Likätare

Donald R. Passmore och Klaus Vetters historia The Corpse Eaters från 1974 är den där sortens film jag skaffade och såg enbart för att helt rätt människor sågat den! Det låter kanske konstigt och jag kan försäkra det inte handlar om någon sorts antiauktoritär sida hos mig – även om jag anser mig ha en rätt hälsosam dos av detta – men lika mycket som man kan få filmtips via varma rekommendationer kan man få med genuina sågningar, förutsatt man vet var recensentens smak vanligvis hör hemma. Står man exempelvis hos lokala uthyraren och läser omslag som skryter att Veckorevyn tyckte osagda alster var ”den bästa film jag läst!” så vet åtminstone jag själv att den inte kommer ha mycket att ge mig. Jag har faktiskt en vän som även om jag älskar honom som en broder, så lärde jag mig för länge sedan att hans smak står i grav kontrast mot min, och vet därför att de filmer han varmt rekommenderar inte kommer vara något för mig. Det är som det är i livet och jag tvivlar han får ut mycket av de alster jag talar mig varm för. Däremot har han en förbannad tendens att lämna ut viktiga detaljer, vilket fortfarande kan leda till viss frustration:
– Den här skulle vara ovanlig för Sylvester Stallone.
– Hur då ”ovanlig”?
– Hmm. Jag läste det någonstans. Den skulle vara ovanlig för honom.
– Men det kan ju vara både bra och dåligt! Vadå, har han gått till en talpedagog så vi slipper se honom leverera repliker om hur han ”fka flå dig fönder och famman”?
– Minns inte. Ovanlig.
–  Vet du vad? Det här är precis som den gången du ringde störtpackad från puben och sa du var på väg hem med en tjej som såg precis ut som Pamela Anderson.
– Hon såg ut som Pamela Anderson.
– Jo. Fast rullstolsbunden och vietnames.

Skämt åtsido. Denna kanadensiska obskyritet har fått ta en hel del skäll för allt från sitt manus till dess skådespelarprestationer och regi, men faktum är att filmen utgör en för mig viktig länk mellan vad Romero gav skräckfilmsvärlden och vad Lucio Fulci fem år senare bestämde sig för att förbättra genom att vrida upp volymen till ”elva”, om du förstår vad jag menar. Uppenbart inspirerad av Night of the Living Dead i allmänhet och Children Shouldn’t Play With Dead Things i synnerhet är detta timmeslånga alster i grunden en genomsnittlig zombiehistoria men mig veterligen var den först med att ge sig på falurött och inte låta kameran vända sig bort när de odöda beter sig som fotbollshuliganer på Burger King. Filmhistorien må påstå italienarna var först – något jag själv trodde tills denna dök upp på grå marknaden – men Kanada hann alltså före med hela fem år. Som herrarna Stone & Parker sa: blame Canada.

Så! På den lilla begravningsbyrån The Happy Halo går livet sin stilla gång – fast de verkar behöva regnrockar när de jobbar om du förstår vad jag menar – med en chef som gillar whisky och promenera runt på kyrkogården och ha pseudo-intellektuella funderingar om all mellan himmel och jord. En bit bort på en sjöudde har dock två medelålders par – som verkar försöka framstå som tonåringar av någon bisarr anledning – tröttnat på att dricka öl och åka båt och efter lite misslyckade hångelförsök fått slut på kul idéer när det gäller tidsfördriv. Så logiskt sett bestämmer de sig för att åka till en bortglömd gravplats för att med deras egna ord ”mest hänga runt”. Det är ju Fredag den trettonde så vad kan hända? Detta är ju i grunden ungefär lika kul som att vara strandsatt i Alvesta, vilket gruppen snart inser och Plan B när solen börjar gå ner blir att smyga sig in i en öppen krypta för att försöka väcka de döda till liv genom att åkalla Satan själv (antar att bordshockey inte var uppfunnet på den tiden).

Precis som i Bob Clarks zombiealster så fungerar ju då gruppens osammanhängande svamlande och medan de sitter i mörkret med tända ljus och ser ut som något man annars bara hittar backstage på en punkspelning i Borås så vaknar de döda upp utanför. Med en sjuhelvetes aptit för extra flottiga bröstkorgsburgare, kan tilläggas. De stormar kryptan gruppen befinner sig i och sliter i princip en av kvinnorna i stycken medan resten flyr hals över huvud därifrån. Och om filmen hittills gett intryck av att vara vad man kan vänta sig av skräckalster från denna tidsperiod (alla på en gång: ”men var fan är blodet då??!”) är det nu, ungefär en halvtimme in som man märker det då minsann vankas andra bullar! Även om Corpse Eaters inledningsvis bjuder rätt charmigt meddelande från producenten som informerar att filmen bjuder så starka scener man som varning för känsliga tittare har lagt in ett kort klipp på en biobesökare som kräks i sin näsduk (!!!) för att göra dessa medvetna på vad som kommer så de hinner titta bort, så är man lite van vid mycket snack och lite hockey inom genren. Men scenen där kvinnan slits itu och blir kärringburrito åt de odöda är helt i klass med den ökända scenen i Zombie Flesheaters då hjältarna skickas till professorns hus för att kolla till dennes hustru, stiger in i hallen och konstaterar att ”där är hon, och där är hon, och DÄR!”.

Gänget beger sig med rasande fart till stadens sjukhus – en medlem fick sig ett bett – och spenderar natten där. Vilket om man är bekant med zombiegenren ungefär är lika smart som att gå på toaletten först och sedan ta av sig byxorna. Samtidigt har nattskiftet inletts på begravningsbyrån och om liksminkaren klagade i filmens inledning på hur svårt det var att få till utseendet på de hädangångna, har han minst sagt livfulla sådana på väg in för att förstöra hans arbetsro! Och det är väl här merparten av den negativa kritik jag läst om filmen kommer in. Finansierad av kanadensiske Lawrence Zazalenchuk och producerad enbart för hans drive-in för löjligt låga trettiosextusen dollars, bjuder filmen ett minst sagt konstigt tidshopp som antingen kan förklaras med den tredje filmrullen försvann eller att pengarna helt enkelt bara plötsligt tog slut (en teori som styrks av att det var två regissörer inblandade, något som aldrig är bra för en budget). Faktum är att första gången jag såg den dryga femtiosex minuter långa historien trodde jag att jag först somnat till, alternativt haft en black-out, för den bygger upp till ett crescendo som borde leda till ”maxad slutstrid” som vi filmkritiker kallar det, men vi kastas istället in i slutscenerna och det lämnas ungefär femtusen lösa trådar hängandes. Dessutom klagas det som sagt på dess ”hattiga” skådespelarprestationer och regi (jovisst! Vi minns ju alla hur samtliga medverkande i Zombi Holocaust nominerades till Oscars 1985 och manusförfattaren gick vidare till att knipa Nobelpriset i litteratur!) men jag tycker det är att sålla mygg och svälja kameler. Med undantag av det förvirrande slutet som ger dig en insyn av hur verkligheten kommer te sig när du sitter på ålderdomshem, är The Corpse Eaters en självklarhet i bokhyllan eftersom den hann smäcka italienarna på händerna genom att göra ”smaskfilm” åtminstone fem år innan dessa (eller åtminstone två om du vill räkna in Panic). Om du gillade scenen i ovanstående zombieundergång där kannibaler gröper ur ögonen på en olycklig expeditionsmedlem och äter dom, kommer du älska scenen där en zombie plockar ut samma ur hålorna på en begravningsentreprenör och slukar dom som man brukar göra med hela ägg. Påsk kommer aldrig mer vara sig likt…

En rejäl obskyritet ej ännu utgiven på varken DVD eller VHS figurerar filmen idag i gråzonen vi konnässörer av finkultur ibland får bege oss ner i på jakt efter nya guldklimpar. Jag kan av lagliga skäl tyvärr inte avslöja var du hittar den men kan informera att den är enkelt tillgänglig om du bara letar.

Children Shouldn’t Play With Dead Things skrev jag om här och Zombie Holocaust skrev jag om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: