Den Döde

Så. Det kommer en tid i varje vuxen mans liv då han allvarligt måste fundera över sina livsval och de konsekvenser hans passioner har på resten av hans liv. Ett fenomen som oftast inträffar när han är skyldig sina ryska kompisar pengar – och de påpekar de vill ha tillbaka dessa genom att slänga ut honom från deras bil medan de kör riktigt, riktigt snabbt på en motorväg – händer det även att filmnördar går genom exakt samma funderingar. I detta fallet Barry Mahons film The Dead One från 1961 som får mig i roll som filmnörd att ställa samma frågor vilken annan man som helst exempelvis gör första gången han bestämmer sig för att göra sin plikt på Internationella Kvinnodagen genom att klä upp sig och gå till närmsta pub med målet att låta den fulaste kvinnan på stället följa med honom hem:
– Vad har jag egentligen gett mig in på?
– Är detta verkligen nödvändigt?

New Orleans-charmören John Carlton (spelad av John MacKay, mest känd för sin roll i Rocket Attack U.S.A. även om han i dessa dagar figurerar i tv-serien Law & Order) har precis gift sig med den unga och tillika förtjusande Linda (Linda Ormond), trots att de genuint verkar gilla varann. Och även om deras lokala vänner visar glädje över deras beslut finns det någon som inte är ett dugg förtjust i detta: hans kusin Monica (spelad av Monica Davis som du säkert minns från sexploitationhistorien The Swap and How They Make It). Bosatt på släktens gamla slavplantage går hon mest runt med riktigt trumpen min och fruktar hennes kusin nu ska stjäla vad hon anser sitt arvegods eftersom hennes bror trillat av pinn (trogen tidens anda var det visst någon klausul i hennes ättlingars testamente som dikterade att gården ska gå vidare till äldsta manliga arvinge, såvida inte en äldre kvinnlig gifter sig och därmed kan räknas som folk). Så logiskt och trogen ”anfall är bästa försvar” passar hon ju då på att använda sina voodoo-kunskaper hon fått av de slavättlingar som bor kvar för att återuppväcka brodern och använda denne till att göra sig av med paret. Som är på väg ut för att ta smekmånad över helgen.

Tyvärr uppstår det lite problem hon inte hade räknat med. På vägen till plantagen stöter paret på strippan de tidigare under kvällen iakttagit utöva sitt yrke – i en klassisk bump’n’grind scen med förvånansvärt bra musik – vars bil bestämt sig att just en grusväg nattetid var den perfekta platsen att visa henne som konsument vad hon egentligen fått för sina surt förvärvade slantar. Tur då att John har skaffat sig Världens Coolaste Hustru som inte ser något som helst problem med att låta strippan följa med dom på deras smekmånad (han använder ursäkten att hon väl på plats kan låna telefonen). Extra coolt av henne med tanke på att sagda strippa osar naivitet och mest imiterar en fågelholk när hon inte fnissar med allt vad det innebär om ni förstår vad jag menar. Någon som dock inte hänger med är odöda brodern som under natten har ihjäl sagda strippa istället för brudparet, vilket gör ondskefulla kusinen rasande. Följande natt börjar voodoo-trummorna ljuda illavarslande…

Även känd under titeln Blood of the Zombie är The Dead One en obskyritet räddad från något dunkelt valv någonstans i USA – jag misstänker Barry gav någon icke namngiven vaktmästare filmrullarna och en back öl med instruktionen att konsumera det ena och gömma det andra – vet man att filmen kommer ha vissa – ahem – ”leveransproblem” när den redan i sin trailer lovar saker som ”hör Jazz spelas av de som skapade den!” (en tanke som i och för sig känns rätt skrämmande för mig).  Och även om filmbolaget idag insisterar den fyller en viktig lucka mellan klassiska zombiealster som White Zombie (och Hammer Films i jämförelse åtminstone tusen gånger bättre The Plague of the Zombies) och George Romeros genreuppdaterande Night of the Living Dead så är den ett rätt mediokert verk.

Visst, jag kan till viss del hålla med den kan räknas som en föregångare – den bjuder för tiden rätt imponerande zombieeffekter – men undantaget detta har den tyvärr inte mycket att erbjuda sina tittare. Skådespelet är som nämnts på andra håll rätt taffligt och manus i sig lämnar mycket att önska, men filmen når inte den underbart surrealistiska tafflighet man får av exempelvis Ed Wood, vars dialoger och vändningar i handlingen genererar en halv sekunds tystnad hos sina offer, följt av ett högljutt ”VA?!!!”. Istället hamnar The Dead One i någon form av bisarr limbo mellan just ”kult” och ”kalkon”, vilket är lite av en besvikelse med tanke regissören gav världen alster som The Beast That Killed Women och Santa Claus and The Ice Cream Bunny. Utgiven till en början på Something Weird Video finns den idag återsläppt av Boulevard Entertainment på en dubbeldisc tillsammans med Theodore Gershunys Silent Night, Bloody Night – som Trash is King skrev om här – och du hittar den för dryga trettio kronor på Amazon. Den finns att se i sin helhet på nätet och jag rekommenderar starkt potentiella köpare att se den först och sedan avgöra om de tycker den är värd deras pengar. Själv äger jag ett exemplar och har faktiskt inte kunnat bestämma mig än.

The Plague of the Zombies är en riktigt bra zombiehistoria och den har jag skrivit om här. Stripteasemusik har jag gjort två inlägg om som du hittar här och här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: