Slow Death

Vänligen notera: ovanstående trailer är den notoriska som bjöds på New Yorks grindhousebiografer i början av 80-talet. Den bjuder en mängd våldsamheter så till den milda grad att den enligt Sleazoid Express skribent Bill Landis lyckades få den råbarkade publik som frekventerade 42nd Street att sitta tysta och storögda med sina hakor i golvet de första gångerna den visades. Känsliga tittare varnas!

Kom i julstämning med Make Them Die Slowly, en utav många intellektuella åttiotalsallegorier om den uråldriga konflikten mellan akademiker och verkligheten, signerad en av filmvärldens mindre charmiga misantroper: Umberto Lenzi! Mest känd som Cannibal Ferox – vilket om du frågar mig mer låter som namnet på ett förbannat uselt dödsmetallband – tycker jag dess amerikanska grindhousetitel är bra mycket mer passande med tanke på de scener den bjuder på – främst tortyrscener där det bjuds kastrering i gemytlig close-up, hjärnätande medan maten är varm och faktiska djurmord. Från början släppt med den extremt passande taglinen ”The most violent film ever made!” är det en underbart smaklös våldsorgie som vinner nya vänner i PK-kretsar varje år, vilket kanske inte är så konstigt för en mer nihilistisk film än denna hittar man bara i Ruggero Deodatos monstruösa Cannibal Holocaust, en total sinnesattack även känd som ”filmen-du-visar-din-dejt-om-du-vill-vara-hemma-i-tid-till-Simpsons”.

Med en genre han själv skapade med sin Man from Deep River redan 1972 kunde Umberto kannibalfilmens upplägg galant och bjuder som förväntat miserabla djungelscener, genuint stötande djurplågeri och smaskiga tortyrscener som går från ”hemskt” till ”värre”. Langaren Mike Logan (spelad av italienska exploitationveteranen John Morghen) gör det tveksamt intelligenta draget att blåsa maffian i New York på sina knarkpengar och uppemot hundratusen dollars i kokain, vilket tvingar honom rätt resolut byta bostadsadress till ”Colombia”. Samtidigt har trion Rudy och Pat, begett sig ner till landet ledda av antropologen – tillika Rudys syster – Gloria Davis för att hjälpa henne hitta bevis som styrker hennes tes att kannibalism är en myt. Med den lilla byn Manhoca i siktet, där rapporter om pågående kannibalism läckt ut, beger sig trion dit med en snabblektion i innebörden av ironi lika raffinerad som en slägga i magsäcken väntande i det ogenomträngliga buskaget.

Efter att deras jeep kört fast beger de sig vidare till fots och stöter då på Mike som slagit sig samman med Joe samt spenderat månaden som gått med att se hur mycket vitvaror han kan trycka upp i näsgångarna. Toxiskt sinnessjuk är han en åtskruvad paranoid bomb som osar våldsamhet redo att explodera vilket ögonblick som helst, men lyckas ändå slå i sina nya bekantskaper han är ett offer för omständigheter (vilket måste vara första gången en psykopat gör det) och anledningen han och hans partner flyr genom djungeln med bara sina kläder och vapen för att de …öh, behövde motionen. Han bjuder en historia hur de slagit sig samman med en man kallad ”Portugisen” för att odla kokabuskar och gräva efter smaragder, men arbetskraften de använde sig av – byborna i just Manhoca – tyckte det lät som en bättre idé att tortera och äta sina chefer, och efter sagda portugis fått en snabbkurs i sin egen anatomi lyckades de andra två fly.

Med en nästintill beundrandsvärd envishet vägrar dock Gloria acceptera hennes tes skulle vara felaktig, så efter att ha hört Mikes historia bestämmer hon de minsann ska bege sig bort till sagda by och ta sig en titt. Väl på plats visar det sig att Mikes historia inte var särskilt vattentät, de bybor som finns kvar – mest åldringar och barn – fruktar sina besökare och håller sig på replängds avstånd. Snart kommer det fram att Mike och Joe visserligen bedrivit smaragdutvinning i området men de i ett Heart of Darkness-doftande anfall tagit sig vissa ”friheter” med lokalbefolkningen, vilket ledde sin febriga topp när Mike mejslade ut ett öga på en indian med en kniv. När sedan de yngre krigarna kommer tillbaka till byn från en fisketur känner de minsann igen snömännen och fänglar samtliga. Dagen efter utsätts de för den mest horribla tortyr som tack för senast.

Släppt under fler fantasifulla titlar som Let Them Die Slowly och Woman From Deep River och enligt dess egen reklam ”bannlyst i 31 länder!” (vilket aldrig styrkts) är Make Them Die Slowly lite av filmvärldens rödhåriga styvdotter, den har fått utstå en hel del spott och spe genom åren och därför sällan visats i helt oklippt version. Mitt eget exemplar var brittiska VIPCO:s åttiotalssläpp på VHS som först totalförbjöds, klassades som Video Nasty för att sedan släppas med hela tio minuter bortklippt! Återutgiven på DVD bland annat av Shock Cinema i Holland –  en gåva från en vän i Belgien och vars konvolut lovar ”goede scharft moetketeet pffurrt”  – har Njutafilms här hemma nyligen släppt en enkelutgåva som bjuder intervjuer, foton samt trailer, men den finns även med i deras box Cannibal Collection. Du hittar dom här och här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: