Arkiv för januari, 2011

Ondskan

Posted in Musik on januari 31, 2011 by Store Manager

Kanadensiska The Poppy Family bjuder sitt udda lilla nummer Where Evil Grows från 1971! En sorts antites till Edison Lighthouses Love Grows Where My Rosemary Goes – en låt ett visst Växjöband ”kreativt lånade” fritt av till sitt Melodifestivalbidrag – bjuder de den numera kända berättelsen om Lilith, den mörka kvinnan som finner nöje i att göra livet allmänt surt för sin omgivning (låter som en gammal personalchef jag haft om ni förstår vad jag menar). Assosciationer är bra konstiga för det är något med detta så tillrättalagda nummer som får mig att tänka på tidiga Black Sabbath. Fast i loungeversion.

Med en karriär som varade i dryga fyra år hann de med albumen Which Way You Goin’ Billy? och Poppy Seeds samt en handfull singlar, varav ovanstående lyckades knipa en sjätteplats på de inhemska listorna. Efter de splittrats blev medlemmen Terry Jacks en internationell stjärna med sin Seasons in the Sun, som du garanterat hört. Ingen officiell hemsida tyvärr men albumet A Good Thing Lost som samlar tjugoen låtar på en disk finns ute idag, och du hittar det här.

Tillfällig Paus (igen)

Posted in Musik, Nyheter on januari 26, 2011 by Store Manager

Ännu en gång ser det ut som jag får skjuta upp Psykotronisk Videoblogg till åtminstone nästa vecka. Har fullt upp på den grafiska fronten – med en deadline jag inte får missa! – och nu när jag i princip mastrat färdigt bandets förra inspelning, är det tillbaka till replokalen som gäller eftersom vi går in i studion nästa helg för att fästa nästa EP på band! Lägg sedan till intervjuer jag skjutit upp bra mycket längre än jag borde får faktiskt min hobby att dela med mig av min passion för filmer där motorsågar och bröst är viktigare än att ljudkillen fick med alla replikerna stryka på foten. Som jag sa förra veckan, finns gott om länkar på högra sidan att fördriva tiden med tills dess.

Däremot vill jag passa på att dela med mig av mitt senaste fynd på musikfronten (och en ursäkt redan nu om de figurerat på TV men jag tittar som sagt aldrig på denna och har därmed noll koll vad som händer där ute), Darkbuster! Ett irländskt punkband från Boston (var annars hittar du irländare i USA?) med sköna melodier lånat från sitt ursprungsland bjuder de minutlånga alster om arbetarklassnöjen som att stämpla ut, banka på kärringen, dricka sprit och misshandla rikemanssöner (så ni vet de inte poserar utan verkligen har hjärtast på rätta stället!). Påminner starkt om Social Distortions senare alster men som bonus slipper man den pinsamma fanbasen. Ovanstående spår är taget från albumet Weakness for Spirits släppt på lilla bolaget I Scream Records 2006 men de har även en demo och en splitskiva tillgänglig. Albumet är sjukt bra och perfekt allsångsmusik nu när man verkligen börjar få nog av Sveriges mörka vinternätter. Jag bjuder extra smakprov nedan och rekommenderar varmt du kollar deras officiella hemsida här, deras MySpace och Facebook här och här och du hittar albumet här.

Synes nästa vecka! Trevlig helg!

Likätare

Posted in Film, Trailer on januari 24, 2011 by Store Manager

Donald R. Passmore och Klaus Vetters historia The Corpse Eaters från 1974 är den där sortens film jag skaffade och såg enbart för att helt rätt människor sågat den! Det låter kanske konstigt och jag kan försäkra det inte handlar om någon sorts antiauktoritär sida hos mig – även om jag anser mig ha en rätt hälsosam dos av detta – men lika mycket som man kan få filmtips via varma rekommendationer kan man få med genuina sågningar, förutsatt man vet var recensentens smak vanligvis hör hemma. Står man exempelvis hos lokala uthyraren och läser omslag som skryter att Veckorevyn tyckte osagda alster var ”den bästa film jag läst!” så vet åtminstone jag själv att den inte kommer ha mycket att ge mig. Jag har faktiskt en vän som även om jag älskar honom som en broder, så lärde jag mig för länge sedan att hans smak står i grav kontrast mot min, och vet därför att de filmer han varmt rekommenderar inte kommer vara något för mig. Det är som det är i livet och jag tvivlar han får ut mycket av de alster jag talar mig varm för. Däremot har han en förbannad tendens att lämna ut viktiga detaljer, vilket fortfarande kan leda till viss frustration:
– Den här skulle vara ovanlig för Sylvester Stallone.
– Hur då ”ovanlig”?
– Hmm. Jag läste det någonstans. Den skulle vara ovanlig för honom.
– Men det kan ju vara både bra och dåligt! Vadå, har han gått till en talpedagog så vi slipper se honom leverera repliker om hur han ”fka flå dig fönder och famman”?
– Minns inte. Ovanlig.
–  Vet du vad? Det här är precis som den gången du ringde störtpackad från puben och sa du var på väg hem med en tjej som såg precis ut som Pamela Anderson.
– Hon såg ut som Pamela Anderson.
– Jo. Fast rullstolsbunden och vietnames.

Skämt åtsido. Denna kanadensiska obskyritet har fått ta en hel del skäll för allt från sitt manus till dess skådespelarprestationer och regi, men faktum är att filmen utgör en för mig viktig länk mellan vad Romero gav skräckfilmsvärlden och vad Lucio Fulci fem år senare bestämde sig för att förbättra genom att vrida upp volymen till ”elva”, om du förstår vad jag menar. Uppenbart inspirerad av Night of the Living Dead i allmänhet och Children Shouldn’t Play With Dead Things i synnerhet är detta timmeslånga alster i grunden en genomsnittlig zombiehistoria men mig veterligen var den först med att ge sig på falurött och inte låta kameran vända sig bort när de odöda beter sig som fotbollshuliganer på Burger King. Filmhistorien må påstå italienarna var först – något jag själv trodde tills denna dök upp på grå marknaden – men Kanada hann alltså före med hela fem år. Som herrarna Stone & Parker sa: blame Canada.

Så! På den lilla begravningsbyrån The Happy Halo går livet sin stilla gång – fast de verkar behöva regnrockar när de jobbar om du förstår vad jag menar – med en chef som gillar whisky och promenera runt på kyrkogården och ha pseudo-intellektuella funderingar om all mellan himmel och jord. En bit bort på en sjöudde har dock två medelålders par – som verkar försöka framstå som tonåringar av någon bisarr anledning – tröttnat på att dricka öl och åka båt och efter lite misslyckade hångelförsök fått slut på kul idéer när det gäller tidsfördriv. Så logiskt sett bestämmer de sig för att åka till en bortglömd gravplats för att med deras egna ord ”mest hänga runt”. Det är ju Fredag den trettonde så vad kan hända? Detta är ju i grunden ungefär lika kul som att vara strandsatt i Alvesta, vilket gruppen snart inser och Plan B när solen börjar gå ner blir att smyga sig in i en öppen krypta för att försöka väcka de döda till liv genom att åkalla Satan själv (antar att bordshockey inte var uppfunnet på den tiden).

Precis som i Bob Clarks zombiealster så fungerar ju då gruppens osammanhängande svamlande och medan de sitter i mörkret med tända ljus och ser ut som något man annars bara hittar backstage på en punkspelning i Borås så vaknar de döda upp utanför. Med en sjuhelvetes aptit för extra flottiga bröstkorgsburgare, kan tilläggas. De stormar kryptan gruppen befinner sig i och sliter i princip en av kvinnorna i stycken medan resten flyr hals över huvud därifrån. Och om filmen hittills gett intryck av att vara vad man kan vänta sig av skräckalster från denna tidsperiod (alla på en gång: ”men var fan är blodet då??!”) är det nu, ungefär en halvtimme in som man märker det då minsann vankas andra bullar! Även om Corpse Eaters inledningsvis bjuder rätt charmigt meddelande från producenten som informerar att filmen bjuder så starka scener man som varning för känsliga tittare har lagt in ett kort klipp på en biobesökare som kräks i sin näsduk (!!!) för att göra dessa medvetna på vad som kommer så de hinner titta bort, så är man lite van vid mycket snack och lite hockey inom genren. Men scenen där kvinnan slits itu och blir kärringburrito åt de odöda är helt i klass med den ökända scenen i Zombie Flesheaters då hjältarna skickas till professorns hus för att kolla till dennes hustru, stiger in i hallen och konstaterar att ”där är hon, och där är hon, och DÄR!”.

Gänget beger sig med rasande fart till stadens sjukhus – en medlem fick sig ett bett – och spenderar natten där. Vilket om man är bekant med zombiegenren ungefär är lika smart som att gå på toaletten först och sedan ta av sig byxorna. Samtidigt har nattskiftet inletts på begravningsbyrån och om liksminkaren klagade i filmens inledning på hur svårt det var att få till utseendet på de hädangångna, har han minst sagt livfulla sådana på väg in för att förstöra hans arbetsro! Och det är väl här merparten av den negativa kritik jag läst om filmen kommer in. Finansierad av kanadensiske Lawrence Zazalenchuk och producerad enbart för hans drive-in för löjligt låga trettiosextusen dollars, bjuder filmen ett minst sagt konstigt tidshopp som antingen kan förklaras med den tredje filmrullen försvann eller att pengarna helt enkelt bara plötsligt tog slut (en teori som styrks av att det var två regissörer inblandade, något som aldrig är bra för en budget). Faktum är att första gången jag såg den dryga femtiosex minuter långa historien trodde jag att jag först somnat till, alternativt haft en black-out, för den bygger upp till ett crescendo som borde leda till ”maxad slutstrid” som vi filmkritiker kallar det, men vi kastas istället in i slutscenerna och det lämnas ungefär femtusen lösa trådar hängandes. Dessutom klagas det som sagt på dess ”hattiga” skådespelarprestationer och regi (jovisst! Vi minns ju alla hur samtliga medverkande i Zombi Holocaust nominerades till Oscars 1985 och manusförfattaren gick vidare till att knipa Nobelpriset i litteratur!) men jag tycker det är att sålla mygg och svälja kameler. Med undantag av det förvirrande slutet som ger dig en insyn av hur verkligheten kommer te sig när du sitter på ålderdomshem, är The Corpse Eaters en självklarhet i bokhyllan eftersom den hann smäcka italienarna på händerna genom att göra ”smaskfilm” åtminstone fem år innan dessa (eller åtminstone två om du vill räkna in Panic). Om du gillade scenen i ovanstående zombieundergång där kannibaler gröper ur ögonen på en olycklig expeditionsmedlem och äter dom, kommer du älska scenen där en zombie plockar ut samma ur hålorna på en begravningsentreprenör och slukar dom som man brukar göra med hela ägg. Påsk kommer aldrig mer vara sig likt…

En rejäl obskyritet ej ännu utgiven på varken DVD eller VHS figurerar filmen idag i gråzonen vi konnässörer av finkultur ibland får bege oss ner i på jakt efter nya guldklimpar. Jag kan av lagliga skäl tyvärr inte avslöja var du hittar den men kan informera att den är enkelt tillgänglig om du bara letar.

Children Shouldn’t Play With Dead Things skrev jag om här och Zombie Holocaust skrev jag om här.

Arbetsprov

Posted in Nyheter on januari 21, 2011 by Store Manager

För de som kanske är nyfikna vad jag sysslat med under den gångna veckan bifogar jag ovanstående svart-vita original. Kunden är ett riktigt tungt amerikanskt band och postern är för deras releaseparty som sker inom det snaraste. Ett arbete i Photoshop – jag är alldeles för gammal att lära mig andra program – under denna minst sagt hektiska vecka som jag redan döpt till ”Veckan då jag fick en helvetes massa gjort men fråga inte vad för jag minns ingenting” där jag i princip antingen låg utslagen hemma i min säng om jag inte befann mig i studion eller satt framför en dator med ovanstående alster.

På tal om det bifogar jag ett litet lyssningsprov på sagda studioarbete här. Skräckentusiaster vill nog säkert veta att samplingen som hörs är de äkta ljudinspelningar som gjordes av prästerna inför Anneliese Michels stundande exorcism hennes familj ville skulle utföras. Fallet genererade två filmer – en tysk och en amerikansk – men jag vet bara titeln på den sistnämnda: The Exorcism of Emily Rose. En hyfsad historia men inte i närheten av originalet Exorcisten.

Skulle du vara intresserad av att anlita mig som grafisk designer, alternativt tycka det låter som en bra idé att bandet jag spelar i kommer till din klubb och dricker upp er öl medan vi för oväsen kan du mejla mig! Vi synes nästa vecka, trevlig helg!

Tillfällig Paus

Posted in Nyheter on januari 20, 2011 by Store Manager

 

”Vilken idiot som helst med en kamera kan få en kattunge att se söt ut!” eller hur var det nu de sa? Tillåt mig att presentera Xerxes, den sanna härskaren i mitt hushåll. En charmig krabat som smälte mitt hjärta när han hittades utsvulten och täckt av fästingar mot slutet av sommaren är han ett trevligt inslag i vardagen, även om han på detta fotografiet blev så sanslöst ful jag skrattar högt varje gång jag ser det.

Jag hade aldrig planerat bli kattägare men man har faktiskt ett hjärta oavsett hur många motorsågsfilmer man har i bokhyllan. Och finns det föräldrar som läser detta kan jag vänligt men bestämt påpeka att ett nytt Nintendospel kostar visserligen mer pengar än en kattunge men det dör inte när ditt barn tröttnat och lämnar det vind för våg! Med det sagt så får jag meddela Psykotronisk Videoblogg tar en paus till nästa vecka, det är sjukt mycket att stå i just nu – både med grafiska jobb samt att jag mixar om en inspelning – och arbetarklass som jag är så väljer jag hellre att göra inget jobb än ett uselt sådant. Det finns gott om inlägg att bläddra genom och en rejäl samling länkar att fördriva tiden med tills dess. Trevlig läsning!

Pung-Fu II

Posted in Nätet on januari 17, 2011 by Store Manager

I min recension av Fatal Flying Guillotine glömde jag helt länka till mitt snart två år gamla inlägg om munkarna som utövar Iron Egg Skill, så jag bjuder en re-post på klippet som garanterat får manliga tittare att stöna av helt fel anledningar.

Du hittar fortfarande inlägget här.

Fritidsgård

Posted in Musik, Musikvideo on januari 17, 2011 by Store Manager

Via Mathias som driver bloggen Do the Math bjuds det vad han rätt passande döpt till ”satanisk fritidsgårdshårdrock” från argentinska Vivian Black och hennes alster Slaves of Lust, ett spår från albumet The Princess of Darkness Against the Paradise! Det har hunnits med fyra album under årens gång och detta är hennes senaste alster.

Enligt sig själv en mångfacetterad artist är Vivian inte bara aktiv sångerska och musiker, utan är även skådespelerska, regissör, författare, anordnare av blackmetal-arrangemang (något med hennes musikvideo avslöjade detta) samt producent. Du hittar officiella hemsidan här och självklart finns hon även på Facebook!

Efter argentinsk fritidsgårdshårdrock kanske kanadensisk sovrumsmetal skulle passa? Jag skrev om det här men har även hunnit bjuda amerikanska varianten här.