Arkiv för november, 2010

Djävulshundarna

Posted in Musik on november 30, 2010 by Store Manager

Livet är orättvist och det är lika bra att vänja sig vid det och acceptera. Inom populärkulturen finns det en uppsjö artefakter som aldrig fick en chans för de på fullt allvar i en kombination av antingen dumhet eller naivitet trodde att allt som behövdes för att slå sig fram var en portion talang och en rejäl dos djävlaranamma. Mitt hem är fyllt med film, musik och litteratur som föll offer för att de inte hade tillgång till det nätverk som krävs att slå igenom inom mainstreamkulturen och inget stämmer mer än i fallet The Devil Dogs, ett band som stod med ett ben i den punkenergi bröderna Ramones skapade och det andra i den rockmylla landet i sig genererat sedan 50-talet. Deras sound var paradoxalt nog fräscht och traditionsfyllt på en och samma gång. Sex Pistols möter Ronettes. Shangri-La’s möter rockabilly via The Beach Boys och Motorhead. Det var högt, sexuellt och energiskt. Den där sortens musik ”tänkande” människor avskyr och undviker som elden. Med The Fabulous Andy G på gitarr och sång, Crazy Steve Baise på bas och dito samt The Mighty Joe Vincent på trummor var de en tornado som först erövrade New Yorks klubbscener för att sedan bege sig ut på världens.

Födda redan på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Rat Bastards följde ett byte till just marinkårens djävulshundar när bandet skrev på för skivbolaget Crypt Records, en enmansoperation ledd av hyperaktiva galningen Tim Warren – jag vet för jag försökte mig på en telefonintervju med honom en gång – en man som bara bryr sig om två saker i livet: rock and roll. De debuterade 1989 med självbetitlade Devil Dogs och snart följde de två minialbumen Big Beef Bonanza samt We Three Kings (1990 respektive 1991). I sann punkironi sålde de ungefär fyrahundra exemplar av varje platta – vilket delvis är Tims fel eftersom han in i det sista vägrade släppa sina artisters material på det då nya formatet CD – men i ärlighetens namn var inte bara mainstreamkulturen fullt upptagen med sin dyrkan av grunge, utan även underjordiskt sett hade man anammat pose före energi och smaklöst nog såg man musik med uppenbara rötter som något tveksamt. ”If the kids don’t hate it, it ain’t rockn’roll” som en vis man sa.

Under sin sommarturné 1993 med nya trummisen i bagaget går de in i Seattles Egg Studios tillsammans med scenveteranen Kurt Bloch (Fastbacks, The Cheaters m.m.) och fäster under loppet av en helg över tjugo låtar, samtliga fyllda med en energi vars like inte hörts på länge. Fjorton av dessa hamnar på Saturday Night Fever, ett album som idag räknas som en garageklassiker och övriga på EP:n Choad Blast samt sjutummaren Radiobeat. Det bjuds hektiska original, samt covers på Rolling Stones It’s Not Easy, Gary Glitters Shakey Sue och Gene Pitneys härligt självupptagna ballad Backstage, en snyfthistoria om det hårda liv rockstjärnor upplever med autografer och skrikande fans och nätter med nya kvinnor, men vilken nytta och glädje gör det när man är tom inombords av saknaden för just dig? Med en fejkad bonuspublik som applåderar och tjoar sig hesa mellan varje låt är det en halvtimmeslång partyplatta utan like, som är direkt skyldig till de senaste tolv fyllorna jag haft (och jag kan räkna antalet gånger jag konsumerar alkohol per år på min vänstra hand i dessa dagar!). Att den tillsammans med Stooges Fun House och Sonics Boom utgör skivtrilogin som med all sannolikhet kommer få mig vräkt en dag talar vi tyst om.

Som väntat (tyvärr) var försäljningssiffrorna en total besvikelse. Inte för att någon idag ens minns de band som var heta mellan åren 1990-95 så var det ändå vad folk hellre la sina pengar på. Det nu desillusionerade bandet haltade vidare med turnéer och ett livealbum, men när deras sista skivrelease släpptes något år senare – EP:n Stereodrive – så märktes det att luften helt enkelt gått ur dom. Efter en kort Japanturné splittrades bandet och medlemmarna gick sina skilda vägar. Andy fortsatte ett kort tag med Los Primos men har försvunnit ur allmänhetens ögon och ska ryktesvis jobba på aktiemarknaden nuförtiden (!!!), Steve är fortfarande aktiv med diverse band och hade ett kort tag sidoprojektet The Vikings tillsammans med medlemmar från Turbonegro och Joe har enligt ryktet lagt musiken på hyllan och jobbar som bartender i New York. Ett minst sagt antiklimatiskt slut på en sådan energisk enhet.

Saturday Night Fever är ett måste i skivhyllan för den som påstår sig gilla rock’n’roll. 100% fri från pinsam retro är den ett stycke dynamit som garanterat lyfter stämningen på ett partaj och nästan tjugo år senare fortfarande håller måttet jämfört med mer moderna akter. Den finns fortfarande tillgänglig på CD och du hittar den exempelvis på Amazon, men för att försäkra mig om att den hamnar i ditt hem kan du ladda ner den med lite bonusspår från en samling sjutummare här. Du hittar en hyllningssida på MySpace här samt en liknande på Facebook här. Nedan bjuds det Back in the City som extra incitament att skaffa albumet:

Go Dogs!

Annonser

Porrnyheter II

Posted in Nyheter on november 30, 2010 by Store Manager

Ännu en gång via bloggen Video Junkie får jag veta att porrparodierna på skräckfilm fullkomligen står som spön i backen, denna gång är det tortyrserien Saw som står på menyn. I Blue Circus Entertainments nya SAW: A Hardcore Parody drabbar en serie bisarra mord porrindustrin och konstaplarna Roush och Humpsey får i uppdrag att gå till botten (hö hö hö) med det hela. De sexglada två skickas att intervjua enda överlevaren (och tillika porrstjärnan) Amber Rayne, vars riktiga namn är Gertrude Vagina (!!!), och trogen sin förlaga berättar hon om sin fångenskap hos en maskerad galning som satt fast henne i diverse tortyrmaskiner som straff för sin tid i porrbranschen (låter som en kristdemokrat om du frågar mig!). Det bjuds troligt ett överflöd av fuckmachines (don’t ask om du inte vet) och som den tveksamma grädden på moset har en numera rätt åldrad Ginger Lynn dammat av karriären och gör ett gästuppträdande.

Saw är absolut ingen favorit i hushållet och jag är en av de som redan från början haft svårt att förstå den entusiasm vissa människor har över serien. Som så mycket annat nyproducerat anser jag den alldeles för ”smart” för sitt eget bästa och rätt själlös i sitt upplägg, men samtidigt har vuxna människor rätten att låta sig roas av vad fan som helst de finner underhållande. Och så länge jag slipper höra något om det tänker jag inte gnälla. Du kan läsa mer om porrparodin här och jag har på känn den redan nu finns att ladda ner på nätet. Saw hittar man väl i princip på varje svenskt varuhus?

Flickor

Posted in Musik, Musikvideo on november 29, 2010 by Store Manager

Ha-So! Japanska tjejbandet The Girls bjuder på en minst sagt ”språkförbistrad” version av Runaways klassiska Cherry Bomb, vilket känns ganska aktuellt med tanke på deras biopic var en av de få intressanta saker Hollywood producerade detta året. Det japanska bandet var det första all-girl inom landets rockgenre – precis som deras förebilder – men om de också fick utstå all världens tråkningar från en industri vars attityd under denna tiden var ”vad ska så små flickor som ni göra med så stora gitarrer egentligen?” går inte att utgöra, för deras historia är helt höljd i dunkel. De släppte albumet The GirlsMercury 1978, ett album mest fyllt av covers, samt singeln Punky Kiss. Ännu ett namn i obskyritetens svarta hål finns deras material inte ens återutgivet på CD.

När det gäller Runaways är jag fortfarande kluven angående just deras biopic. Synd att den svenska distributören valde att låta den gå direkt till DVD men den är åtminstone hyfsat lättillgänglig. För dig som är ny på bandet som sparkade igång Joan Jetts musikkarriär kan jag varmt rekommedera albumen Runaways, Queens of Noise och Waiting for the Night samt briljanta livealbumet Live in Japan som du lätt hittar på nätet. Officiella hemsidan finns här och originalversionen av ovanstående låt här.

Mer japanska fenomen har jag skrivit om här.

In Memoriam

Posted in Nyheter on november 29, 2010 by Store Manager

De tråkiga nyheterna duggar tätare än flosklerna på en konstutställning just nu, Leslie Nielsen avled igår i sviterna av en lunginflammation. Han blev 84 år. Med över hundratalet filmer i sitt bagage och närmre femtonhundra (!!!) tv-roller på sin meritlista, är han kanske mest känd för allmänheten i sin roll som Frank Drebin i trilogin The Naked Gun, men personligen är det hans roll i Bröderna Zuckers crazykomedi Airplane som jag minns med extra stor värme. Med sin seriösa framtoning var han en mästare på den underfundiga humorn och en av få människor utanför den politiska scenen som kunde ge ett intryck av att vara fullkomligt utan koll.

Född i Kanada och med en inledande karriär som DJ var det enligt honom själv ”en titt ut genom fönstret en iskall Decembermorgon” som fick honom att sukta efter Hollywood och lämna sitt hemland för att pröva lyckan söderöver. Han spenderade sina sista år i Florida. Ingen officiell hemsida tyvärr men du hittar mer information om honom här och här. Äger du inte Airplane (jag tror den svenska titeln var Titta, Vi Flyger!) kan du se trailern här och du hittar en billig återutgåva med kommentatorspår och annat godis på de flesta varuhus idag.

Psykomani

Posted in Film, Trailer on november 26, 2010 by Store Manager

Ta fram finkostymen och blanda dig en apertif, för till dig som gillar Shakespeare kan jag varmt rekommendera ett av Storbrittaniens få bidrag till bikesploitationgenren; Psychomania, en film som när den hade premiär 1973 fick så varma reaktioner att bland annat Times filmrecensent kallade den en film ”berövad av all vett och fantasi” och något som bara kunde vara passande ”som underhållning efter middagen på en återförening för SS”. Så du förstår vi snackar kultur på en sådan hög nivå att människor som låter armarna svänga åt samma håll när de promenerar inte gillar det. ”Det är en arbetarklassgrej du aldrig kommer fatta” som jag brukar säga. Kort beskrivet är den en adrenalinstinn sorts djävulsdyrkande tonårs-motorcykel-voodoo-grod-levande döda-historia, satt på den gråtrista öns landsbygd och förorter, med en härlig trashestestik som för tankarna till John Waters. Kort sagt, vad världens favoritskald knåpat ihop om han inte varit så förbannat såld på unga män i tajta trikåer, om ni förstår vad jag menar.

Tom Latham (spelad av Nicky Henson) är ledare för det minst sagt asociala motorcykelgänget The Living Dead, en samling ungdomar som inte har mycket bättre saker att göra av sin fritid än att åka runt i hög hastighet på traktens landsvägar där de prejar oskyldiga bilister in i döden, ställer till djävelskap på stadens torg, eller bara tar med sig motorcykeln när de ska handla på snabbköpet. Vid sin sida har han självklart sitt hjärtas dam Abby (spelad av Mary Larkin) som på klassiskt brittiskt manér är rödhårig med transparent hud men hon är om inget annat lojal, så man förstår varför han gillar henne. Nöjd är han dock inte med tillvaron, för som han sakta börjat inse kan man uppenbarligen bara köra så snabbt, orsaka så många dödsolyckor och rycka så många handväskor från gamla tanter. Som ni förstår är han tom inombords. Tack och lov då att hans egna Mamma (Jacki Webb) ingick en pakt med Djävulen när han var nyfödd (!!!). Varför förklaras inte närmre – förlossningspsykos? – men bland fördelarna kan räknas att hon då blivit en mästare på det ockulta och dessutom fått sig en betjänt på köpet, Shadwell! Att han sedan ser ut att ramla ihop död på golvet vilken sekund som helst går vi inte in på, killen är grym på svart magi och servera konjak.

Så efter en kväll där mor och son dansat tillsammans och han fått sin egna teori att man kan återvända som zombie om man dör fullkomligt övertygad man kan ta sig tillbaka bekräftad – en insikt som ni förstår illustreras bäst med blixtrande ljus, Stonehenge, skumma djävulsfigurer och bilder av grodor – så drar han gasen i botten på sin motorcykel dagen efter och kör ut från en bro. Efter att blivit begravd sittande på sin järnhäst i gravfältet The Seven Witches återuppstår han som förväntat från de döda och firar detta med att sticka till närmsta pub där han lyckas ha ihjäl ett one-night-stand plus en handfull män som förgäves försökte stoppa honom. Lyrisk över sin upptäckt övertygar han resten av medlemmarna ta livet av sig så de kan spendera evigheten med att …öh, åka runt i hög hastighet på traktens landsvägar och preja oskyldiga bilister in i döden, ställa till djävelskap på stadens torg, eller bara ta med sig motorcykeln när de ska handla på snabbköpet. Tyvärr tycker inte alla detta är ett bra sätt att spendera evigheten. Hans flickvän gillar hela konceptet med att andas och ha en puls och skjuter därför konstant upp sitt självmord, poliskommissarien Hesseltine (spelad av Robert Hardy) vill se gänget bakom lås och bom, och Djävulen själv tycker det minsann är dags att betala sin skuld!

Regisserad av Don Sharp (Curse of the Fly, The Brides of Fu Manchu m.m.) och släppt under alternativa titlar som The Death Wheelers (USA) och Death Wheelers Are…Psycho Maniacs! är Psychomania ett grymt underhållande stycke camp som osar svart humor. Jag nämnde John Waters i inledningen och det är omöjligt att inte dra paralleller mellan hans alster och denna film, speciellt i den senare delen när gänget börjar begå självmord en masse på de mest hysteriska sätt, men särskilt i en sekvens där man får se en yngling i horribla badbyxor släpa sig ner till stranden med ett städ i handen och invirad i kedjor för att prompt kasta sig i vattnet och inte komma upp. Efter sitt första varv på världens biografer föll den in i glömska och hamnade i en legal gråzon under videoeran. Detta är troligt en av anledningarna den skaffat sig ett stort kultfölje och förstagenerationskopior kunde ett tag generera rätt skamlösa priser. Mitt eget exemplar är en uppenbar piratkopia av Imagine Entertainments kortlivade återupplivning på DVD – bränd på DVD-R utav alla smaklösa format – men bara nu i Oktober presenterade äntligen Severin Films att de återger den i matig utgåva, som bjuder intervjuer med de medverkande, trailers plus en introduktion av Fangorias chefsredaktör Chris Alexander. Du hittar den här. Filmen har dessutom ett förbannat habilt soundtrack signerat John Cameron, som även det återutgetts på CD och du hittar den bland annat på SubDVD.

Mer läderpojkar bjuder självaste Leather Boy som jag skrev om här och mer bikesploitation – med krigstema – bjuds det i The Losers som jag skrev om här.

Porrnyheter

Posted in Nyheter, Trailer on november 25, 2010 by Store Manager

Sex och mord kombineras ännu en gång på den vita duken och säga vad man vill om porrbranschen, men ibland visar den en fantasi- och uppfinningsrikedom man önskar resten av filmbranschen bjöd på! Via superba bloggen Video Junkie får jag veta att porrbolaget Zero Tolerance precis dagarna innan Halloween släppte lös The Official Friday the 13th Parody, världens första porrparodi på en av filmhistoriens stora slasherklassiker! Blod har helt plötsligt inte blivit den enda kroppsvätska som flyger i skogarna…

Bystfagra Susie (Sara Sloane) har liftat sig in till lilla byn Crystal Lake för att ta plats bland lägerledarna på Crystal Lake Nudist Camp. Vad hon inte vet är att det då vilar en förbannelse över platsen, något gamla porrveteranen Tabitha Stevens snart berättar i sin pastisch på Crazy Ralph. Den unga pojken Jason var förbannat välhängd för sin ålder och tjugo år tidigare drunknade han på grund av just denna och sjönk som en sten. Och nu när lägret ska öppnas igen har han återuppstått från de döda att förhindra detta. Med sin enorma dragg och en säd som efter all tid i vattnet blivit köttätande.

Absolut inte först – The Texas Dildo Masquearade signerad Jim Powers kom redan på 90-talet, och nyligen bjöd Rob Rotten sin Porn of the Dead – är det dock en genre vars bidrag är lätträknade och bara konceptet plus ovanstående beskrivning låter faktiskt tillräckligt kul i mina öron för att vara värt en titt! Du kan läsa mer om filmen på Video Junkie här och bolagets hemsida hittar du här, men notera att det är ett porrbolag så det kommer bjudas naket.

Fenomenet att göra porrparodier på film överhuvudtaget är väl inget nytt – är det bara jag eller är Dildo Baggins, Lord of the Wangs en fullkomligt briljant titel? – men du kan läsa lite om det i en artikel signerad Newsweek här. Mer film med rötter i porrbranschen är sjuttiotalsklassikern Flesh Gordon som jag skrev om här.

Handpåläggning

Posted in Dokumentär, Trailer on november 24, 2010 by Store Manager

S.R. Bindlers Hands on a Hard Body: The Documentary från 1997 är något så udda som en kultdokumentär. Självklart har det kommit några titlar genom åren som lyckats skaffa sig en viss beundrarkrets; Heavy Metal Parkinglot, The Decline of Western Civilization: The Metal Years och även lilla Sverige producerade den fullkomligt briljanta Plötsligt i Vinslöv (som jag från säker källa kan bekräfta vissa människor i vårt avlånga land förfestar till!), men jag vill ändå påstå att alster inom genren med genuint följe är lätträknade. Discovery Channel må ha slagit igenom stort men för varje habil historia som fängslar dig finns det dryga hundratalet sömnpiller som antingen tar frimärkssamlarens tillvägagångssätt där de försöker mörda dig med statistik, eller idiotens där de med högljudd hårdrock, dubbade explosioner och hysterisk berättarröst försöker få dyngbaggens parningsritualer att verka bra mycket mer spännande än de egentligen är.

När det dock gäller ovanstående alster har den lyckats få ett nästintill rabiat följe, och jag misstänker det till stor del beror på att den helt enkelt inte är tillgänglig på marknaden. Kopior hittas idag på Amazon för summor mellan 85 och 150 dollars och vad vissa verkar glömma när de pratar effekterna av tillgång och efterfrågan är att om efterfrågan är högre höjs inte bara priset utan även efterfrågan i sig! En rätt anspråkslös historia i grunden blir filmen en fascinerande dokumentation av den årliga tävling en lokal bilhandlare anordnar, där den person utav tjugofyra som lyckas hålla fast vid en Nissan Hardbody längst helt enkelt vinner den. Filmad i Longview, Texas 1995 bjuder den en uppsjö udda karaktärer som om något bekräftar att verkligheten alltid överträffar dikten! Lyssna på mannen som med rysning jämför sin första hands-on-tävling med första gången han fällde ett djur, eller kvinnan som inte bara tog med sig Gud utan även sin egen bönegrupp att finna stöd ur under tävlingen! Som avgjordes efter sjuttiosju timmar kan tilläggas.

Mer kul blir det när man letar runt på nätet och konstaterar att självaste Roger Altman innan sin död faktiskt var intresserad av att göra en fiktiv spelfilm av historien (vilket rann ut i sjön när han avled) och hysteriskt roligt när jag hittar en bekräftelse att pulitzervinnande dramaturgen Doug Wright slagit sig samman med textförfattaren Amanda Green för att producera en musikal baserad på händelsen! Så håll ögonen öppna efter Hands on a Hard Body: The Musicals preimär på La Jolla Playhouse inom kort!

Inga länkar till officiella hemsidor, platser du kan köpa dokumentären eller se den gratis tyvärr men du hittar teaterns hemsida här.