grunden som applicerar corpse-paint när ingen tittar?
Bara Black Metal är väl äkta? Jo, men vi lyssnar nog alla på Black Metal, eller har i alla fall gjort. Som nordsmän finns ju inget annat att göra. Säg en snubbe i Compton som inte gillar gangsta rap liksom. Black Metal är vårt kulturella arv och vi hyllar Satan och kaoset!

Låtskrivarprocessen. Samarbetar ni inom bandet eller har ni en utnämnd låtskrivare som tar med sig nytt material?
Vi samarbetar fram allt och värker på så sätt fram musiken. Vi gör nog som så att vi drar till repan och knäcker oss varsin folköl, har vi lust att skriva en ny låt så gör vi det. Har vi lust att lira Holy Diver och Breaking the Law istället så gör vi det. Vi kör på och känner ingen press liksom.

Med tanke på ni släppte EP:n ”Valguiden” rätt kort efter debutplattan är ni ju minst sagt ett väldigt produktivt band. Har ni flyt just nu eller är genren något ni kan så väl utantill det inte är särskilt svårt att skriva nytt?
Det går bra nu, som han sa. Nej men flyt tror jag inte att man kan kalla det, det är nog mer så att vi är så förbannat begåvade att det rullar på av den anledningen.

Variation? Många som vill avfärda det som ”ett djävla oväsen” missar en helvetes massa nyanser. Kastar ni in alla vilda idéer ni har i er musik eller känner ni att ni medvetet ibland har begränsat er för att det inte passar in i genren?
Vi är ju på ett sätt redan ganska spretiga. Om man tänker att man går från Black Metal med blast beat till kängpunk med d-takt så blir det ju egentligen ett ganska tvärt kast mellan olika stilar och så. Fast för den obildade lär det ju låta som samma sak kanske, men vi skriver inte musiken för att alla ska fatta heller, vi har ju inget folkbildningsuppdrag (trots folkölen).

Rent tekniskt med tanke på hur helvetes snabbt ni spelar och ändå håller det varierat med tvära kast; när ni repar in nytt material är det delar av låtarna som tas del var för sig eller är det mangel från början till slut?
Vi repar inte in olika delar av låtar. Då skulle delarna vara typ tre sekunder långa, det skulle kännas jävligt löjligt att bara repa ett parti då.

Texterna. Satir eller allvar? Det var en del reaktioner på er låt tillägnad ett visst kommunalråd här i Växjö under Metalfesten.
Den eviga frågan, satir eller allvar. Grejen är ju att det är både och. Det värsta jag vet är idioter som går runt och tar sig själva på så jävla stort allvar. Det blir ju bara töntigt och förljuget skitsnack om man ska stå och på allvar säga vad man tycker rakt igenom. Och vem fan vet vad de tycker? Idioter. Jag kan svara som så… Ja, vi tycker att Maud Olofsson är en jävla pajas. Men vill vi skicka henne till Gulag? Nej. Eller jag tar nog fan tillbaka det där ändå, hon skulle göra mer nytta där ändå. Men man måste ju ha lite kul också, annars kan man ju lika gärna bli straight edge och gå runt och vara präktig och säga åt folk en massa dumheter.

Personligen ser jag en hel del vad jag kallar ”punk humor” a´la Angry Samoans i era texter där det görs med glimten i ögat. Eller har jag helt missuppfattat?
Det där har jag ingen aning om vem det är. Men jag bollar tillbaka med en annan referens och säger som Anatomi-71 gjorde. ”Ta din jävla glimt i ögat och lämna mig ifred”

”Fred, Kärlek och Jävla Dumheter” måste vara den bästa låttitel jag hört sedan ”I’ve Been Fucking Your Daughters And Pissing on Your Lawn”. Ni är inga naturbarn som drömmer om att flytta ut i skogen?
Skogen är fin, där vilar ondskan. Grejen är bara den att det inte finns någon anledning att gå ut i skogen och svänga med sina jävla dreads eller sätta sig i gräset och hålla på med batik när det finns borgarsvin som blåser en till höger och vänster jämt och ständigt. Folk borde skita i att finna harmoni med sitt inre kosmos och slå tillbaka mot svinen istället.

Eller ”Jkpg HC” där ni så briljant formulerar det: ”Bilddagboken Hardcore!”. Det är inte bara jag som märkt scenen är full av linslusar som försöker efterapa foton de sett i Maximum Rock n Roll när de spelar live?
Jo, jävla snorvalpar. Hela hardcore-kulturen är åt helvete. Och Jönköping är en jävla skitstad.

Det finns ändå en hel del politiska undertoner i texterna som naiva människor kanske missar med anledning de kommer från arbetarklassens synvinkel. Skulle ni hålla med att man kan kalla er ett politiskt band?
Allt är ju politik i så fall. Vi uppmärksammar väl möjligen pöbeln på att politiker så väl som andra idioter beter sig som skit. Men jo, vi har ju gjort en platta med Valet 2010 som tema, det får man väl anse vara ganska politiskt ändå.

På tal om Metalfesten; hur kom det sig att ni hamnade där?
En snubbe frågade om vi ville lira och vi sa ja. Lätt som en plätt. Även om vi kanske är ett punkband, och på så sätt ganska off, så är det ju gött att lira.

Hur har reaktionerna på era skivor varit hittills? Jag har sett två riktigt positiva recensioner på nätet men förutom det?
Vi har fått förbannat fin respons faktiskt. Folk kommer fram och vill ligga med oss för att vi är så förbannat begåvade, lite så är det.

Kontakt med skivbolag? Letar ni runt just nu eller väljer ni att släppa själva? Jag hörde ett rykte om något i Holland som kanske var på gång.
Skivbolag är ju så jävla struliga bara. Tanken var ju att vi skulle ge ut en split med ett holländskt gore-grindband på ett bolag i Holland då men det verkar ha skitit sig. Jag vet inte riktigt hur det ser ut. Hör han inte av sig så släpper vi väl låtarna själva så kan han se sig som om i helvete efter vårt samarbete. Men om det kommer någon lite resonlig skivbolagssnubbe och erbjuder en bra deal så kommer vi säkert att tacka ja. Skivbolag känns aningen 90-tal dock, vi är ju moderna människor, vi får se hur det blir.

Det har börjat röra på sig rent spelningsmässigt för er och senast var det Uppsala. Hur har mottagningen varit där ute?
Uppsala var fullt. Inte fullsatt då, men de som var där var fulla. Själva hade vi också lite under västen vilket gjorde att det gick fort så inihelvete att grinda. Men det var gött, trevlig stad. Vi hade lite planer på att bränna domkyrkan men tiden räckte inte riktigt till.

Planerna för närmsta framtiden, samt i det längre loppet?
Vi ska väl giga en del. Nu i veckan ska vi till Blomstermåla och Karlskrona. Härligt med Småland och Blekinge, det blir så genuint och härligt. Sen har vi ju låtarna som är inspelade till spliten också, de ska väl ges ut på något sätt. Fan vet.

Ni hittar bandets hemsida på MySpace och de har även en grupp på Facebook.