Krampaktigt

Med risk att inleda ett hyllande inlägg om rockens härliga primitivism opassande pretentiöst var The Cramps om något bandet som skapade en konst som så uppenbart var en förlängning av de passioner de redan hade i livet! Med en nästan barnslig beundran för de ”dåliga” sci-fi filmer som flimrade svartvitt på tv-rutorna de växte upp med, ”farliga” serietidningar som Tales From the Crypt och Haunted Grave som orsakade moralpanik i 50-talets USA och de vilda, primitiva tonerna av Söderns pojkar som i ett närmast hysteriskt sprit- och amfetaminrus rapade, skrek och fes ur sig ett psykotroniskt djävla oväsen som kallades rockabilly var bandet genuint summan av sina influenser. För det gifta paret Lux Interior och Poison Ivy (deras egentliga namn Erick Purkhiser och Kristy Wallace) var 1900-talets största kulturrörelse  till skillnad som så många andra artister ingen pose, utan något de genuint älskade, vilket sken igenom deras musik den är stört omöjlig att ignorera. Utan att bli en pinsam retroakt kan tilläggas. När de tillsammans med trummisen Nick Knox och buttra gitarristen Bryan Gregory ställde sig på New Yorks scener i mitten av sjuttiotalet, mitt under brinnande punkexplosion karvade de snabbt ur sig en nisch med sin bisarra hybridmusik med skräckfilmsdoftande titlar som Zombie Dance, I Was a Teenage Werewolf och My Daddy Drives a UFO. Bland deras tidigaste fans var självaste Joey Ramone.

Låten Human Fly var den första jag hörde med bandet och innan Lux ens öppnat munnen för att konstatera han var ”en mänsklig fluga”  och bzzzz-a sig genom solodelen var jag frälst! En fenomenal kombination mellan ”dålig” skräckestestik – fanvideon jag hittade på Tuben är ju som extra grädde på moset briljant – och den mörka galenskap bra rockmusik i mitt tycke kräver, är den precis som resten av deras tidiga alster perfekt! Sexuellt pulserande Rock’n’Roll som skurits ner till dess absolut minsta beståndsdel – genuin och rå energi! Sofistikering räcker bara så långt och i ärlighetens namn är det inte hälften så intressant att se (eller höra) vad någon kan åstadkomma med tolv ackord som med bara två. Dessutom är det något speciellt med en kompgitarr som är så sönderdistad dina högtalare smälter.

Efter en handfull vinylsinglar och EP:s – som samtliga idag inbringar rent ut sagt löjliga priser på samlarmarknaden – det fullt inte lika spännande debutalbumet Songs the Lord Taught Us och tättföljande Psychedelic Jungle (med omslagsfoto signerat Anton Corbijn!) kom efter lite medlemsbyten samlingen Off the Bone (i USA släppt med titeln Bad Music For Bad People)! Femton härligt primitiva spår (vi snackar om ett band som inte fann någon anledning att anlita en basist förrän en bra bit in på 80-talet!) som bjuder det bästa från deras tidiga inspelningar med original som ovanstående låt, den av låttitlar referensfyllda Garbageman samt New Kind of Kick, varvat med rockklassiker som Jack Scotts The Way I Walk och Roy Orbinsons obskyra rockabillyalster Domino. Troget serierna de älskade så mycket presenterat i ett tecknat 3D-omslag, komplett med medföljande glasögon och pressad på grön vinyl! Som om det inte räckte bjuder den dessutom 1900-talets garanterat galnaste version av The Trashmens Surfin’ Bird!

Bandet förhöll sig aktivt fram tills sångaren avled 2009 och även om inget offentliggjorts ännu – vittnesuppgifter konstaterar att Ivy är alldeles för knäckt av sorg att ta itu med det – ryktas det att bandet nu är över för gott. Jag tvivlar starkt på att de någonsin skulle kunna hitta ett lika galet rock’n’roll-original som honom och ärligt talat så hoppas jag de inte ens försöker. En vän såg deras sista Stockholmsspelning och rapporterade att luften gått ur bandet och det doftade retro över hela grejen så det är lika bra att räkna The Cramps till historien. Som sig bör med artister med en över trettio år lång karriär hade de sina toppar och bottnar men albumet Off the Bone håller sig starkt än! Jag rekommenderar det varmt och du hittar det återutgivet på CD här, det finns en andra CD som bjuder albumet plus Songs the Lord Taught Us på en skiva här och deras officiella hemsida hittar du här.

Både låten och videon är ju så uppenbart inspirerad av sextiotalsklassikerna The Fly och Return of the Fly med allas favorit Vincent Price i huvudrollen. Du hittar dom här och här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: