Psykomani

Ta fram finkostymen och blanda dig en apertif, för till dig som gillar Shakespeare kan jag varmt rekommendera ett av Storbrittaniens få bidrag till bikesploitationgenren; Psychomania, en film som när den hade premiär 1973 fick så varma reaktioner att bland annat Times filmrecensent kallade den en film ”berövad av all vett och fantasi” och något som bara kunde vara passande ”som underhållning efter middagen på en återförening för SS”. Så du förstår vi snackar kultur på en sådan hög nivå att människor som låter armarna svänga åt samma håll när de promenerar inte gillar det. ”Det är en arbetarklassgrej du aldrig kommer fatta” som jag brukar säga. Kort beskrivet är den en adrenalinstinn sorts djävulsdyrkande tonårs-motorcykel-voodoo-grod-levande döda-historia, satt på den gråtrista öns landsbygd och förorter, med en härlig trashestestik som för tankarna till John Waters. Kort sagt, vad världens favoritskald knåpat ihop om han inte varit så förbannat såld på unga män i tajta trikåer, om ni förstår vad jag menar.

Tom Latham (spelad av Nicky Henson) är ledare för det minst sagt asociala motorcykelgänget The Living Dead, en samling ungdomar som inte har mycket bättre saker att göra av sin fritid än att åka runt i hög hastighet på traktens landsvägar där de prejar oskyldiga bilister in i döden, ställer till djävelskap på stadens torg, eller bara tar med sig motorcykeln när de ska handla på snabbköpet. Vid sin sida har han självklart sitt hjärtas dam Abby (spelad av Mary Larkin) som på klassiskt brittiskt manér är rödhårig med transparent hud men hon är om inget annat lojal, så man förstår varför han gillar henne. Nöjd är han dock inte med tillvaron, för som han sakta börjat inse kan man uppenbarligen bara köra så snabbt, orsaka så många dödsolyckor och rycka så många handväskor från gamla tanter. Som ni förstår är han tom inombords. Tack och lov då att hans egna Mamma (Jacki Webb) ingick en pakt med Djävulen när han var nyfödd (!!!). Varför förklaras inte närmre – förlossningspsykos? – men bland fördelarna kan räknas att hon då blivit en mästare på det ockulta och dessutom fått sig en betjänt på köpet, Shadwell! Att han sedan ser ut att ramla ihop död på golvet vilken sekund som helst går vi inte in på, killen är grym på svart magi och servera konjak.

Så efter en kväll där mor och son dansat tillsammans och han fått sin egna teori att man kan återvända som zombie om man dör fullkomligt övertygad man kan ta sig tillbaka bekräftad – en insikt som ni förstår illustreras bäst med blixtrande ljus, Stonehenge, skumma djävulsfigurer och bilder av grodor – så drar han gasen i botten på sin motorcykel dagen efter och kör ut från en bro. Efter att blivit begravd sittande på sin järnhäst i gravfältet The Seven Witches återuppstår han som förväntat från de döda och firar detta med att sticka till närmsta pub där han lyckas ha ihjäl ett one-night-stand plus en handfull män som förgäves försökte stoppa honom. Lyrisk över sin upptäckt övertygar han resten av medlemmarna ta livet av sig så de kan spendera evigheten med att …öh, åka runt i hög hastighet på traktens landsvägar och preja oskyldiga bilister in i döden, ställa till djävelskap på stadens torg, eller bara ta med sig motorcykeln när de ska handla på snabbköpet. Tyvärr tycker inte alla detta är ett bra sätt att spendera evigheten. Hans flickvän gillar hela konceptet med att andas och ha en puls och skjuter därför konstant upp sitt självmord, poliskommissarien Hesseltine (spelad av Robert Hardy) vill se gänget bakom lås och bom, och Djävulen själv tycker det minsann är dags att betala sin skuld!

Regisserad av Don Sharp (Curse of the Fly, The Brides of Fu Manchu m.m.) och släppt under alternativa titlar som The Death Wheelers (USA) och Death Wheelers Are…Psycho Maniacs! är Psychomania ett grymt underhållande stycke camp som osar svart humor. Jag nämnde John Waters i inledningen och det är omöjligt att inte dra paralleller mellan hans alster och denna film, speciellt i den senare delen när gänget börjar begå självmord en masse på de mest hysteriska sätt, men särskilt i en sekvens där man får se en yngling i horribla badbyxor släpa sig ner till stranden med ett städ i handen och invirad i kedjor för att prompt kasta sig i vattnet och inte komma upp. Efter sitt första varv på världens biografer föll den in i glömska och hamnade i en legal gråzon under videoeran. Detta är troligt en av anledningarna den skaffat sig ett stort kultfölje och förstagenerationskopior kunde ett tag generera rätt skamlösa priser. Mitt eget exemplar är en uppenbar piratkopia av Imagine Entertainments kortlivade återupplivning på DVD – bränd på DVD-R utav alla smaklösa format – men bara nu i Oktober presenterade äntligen Severin Films att de återger den i matig utgåva, som bjuder intervjuer med de medverkande, trailers plus en introduktion av Fangorias chefsredaktör Chris Alexander. Du hittar den här. Filmen har dessutom ett förbannat habilt soundtrack signerat John Cameron, som även det återutgetts på CD och du hittar den bland annat på SubDVD.

Mer läderpojkar bjuder självaste Leather Boy som jag skrev om här och mer bikesploitation – med krigstema – bjuds det i The Losers som jag skrev om här.

Annonser

4 svar to “Psykomani”

  1. Min favo-porrtitel är ”Mozart – Tonsättare och påsättare”. 🙂

    • Jag skrev faktiskt en artikel som listade vad jag tyckte var de tjugofem bästa titlar jag hört – i form av ordlekar eller bara fantasirikedom – men det är ju lite känsligt med den branschen så den återstår att bli publicerad. Om inget annat kanske jag lägger upp den här.

  2. Sorry, kommentaren hamnade under fel artikel.

  3. Lägg upp den! Det låter skitkul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: