Krypande Skräcken

Mer film med tjugokronorsmonster a’la The Godmonster of Indian Flats bjuds det i Arthur J. Nelsons The Creeping Terror från 1964, en film som om något verkligen förtjänat epitetet ”Sämsta Filmen Hittills”! Med sitt vattentramp, stadiga leverans av antiklimax och en grymt irriterande berättarröst – tänk ”killen i bekantskapskretsen som spenderade ett år för länge på universitetet” om du förstår vad jag menar – påminner den starkt om Ed Woods alster, med den stora skillnaden att den fullkomligt saknar den charm allas vår favoritalkoholiserade transvestitregissör fyllde sina verk med! Jag är inte mycket för att göra mig rolig över andras alster för jag vet hur svåra de är att göra, och ingen kan ärligt påstå åtminstone innan dessa ”ironiska” dagar att de med flit bestämde sig för att göra en usel film, men Creeping Terror är hur mycket jag än vrider och vänder på det bara tafatt och inkompetent.

Arthur själv – han regisserade filmen under pseudonymen Vic Savage – spelar nygifta vicesheriffen Martin Gordon som på väg hem med sin hustru Brett – spelad av hans dåvarande flickvän Shannon O’Neil – ser ”något” landa ute i vildmarken. Detta gjorde även hans chef sheriffen (spelad av Byrd Holland) som bestämt sig för att undersöka landningplatsen. Väl på plats konstaterar samtliga snabbt att ”det där ser ju inte ut som något härifrån” (ärligt talat ser det ut som en överdimensionerad äggklocka som ramlat ner i ett träd!) och bylingen hinner inte mycket mer än sticka in huvudet för att undersöka farkosten förrän piloterna i sagda skepp har dragit in honom och befriat honom från det! Ett monster som liknar en ryamatta med dålig hårdag bryter sig löst och beger sig dreglande och hostande ut i vildmarken för att söka nya offer. I samma hastighet som mossa kan tilläggas. Martin och hans hustru tycker detta var minst sagt konstigt och beger sig därifrån.

Efter sin ”befordran-via-chefsdöd” samlar Martin och hans hustru ihop ett habilt gäng att bekämpa monstret med, främst Dr. Bradford – spelad av William Thourlby som faktiskt var USA:s första Marlboro Man! – som enligt sig själv är specialist på ”rymdutsläpp” vad det nu ska betyda, samt översten James Caldwell och hans mannar. Medan de samlas runt farkosten och mest i princip petar på det med en pinne i resten av filmens sjuttiofem minuter snubblar Hallmattan Från Helvetet runt och slukar i sig lokalbefolkningen. Första offret blir en kvinna i bikini som i en Fredag den 13:e-doftande sekvens – om jag minns rätt så är det Friday the 13th Part Five jag syftar på – hånglar loss med sin pojkvän på en filt ute i naturen då de långsamt blir attackerade av varelsen. Och nu menar jag långsamt. Faktum är att hälften av filmens intryck markant kunde ändrats till det bättre om bara de stackars produktionsassistenter som släpade runt den överdimensionerade mattan rörde sig lite snabbare! Istället får man som tittare en insyn i hur skrämmande det hade varit att bli rånad av en knivbeväpnad åttioåring med rullator. Som femtio meter bort ropar att du ska stå still ”annars djävlar!” och sedan tar en kvart på sig att komma tillräckligt nära att kunna förverkliga våldshotet.

Mer offer följer; en glad samling människor på picknick – min favoritscen eftersom den bjuder Ond Bråd Död till plågoriset som envisades släpa med sig sin akustiska gitarr för att sätta igång deltagarnas kräkreflexer som Killar Som Tar Med Sig Sin Akustiska Gitarr alltid gör med sina fårade pannor, centimeterdjupa personlighet och självskrivna låtar om hur de ”står nakna i ett regn av känslor”- en stolt farfar som visar sitt barnbarn hur man fångar stendöd fisk med metspö och samtliga deltagare i stadens danslokal! I samma sirapstunga ultrarapid som vid det här laget kommer få mer känsliga tittare att börja gråta. Det är först efter att monstret gått lös på en samling kåta tonåringar som hånglar loss i sina bilar som hjärntrusten borta vid rymdskeppet konstaterar att något är där ute som mördar lokalbefolkningen och de måste sätta stopp för det! Så de spenderar sista tredjedelen av filmen med att hitta monstrets offer – till samma ”det där var minsann konstigt!” reaktion kan tilläggas – för att sedan i den mest överraskande sekvens fånga in, kraftigt beskjuta och slutligen förgöra det!

Skrapar man under ytan och ser vilka omständigheter som gällde när filmen producerades ökar förståelsen varför The Creeping Terror blev som den blev! De obefintliga skådespelarinsatserna är ett resultat av finansiärer som mot att de hjälpte till med sina pengar givetvis skulle ha en roll i filmen, den irriterande berättarrösten en nödlösning då ljudinspelningarna förstördes i post-produktionen och ”monstret”, som ser ut som det illegitima barn Kakmonstret skulle få om han hade sex med en snigel, byggdes på stående fot med vad som uppenbarligen fanns till hands i regissörens garage då det egentliga stals dagen innan inspelningen började! Lägg sedan till att manus skrevs av Robert Silliphant som även gav världen tveksamheter som The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies och Beach Girls and the Monster så förstår du att förutsättningarna inte var de bästa. Det är pinsamt uppenbart att tecknen talade mot produktionen och om inget annat får man beundra Nelsons beslutsamhet att till varje pris få upp sin vision på bioduken! Och även om den inte hade den ”blockbuster-effekt” han förväntade sig – han försvann från allmänheten i över trettio år efter att ha blivit stämd av filmens finansiärer! – blev den åtminstone på sitt eget sätt odödlig och ett verk entusiaster världen över än idag pratar om.

Public domain sedan länge finns Creeping Terror i en uppsjö utgåvor, bland annat samlingsboxen Drive-In Cult Classics 2 som du hittar här men den finns även att se i sin helhet på Google Video. Nelson själv ska visst ha varit en ljusskygg skojare och 2011 kommer Pete Schuermanns dokumentär The Creep som bjuder intervjuer och fakta om både honom och filmen.

Gudmonstret från Indianhöjden skrev jag om här.

Annonser

5 svar to “Krypande Skräcken”

  1. Intressant! MST3K-versionen är ganska kul!

    När jag sökte på klipp från den här filmen såg jag att den är poppis hos folk som har den lätt udda böjelsen ”vore” (http://en.wikipedia.org/wiki/Vore) …

    • Personligen gillar jag inte alls MST3K, för de tillhör kategorin människor som aldrig producerat något själva men ser inga problem med att racka ner på andras arbete. Det må låta överdramatiskt men jag tycker det är ett rätt själlöst beteende. Att den var populär bland vorefilister var en nyhet för mig, men med tanke på dess glupska ätscener kan jag ju se att någon med den böjelsen kittlas lite extra av dom.

      • Hm, kan förstå synpunkten men å andra sidan så har de ju fått filmer som skulle ha varit döda, begravna och halvruttna att få kultstatus. Och jag tycker att det är gjort med en hel del kärlek.

        Mm, det är ren porr.

      • Agree to disagree.
        Det har åtminstone funnits en rörelse som dokumenterar och hyllar dessa alster sedan tidigt sjuttiotal. Under åttiotalet höll fanzines som exempelvis Sleazoid Express fanan högt och internetexplosionen har ju genererat sin del av fanatiker som skriver om sin passion, däribland jag själv. MST3K må ha hjälpt dessa alster nå ut till en mainstreampublik utanför denna scenen, men då enbart för att göra sig roliga över det och absolut inte hylla de som de klimpar av guld vissa av alstren är. Och för att citera Farsan Balou, en björntjänst gör ju ingen glad.

  2. Jag känner väl till Sleazoid Express & co – jag har skrivit magisteruppsats om kultfilmsfansfankultur. 🙂

    Det finns ju (grovt indelat) två typer av kultfilmsfans – de som ger ”skräpfilmerna” en mer seriös behandling och de som nöjer sig med att skratta åt dem. Och MST3K är ju (tillsammans med Medvedbröderna) upphovet till den senare kulturen. Fast då tycker jag ändå att MST3K är mer kärleksfulla i sin behandling i sin behandling av filmerna än t.ex. Medvedbröderna (som jag tycker är riktigt otäcka i sin ”verklighetens folk”-inställning …).

    Men en stor del av charmen med ”dåliga filmer” är ju att man kan se på dem på så olika sätt. Jag kan uppskatta både med och utan MST3K – för visst går den säregna stämningen som kan uppstå i en ”misslyckad” film förlorad när kommentarspåret finns mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: