Håll i Hatten!

Det har varit lite ont om kampsportsfilmer på bloggen och jag kan försäkra detta inte är på grund av några skruvade rasistiska skäl – folk som tvivlar jag har hjärtat på rätta stället när det gäller mina medmänniskor kan mejla mig på psykotronisk (at) gmail (punkt) com så mejlar jag snarast över en MP3:a på min egenhändigt komponerade harmonilåt Gulingar Är Bara Svartskallar Vända Ut och In för att visa jag bara vill vara vän med alla – utan att när det gäller exploitationgenren och vad jag så passionerat älskar med den så är det att dess alster alltid är för mycket! Absolut inget fel på det som finns att tillgå med Bruce Lee eller Jackie Chan – jag gillar att se små kortväxta män med konstigt utseende spöa upp andra kortväxta män med konstigt utseende lika mycket som nästa heterosexuella filmentusiast – och när det gäller genren chopsocky är det väldigt vackra fighter som bjuds, välkoreograferade till den grad västerländska diton ser ut som ”amatörkväll på Parkinsonteatern” och hisnande vajereffekter. Men de går väldigt, väldigt sällan över den gräns som behövs för att en gammal blodhund som jag själv ska le av extas. Undantagen är exempelvis taffel-fu:n i Dolemite, ultravåld-fu:n i Street Fighter och neurosedyn-fu:n i The Crippled Masters – samtliga som jag skrivit om vid tidigare tillfällen (undantaget Sonny Chibas monstertrilogi där Trash is King hann före) – men kungen av de alla måste vara Raymond Luis femstjärniga spektakel The Fatal Flying Guillotine från 1977, släppt av legendariska studion Shaw Brothers!

En rätt förvirrad historia ska erkännas, vars handling enbart är till för att leda till slagsmåls- och halshuggningsscener har jag genom åren kommit fram till att bästa sättet att hantera filmen för att avnjuta scenerna man egentligen vill se lite är som att hamna i klorna på en grälsjuk kärring: ignorera alla intryck du inte vill ta emot och le så mycket du kan medan du försöker lista ut ett sätt att diskret kontakta hennes ägare och informera hon rymt från köket. Men om man ändå promptar på en beskrivning ska jag för sakens skull göra ett försök, inte för att det i detta fallet spelar någon större roll. Den unge kampsportseleven Shen Ping – spelad av en välsminkad Carter Wong, som ser lite ut som den asiatiska varianten av den där killen vi alla mobbade på högstadiet; som var ”svår”, skrev usla dikter och gillade tretimmarsfilmer från Polen, helst om de var svartvita och saknade översättning – vill inget hellre än bli en riktig hejare på att nita folk. Och mästarna på att göra detta befinner sig i det närliggande templet The Shaolin Temple, de är nämligen munkar! Så Shen hänger där mest hela dagarna där han förgäves försöker visa hur han mästrat kampsport för att sedan få spö av en sjuttioårig man i klänning med såna där långa ögonbryn vi rökare aldrig kan odla. Förutom att bli bra på slagsmål har dock Shen en mer behjärtansvärd anledning att befinna sig i krokarna: hans Mamma är döende i en ickespecifierad sjukdom och sagda munkar äger den heliga boken Di Mao där botemedlet finns nerskrivet. Men för att få låna boken måste han visa sig värdig att göra detta och sålunda agerar han deras strykpojke (vilket måste vara första gången unga män uppmuntras dra sig till en kyrka oavsett hur illa de blir behandlade).

Till denna kompott lägger vi till ett styck ondsint härskare – Prince Yun Ching, som jag för mitt liv inte kan förstå vad tusan dubbarna tänkte i sitt val av röst för han låter lite som den där sortens man som om man gör honom förbannad kommer klippa till dig med handväskan och hota skvallra för Liberace om du förstår vad jag menar – som på klassiskt överklassmanér mest är ute efter att djävlas med sina undersåtar så mycket han hinner innan de ledsnar och startar upp en revolution. Och bland alla de instrument han kan använda för att göra livet surt för de som gjorde misstaget att födas av fel föräldrar suktar han mest av allt efter den gamle kung-fumästaren Old Master Wu (även kallad Shen Mo Chao) och hans minst sagt imponerande uppfinning Lightning Strikes; två kyrkklockor i miniatyr som när man kastar iväg dom kommer tillbaka med ett huvud inuti! Och säga vad man vill om de filmvapen man sett genom åren i form av borrmaskiner och motorsågar, den här killens våldsamma lösning på de problem som kan tänkas dyka upp är fanimej lika cool som den är dödlig! Bara sikta på den du inte gillar, kasta iväg klockorna och sedan vankas det paketöppning du inte kommer kunna uppleva förrän riksdagen ger Tobe Hooper tillåtelse att diktera vårt julfirande! Snäppet bättre än getingpiñatas!

Så. Med den charm och sociala kompentens man kan förvänta sig av en man vars släktträd ser ut som en telefonstolpe informerar kejsaren den gamle mästaren att han ska ha dennes vapen. På vilket mästaren svarar ”tvinga mig”. Och jag antar att kejsaren då dragit till med något i stil med ”Annars talar jag om för Pappa”, på vilket mästaren i sin tur svarade ”Är han lika patetisk som din Mamma är usel i sängen är det bäst han tar med sig sällskap” – vilket jag misstänker ledde till ”Min Mamma är faktiskt död!” och avgörande ”Så det var därför hon inte rörde på sig så mycket?” – för nästa sak som händer har han satt ihop en trupp smutsiga underhuggare som med glada miner planerar bege sig bortåt mästarens tillhåll. Som i folkmun kallas The Valley of No Return. Vilket väl låter som ett passande semestermål!
– Så vart ska du och tanten åka på semestern nu då?
– Den Blodiga Kvinnomisshandlarens Dödsångestfyllda Sista Skriks Dal.
– Umeå?
– Jajamen! Nu när jag slutat röka efter trettio år och tanten erkänt sitt förhållande med hela hockeylaget –
– Jo, jag såg filmerna på nätet!
– Du gjorde det? Jo, nu när hon berättat allt om det – inklusive filmerna de la ut – och mitt eget snedsteg med den där skelögda högstadietjejen känner vi båda att vad vårt äktenskap just nu behöver är total isolering i en stuga femton mil från närmsta tv, med bara varandra och ett välfyllt barskåp som sällskap. Plus vapensamlingen den förra ägaren lämnade kvar efter det där fruktansvärda mord-självmordsfallet förrförra året.
– Låter finfint!

Efter att kejsarens trupper återvänt ungefär trettio centimeter kortare än när de gick tycker han det är dags för Plan B! Han blir informerad att den gamle mästaren suktar efter en sak och enbart detta: med en obotlig hjärtsjukdom vill även han få tag på heliga boken Di Mao! Som just nu befinner sig i Shens ägo efter att han för säkert hundrade gången visat sig värdig genom att blockera munkarnas sparkar med ansiktet. Kejsaren norpar den prompt och inleder förhandlingar med den gråhåriga mördarmaskinen. Medan han duckar kan tilläggas. För att knyta ihop den förvirrade säcken – jag sa redan från början att det är bäst att bara luta sig tillbaka och njuta av blodbadet! – så har varken Shen eller munkarna blivit särskilt glada över detta (allra minst Shen eftersom han fick en förfalskning av sagda bok vilket ledde till hans Mamma blev jättefrisk de sista fem sekunderna hon hade kvar på planeten innan hon gick en sanslöst blodig död till mötes då huskuren inte fungerade) och snart är samtliga på plats i dalen ”ingen kommer tillbaka från”. Om inget annat leder detta till en slutstrid klart värd den rätt trassliga historia man måste ta sig genom.

Som en underbart dement blandning av det bästa från chopsocky och sjuttiotalsalster som Driller Killer, The Toolbox Murders (den bra versionen, inte den Sam Raimi-producerade) och Motorsågsmassakern är The Fatal Flying Guillotine ett unikum du bara måste uppleva! Självklart hade dess handling tjänat på att gås igenom med ett valfritt röjningsverktyg, men vad filmen förlorar på den punkten tar den igen med råge i sina våldsamma scener. En regelrätt cash-in från bröderna Shaw (The Flying Guillotine och The Master of the Flying Guillotine var först och The Fatal Flying Guillotines kom något år senare) släpptes den bland annat i Tyskland under titeln 4 Stahlharte Fäuste, vars trailer jag använde mig av (inte utan att tänka att om min Farfar varit en sämre skytt hade detta varit versionen vi alla sett idag, kan tilläggas!). Tillgänglig på halvlegala utgåvor (mitt eget exemplar är en regelrätt rip från VHS) hittar du den faktiskt på CDON för ynka trettionio kronor men den finns även att ladda ner gratis.

För mer fu skrev jag om Dolemite här och The Crippled Masters här. Shaw Brothers producerade även den ultrabisarra Goliathon – The Mighty Peking Man som jag skrev om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: