Kvinnokamp

”Kvinnor kan” är för mig ett djävligt konstigt uttryck, inte på grund av någon snedvriden mansgrisighet utan att uttrycket i sig betyder att någon, någon gång gjorde det talande argumentet att kvinnor kan inte – vilket för mig låter riktigt djäkla lustigt. Och även om jag är väl medveten frasen mest används av fula kvinnor och betahannarna som försöker få dom i säng, kan jag för mitt liv inte förstå varför man valde att ta sig an just den debatten när ett pucko bestämde sig han inte fått tillräckligt med stryk den senaste tiden och bestämde ge sig ut i jakt på den enda mänskliga kontakt han kan alstra. Som min gamla Farfar alltid sa; du argumenterar aldrig med en idiot för då förstärker du bara deras missuppfattning de har något vettigt att komma med. Med detta konstaterat är det då förbannat lustigt jag ändå vill beskriva Lady Frankenstein från 1971 som just detta –  en ”kvinnor-kan-film”.

Historien i detta stycke italiensk sexploitation är väl knappast okänd för de flesta idag. Baron von Frankenstein – spelad av veteranen Joseph Cotten – verkar inte vara nöjd med att kunna göra mänskligt liv som vi alltid gjort det på denna planeten (packade bakom en korvkiosk medan man håller tummarna hon verkligen är skyddad som hon påstod), så han bestämmer sig för att ta ett färskt lik (i detta fall en nyligen hängd brottsling), återuppväcka det med en rejäl dos elektricitet och sedan klia sig frågande i huvudet när hans skapelse bryter sig loss i ett psykotiskt anfall och börjar bete sig som han kom från antingen Staffanstorp eller Ljungby. Det bjuds ingen ingående förklaring till varför doktorn gett sig i kast med detta till att börja med – jag utgår det var ett klassiskt exempel på han var uttråkad och bara ville djävlas med mänskligheten – och han hinner inte ge någon heller innan hans skapelse, som ser lite ut som Robert De Niro om han försökt bota sin migrän med ett brännbollsrack, ger honom en björnkram som får hans bröstkorg att sjunka ihop.

Tur då att den gode Doc åtminstone i sin ungdom inte var för fin att bjuda tjock grillad med extra dressing om du förstår vad jag menar. Och han skulle åtminstone enligt mig gjort det oftare än en enda gång för hans dotter Tania är fanimej en klassisk italiensk skönhet! Spelad av bombnedslaget Rosalba Neri (99 Women, Amuck! etc.) är hon byggd som ett tegelskithus med ett grymt intellekt för att göra paketet extra attraktivt. Med sitt mörkbruna hår och utmanande blick är hon exakt den där sortens skönhet som får även den töntigaste av trubadurer att röra sin akustiska gitarr på ett opassande sätt, om du förstår vad jag menar. Nyligen utexaminerad från sin läkarutbildning – där man uppenbarligen inte lär sig så mycket om att bota folks sjukdomar, men allt man kan behöva veta för att återuppväcka deras lik efteråt! – är hon mer än villig att ta över arbetet hennes fader påbörjat! Assisterad av faderns gamla vapendragare Doktor Marshall (spelad av tyska Paul Müller, som mest går runt med stora, blöta ögon fyllda med en önskan att dottern åtminstone kunde röra vid honom en enda gång) bestämmer de sig för att det bästa sättet att bekämpa ett monster man skapade genom att återuppväcka ett lik är att skapa ett större, vilket åtminstone fick mig att tänka på Einsteins bevingade ord att en dåre är vad man kallar någon som gör samma sak två gånger och förväntar sig olika resultat. Till hennes försvar har dottern åtminstone insett att felet i faderns formel var ”installera hjärnan från en psykopat i liket du vill återuppväcka” och beslutar sig att föra över sin beundrares hjärna i gårdkarlen Thomas sanslöst välbyggda kropp! Spelad av Marino Masé ser han exakt ut som Rob Lowes mer pantade storebror om du kan tänka dig det.

Thomas förförs – i en sexscen som jag tyckte var omotiverad tills jag såg Neri naken – och får en kudde över ansiktet som tack för sin prestation. Med Marshalls hjärna innanför sitt imponerande skal är han redo att ta sig an faderns monstrositet men självklart bjuds det smolk i bägaren. Hack i häl på paret är nämligen hjälten tillika überhunken Mickey Hargitay, mest känd åtminstone i mitt hushåll för sin prestation som den grymt narcissistiska The Crimson Executioner i kultrullen Bloody Pit of Horror, denna gång som poliskommisarie Captain Harris. Harris är den där sortens landsbygdsbyling som om han bara får lite tid – i detta fallet dryga timmen – lyckas dra slutsatsen att den brottsling han hängde för en vecka sedan som nu synts i traktens buskar med en även för landsbygden ful uppsyn kan ha något att göra med den eccentriske doktorn som låste in sig i sitt slott för att fördjupa sina studier i hur man återuppväcker de döda. Vi pratar en man som varje morgon blir lika överraskad han hade två ben under täcket. Reducerad till en sorts ”notarius psychopatia” går han mest runt i monstrets spår och sparkar på de lik det lämnat efter sig med ett ”Jäpp! Han är stendöd!” för att göra korta besök i parets slott där han påpekar att något skumt minsann är i görningen, och hade filmen bara varit ett två och en halvtimmes spektakel signerat Tarantino, alternativt en sextimmars trilogi hade han nog lyckats lista ut vad som var fel. Samtidigt har monstret uppenbarligen hunnit fundera lite under sina våldsfyllda vandringar på landsbygden och insett att de ansvariga för hans plågsamma existens befinner sig på slottet.

En spansk/italiensk historia regisserad av Mel Welles (mest känd som Gravis Mushnick i Roger Cormans kultklassiker Little Shop of Horrors) och släppt som La Figlia di Frankenstein var filmen känd under varierande titlar som Madame Frankenstein och Daughter of Frankenstein innan ovanstående fastnade. Med en för tiden kontroversiell tagline – “Only the monster she made could satisfy her strange desires!” – fick den förvånande nog motta en del negativ kritik från krafter som ansåg bästa sättet att förbättra kvinnors levnadsvillkor i vårt samhälle är att börja med ge sig på filmindustrin (till dessa krafters försvar måste jag väl erkänna att de väldigt sällan umgås i kretsar där exempelvis städerskor eller undersköterskor är välkomna, så jag antar de har hjärtat på rätta stället, hur missriktade deras ansträngningar än må vara).  Återutgiven på DVD av diverse bolag genom åren (jag har själv Alpha Videos lågbudgetvariant där ”meny” räknas som ”bonusmaterial”) finns den bland annat på SubDVD, men du kan faktiskt se den gratis i sin helhet här.

Bloody Pit of Horror har jag skrivit om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: