Djävulshundarna

Livet är orättvist och det är lika bra att vänja sig vid det och acceptera. Inom populärkulturen finns det en uppsjö artefakter som aldrig fick en chans för de på fullt allvar i en kombination av antingen dumhet eller naivitet trodde att allt som behövdes för att slå sig fram var en portion talang och en rejäl dos djävlaranamma. Mitt hem är fyllt med film, musik och litteratur som föll offer för att de inte hade tillgång till det nätverk som krävs att slå igenom inom mainstreamkulturen och inget stämmer mer än i fallet The Devil Dogs, ett band som stod med ett ben i den punkenergi bröderna Ramones skapade och det andra i den rockmylla landet i sig genererat sedan 50-talet. Deras sound var paradoxalt nog fräscht och traditionsfyllt på en och samma gång. Sex Pistols möter Ronettes. Shangri-La’s möter rockabilly via The Beach Boys och Motorhead. Det var högt, sexuellt och energiskt. Den där sortens musik ”tänkande” människor avskyr och undviker som elden. Med The Fabulous Andy G på gitarr och sång, Crazy Steve Baise på bas och dito samt The Mighty Joe Vincent på trummor var de en tornado som först erövrade New Yorks klubbscener för att sedan bege sig ut på världens.

Födda redan på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Rat Bastards följde ett byte till just marinkårens djävulshundar när bandet skrev på för skivbolaget Crypt Records, en enmansoperation ledd av hyperaktiva galningen Tim Warren – jag vet för jag försökte mig på en telefonintervju med honom en gång – en man som bara bryr sig om två saker i livet: rock and roll. De debuterade 1989 med självbetitlade Devil Dogs och snart följde de två minialbumen Big Beef Bonanza samt We Three Kings (1990 respektive 1991). I sann punkironi sålde de ungefär fyrahundra exemplar av varje platta – vilket delvis är Tims fel eftersom han in i det sista vägrade släppa sina artisters material på det då nya formatet CD – men i ärlighetens namn var inte bara mainstreamkulturen fullt upptagen med sin dyrkan av grunge, utan även underjordiskt sett hade man anammat pose före energi och smaklöst nog såg man musik med uppenbara rötter som något tveksamt. ”If the kids don’t hate it, it ain’t rockn’roll” som en vis man sa.

Under sin sommarturné 1993 med nya trummisen i bagaget går de in i Seattles Egg Studios tillsammans med scenveteranen Kurt Bloch (Fastbacks, The Cheaters m.m.) och fäster under loppet av en helg över tjugo låtar, samtliga fyllda med en energi vars like inte hörts på länge. Fjorton av dessa hamnar på Saturday Night Fever, ett album som idag räknas som en garageklassiker och övriga på EP:n Choad Blast samt sjutummaren Radiobeat. Det bjuds hektiska original, samt covers på Rolling Stones It’s Not Easy, Gary Glitters Shakey Sue och Gene Pitneys härligt självupptagna ballad Backstage, en snyfthistoria om det hårda liv rockstjärnor upplever med autografer och skrikande fans och nätter med nya kvinnor, men vilken nytta och glädje gör det när man är tom inombords av saknaden för just dig? Med en fejkad bonuspublik som applåderar och tjoar sig hesa mellan varje låt är det en halvtimmeslång partyplatta utan like, som är direkt skyldig till de senaste tolv fyllorna jag haft (och jag kan räkna antalet gånger jag konsumerar alkohol per år på min vänstra hand i dessa dagar!). Att den tillsammans med Stooges Fun House och Sonics Boom utgör skivtrilogin som med all sannolikhet kommer få mig vräkt en dag talar vi tyst om.

Som väntat (tyvärr) var försäljningssiffrorna en total besvikelse. Inte för att någon idag ens minns de band som var heta mellan åren 1990-95 så var det ändå vad folk hellre la sina pengar på. Det nu desillusionerade bandet haltade vidare med turnéer och ett livealbum, men när deras sista skivrelease släpptes något år senare – EP:n Stereodrive – så märktes det att luften helt enkelt gått ur dom. Efter en kort Japanturné splittrades bandet och medlemmarna gick sina skilda vägar. Andy fortsatte ett kort tag med Los Primos men har försvunnit ur allmänhetens ögon och ska ryktesvis jobba på aktiemarknaden nuförtiden (!!!), Steve är fortfarande aktiv med diverse band och hade ett kort tag sidoprojektet The Vikings tillsammans med medlemmar från Turbonegro och Joe har enligt ryktet lagt musiken på hyllan och jobbar som bartender i New York. Ett minst sagt antiklimatiskt slut på en sådan energisk enhet.

Saturday Night Fever är ett måste i skivhyllan för den som påstår sig gilla rock’n’roll. 100% fri från pinsam retro är den ett stycke dynamit som garanterat lyfter stämningen på ett partaj och nästan tjugo år senare fortfarande håller måttet jämfört med mer moderna akter. Den finns fortfarande tillgänglig på CD och du hittar den exempelvis på Amazon, men för att försäkra mig om att den hamnar i ditt hem kan du ladda ner den med lite bonusspår från en samling sjutummare här. Du hittar en hyllningssida på MySpace här samt en liknande på Facebook här. Nedan bjuds det Back in the City som extra incitament att skaffa albumet:

Go Dogs!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: