Julsvärta

Om splatterkungen Herschell Gordon Lewis alster lärde oss att först inte behöver vara bäst, så kan man med Bob Clarks Black Christmas från 1974 konstatera att först inte ens behöver bli erkänd! En sökning på nätet genererade en del kul recensioner där samtliga inleds med styltigheter om att filmen ”anses vara en föregångare till slashervågen”, så tillåt mig vara först i landet med att säga det inte finns någon som helst tvekan om det! Samma år som ABBA sparkade igång sin karriär med Melodifestivalen skapade Clark filmhistoria uppe i Kanada och allt han fick som tack för det var Börje och Bajs. Och Börje hade brått från stan, om du förstår vad jag menar. Filmkritiker har ansett John Carpenters fyra år yngre Halloween vara startskottet, men det är för att uttrycka sig milt felaktigt. Bob Clark födde genren med sin film och var dessutom upphovet till Carpenters*

Ryktesvis baserad på en serie brutala mord som skedde i Quebec runt jultid i början av sjuttiotalet, utspelar sig Black Christmas i en icke-namngiven stad dagen innan julafton, på ett studenthem för kvinnor närmre bestämt. De unga kvinnorna – bland annat Margot Kidder som sedan gjorde sig ett namn som Lois Lane i originalinspelningarna av Superman – har fullt upp med julstök och hemreseplaner till sina familjer, fullkomligt ovetandes om att en allvarligt skadad man smugit sig in i deras hus och bestämt sig att göra livet allmänt överdjävligt för de inneboende! Och nu snackar vi en genuint störd själ vars kvinnohat verkligen inte har några gränser. Hans mentala hjul måhända snurra men hamsterfan är död, om ni förstår vad jag menar. Vilket damerna rätt snart blir varse när han ringer sitt första obscena samtal till gänget och låter lite som Kalle Anka, Linda Blair i Exorcisten och crescendot i Bee Gees refränger. Samtidigt.

Samtalet avslutas med en varning han kommer döda de alla och snart har han hunnit med att strypa Den Oskuldsfulla Flickan och gömt undan hennes kropp på vinden, vilket resten av kvinnorna är lyckligt ovetandes om. Tyvärr tar de inte hans hotfulla samtal på allvar och alltersom huset töms på studentskor som ska fira jul med sina familjer, jobbar Kapten Psykfall 1974 på sitt håll med att rensa bort övriga från byggnaden. Som exempelvis deras hyresvärdinna, som är lite väl glad i spånken och virrar upp sig på övervåningen i jakt på sitt husdjur men istället får en talja i ansiktet. Efter nyheten att en trettonårig flicka hittats mördad i en närliggande park anar den handfull som är kvar i byggnaden dock oråd men polisen tar inte deras anmälan om telefonsamtalen på allvar. När sedan pappan till Oskuldsfulla Flickan dyker upp och undrar varför hon inte behagat komma hem på angiven tid är de säkra på att de har en mördare lös i huset men var gömmer hans sig? Vad vill han? Och varför låter han som ett dåligt Australiensiskt discobands refränger? Polisen – ledd av självaste John Saxon – kopplas in i jakten på den telefonflåsande mördaren…

Fylld med vad som idag kanske kan anses vara genreklichéer och stereotypiska karaktärer får man se Black Christmas genom mer historiska ögon för att till fullo uppskatta den idag. Eftersom den var först skapade den dessa framtida klichéer och var för sin tid garanterat nydanande! Det var exempelvis ett smärre genidrag av Clark att använda sig flitigt av en subjektiv point-of-view-kamera och låta publiken se en stor del av filmen ur mördarens ögon, något Carpenter och en uppsjö slashers sedan effektivt kopierade. Och även om den är bra mycket mer blodfattig än exempelvis favoriten The Burning så bjuder den fortfarande på spänning och en handfull genuint skrämmande scener. Återutgiven på DVD finns den i olika utgåvor men jag kan rekommendera Critical Mass version som bjuder samma bonusmaterial som Tartan Video plus två bortklippta scener. Du hittar den bland annat på SubDVD. Bob Clark hade även ett finger med i Children Shouldn’t Play with Dead Things som jag skrivit om här.

*I kommentatorspåret på Tartan Videos utgåva av filmen berättar Clark att han kort efter Black Christmas kom i kontakt med en då ung och hungrig filmmakare vid namn John Carpenter som letade jobb. Bland annat ville han få denne att göra en uppföljare till sin skräckfilm, men Clark ansåg sig vara färdig med genren och tackade vänligt men bestämt nej till Carpenters förslag. Innan han gav upp bad han åtminstone Clark leka med idén och ge ett förslag på hur en uppföljare hade sett ut. Clark svarade då den unge filmmakaren att han hade låtit den utspela sig ett år efter första filmen, låtit mördaren rymma från psyket han suttit för att ta sig tillbaka till staden och mörda de han missade i första filmen. Och trogen högtidstitlarna hade han låtit filmen utspela sig en höstnatt och kallat den Halloween.

Annonser

8 svar to “Julsvärta”

  1. Intressant med Clark och Carpenter!

    Fast det är väl ganska så etablerat att Black Christmas är den första slashern – i det lägret som tycker det, d.v.s. hehe. Det beror ju helt på hur man definierar genren – och genre överhuvudtaget. Och Psycho var ju alla slasherfilmers urmoder …
    Oavsett om man kallar den för slasher eller pre-slasher så är det en briljant och genuint obehaglig film!

    • You gotta point! Men jag tycker ändå Clark använde sig av så många för den tiden fräscha grepp som Hitchcock inte gjorde i sitt alster. Dessa har ju sedan blivit regler inom just genren, vilket är anledningen jag anser den som först. Absolut inget fel på Halloween men rätt ska vara rätt, Clark var fyra år tidigare med sin film.

      • Det är egentligen fantastiskt att det inte har gjorts några lika bra slasherfilmer som Black Christmas och Halloween fast genren har existerat i över trettio år … Den blev så snabbt meta och imploderade. Det var fint med 70-talsallvaret.

        Eller kommer du på någon som är i samma klass?

      • Miramax tidiga alster The Burning är ju en personlig favorit, även om den är en regelrätt stöld av Fredag den 13:e. Skillnaden är väl att den inte var rädd att ösa på med de blodiga effekterna när F13 snabbt reducerades till pop för att öka publiksiffrorna. Jag är även väldigt svag för Unhinged, som jag skrivit om här på bloggen. Men jag blir fan inte klok på varför eftersom den har så mycket som talar mot sig.

  2. Mm, The Burning är fin, fast inte i samma klass som Halloween och B.C., tycker jag. Unhinged har jag inte sett – blev kanske inte jättesugen av din recension, haha!
    Har du sett The Silent Scream (1980)?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: