Arkiv för februari, 2011

Spindelbebis

Posted in Film, Trailer on februari 28, 2011 by Store Manager

Som en hyllning till den amatörteatergrupp jag uppenbarligen bor granne med och deras spontana uppsättning av En Vuxen Dialog om Vart Vårt Förhållande Egentligen är På Väg som inleddes vid runt midnatt natten till idag bjuder jag mer psykotiska familjer – mig veterligen det första filmditot – nämligen anti-kärnfamiljen som figurerar i Jack Hills sextiotalsklassiker Spider Baby från 1964! För dig som passerat trettio år, spenderat en singelkväll på Harrys och av någon bisarr anledning önskar scenerna från Guds Väntrum kunde avnjutas på TV i hemmamiljö är Jacks debutfilm som regissör klart värd att plocka upp. Även om jag kanske brer på med superlativerna i mina recensioner försäkrar jag att denna egensinniga svartvita historia med lätthet kan rankas som om inte den bästa, en av de absolut tre mest magnifika skräckhistorier som producerades det årtiondet! Filmen är en av få som jag direkt efter den första gången jag såg den, såg om två gånger till enbart för den var en sådan glädjande upplevelse att skåda. Enda gången det hänt mig innan måste vara Ed Woods Glen or Glenda?, men det ska ju erkännas var av helt andra anledningar.

Lon Chaney Jr. (även om han teknisk sett i detta stadiet av sin karriär hade gjort sig av med ändelsen) spelar chauffören Bruno, den enda vuxna auktoritet som finns kvar i familjen Merryes hushåll, där även systrarna Virginia och Elizabeth samt deras imbecila bror Ralph (spelad av en väldigt ung Sid Haig!) huserar. Med ett släktträd format som en telefonstolpe lider samtliga barnen av ”Merryes Syndrom”, en sjukdom som orsakar en stadig förruttnelse i hjärnan när puberteten väl slår till vilket leder till en de-evolvering som till sist fått personen att känna sig hemma i vilket marklägenhetsområde som helst om du förstår vad jag menar. För att uttrycka sig på ren svenska är barnen resultatet av flera generationers inavel och saknar åtminstone fem pilsner i det proverbiala sexpacket. En pervers blandning mellan barnslig oskyldighet och skrämmande dement brutalitet är de en samling samvetslösa mordmaskiner som levereras iklädda söta rosetter, även om galenskapen tydligt lyser igenom. Lägg sedan till de inte riktigt listat ut den väsentliga skillnaden mellan ”brevbärare” och ”frukost” (tro mig, för trion är detta samma sak!) kan ni förstå stackars Bruno som enda person ens i närheten av vad som kan uppfattas som ”normal” har fullt sjå att hålla ordning på illbattingarna, vilket man snabbt blir varse i inledningsscenen där just brevbäraren förkroppsligar uttrycket ”tappa huvudet”.

För att lägga ytterligare sten på den utbrända mannens börda – Chaney befann sig på botten av sin alkoholism när filmen gjordes, något som faktiskt ger honom en passande sliten uppsyn – får de brevledes veta att en samling avlägsna släktingar är på väg ut beväpnade med en osäkrad advokat (som de inte är rädda för att använda) för att ”diskutera de omfattande ägornas framtid” som det heter. Giriga Peter och hans hustru Emily (spelade av Quinn Redeker samt Carol Ohmart) samt advokaten Schlocker (spelad av Karl Schanzer som tyckte en Hitlermustasch var passande för hans karaktär, ett val jag bara kan applådera) och dennes assistent Ann Morris (Mary Mitchel) anländer kort därpå och förklarar med så få ord att barnen ska placeras i psykiatrisk vård, Bruno avskedas och marken tillfalla paret, som är de sista i släkten Merrey kan tilläggas. Chockerad av detta samt att själv ha gett ett muntligt löfte till den döde fadern (som om man glömt hur han såg ut ligger och ruttnar uppe i en sängkammare) att aldrig släppa barnen eller tillhörigheterna ifrån sig. Det giriga paret och deras advokat vill inte lyssna på det örat och bestämmer sig trots Brunos protester att de kommit för att stanna och inte kommer ge sig förrän de kommit fram till en lösning som gynnar de själva, något de rätt snart inser var lika intelligent som att se efter om en handgranat är skarpladdad genom att slå på den med en hammare medan man skyddar sitt ansikte med ett rivjärn. När det vankas middag bjuds det stekt katt, insekter, giftiga svampar och ogräs till sallad. Efter att advokaten gått en plågsam död till mötes flyr Bruno för att inhämta ”den ultimata lösningen” på deras problem medan barnen bestämmer sig för att leka med släktingarna… 

Släppt under alternativa titlar som The Liver Eaters, Attack of the Liver Eaters och Cannibal Orgy är Spider Baby en underbart bisarr blanding mellan den svarta humor Herschell Gordon Lewis bjöd i sina gorefilmer, Don’t Look in the Basement och Todd Brownings Freaks. En dement och samtidigt briljant historia, fullkomligt unik i sitt upplägg om man har i åtanke den filmatiserades tio år innan Hooper och Craven släppte lös sina mordiska kärnfamiljer på filmvärlden (i det senare fallet är det lätt att dra paralleller till dennes People Under the Stairs) är det en snyggt filmad historia med hyfsat sceneri och jämna skådespelarinsatser och det är idag väldigt lätt att se hur den var föregångare till vad som kanske blivit en genrekliché. Jag personligen hade verkligen velat se vilket påverkan filmen haft om den släppts året den producerades (producenten blev bankrutt så filmen släpptes först 1968) för den hade garanterat ändrat om en hel del! 

Kanske inte fullt så skrämmande med dagens ögon sett är den ändå en fröjd att se och även om den aldrig mer kan generera den överraskning och glädje jag upplevde den första (tre) gången (-rna) jag såg den ändå är en välkommen historia jag återser med jämna mellanrum. Den har ett kultfölje som stadigt växer sig starkare och har faktiskt sedan 2007 även figurerat på USA:s musikalscener, vilket åtminstone får en arbetarklasscyniker som jag själv att vilja revidera min syn på ”finkultur” och dess utövare. På grund av en copyrightmiss är den idag public domain så du kan se den i sin helhet på exempelvis archives.org men jag rekommenderar varmt Dark Sky Films specialutgåva som bjuder kommentatorspår och en massa annat extra godis. Den svenska utgåvan släppte SubDVD förra året och du hittar den här.

Nakenrock III

Posted in Musik, Nätet on februari 25, 2011 by Store Manager

Ännu en gång via en enorm portion dum tur befinner sig trettiotalet stag- och stripteasefilmer nu i min ägo! Mer eller mindre kända artister bjuds med varierande kvalitét – tre alster med Bettie Page tillhör de största namnen – som jag just nu går igenom och redigerar så filmbitarna står som spön i backen! För att göra en lång historia kort visade det sig till min stora förskräckelse vid första genomgången att någon smaklöst nog bestämt sig att ljudsätta samtliga klipp med technomusik, en genre jag sedan åtminstone de senaste femton åren jämfört med att soundchecka bastrumman innan en spelning (och vilken vuxen människa vid sitt sinnes fulla bruk tycker ljudet av ett fabriksgolv är det mest passande till en vacker kvinnas sensuella rörelser?). Nåväl, en man som sällan gnäller när han istället kan göra något åt det har nu jag laddat in samtliga arkefakter i datorn och byter sakta men säkert ut musiken till mer passande Bump ‘n’ Grind från min egen skivsamling. Jag inledde arbetet redan igår.

Ovanstående klipp bjuder Cherry Knight och jag använde mig av Roger & The Gypsies störtsköna Pass the Hatchet eftersom de båda rent rytmiskt passade fint ihop. Håll ögonen öppna nästa vecka då klippen (och musiken) numera tillhör public domain och jag överväger att lägga upp en länk där samtliga klipp kan laddas ner. Vi pratar dryga en- och en halv timmen finkultur som passar perfekt när det vankas cocktailparty eller bara kul tidsfördriv!

Mer nakenrock har jag bjudit här och här.

Blodbad

Posted in Instruktionsvideo on februari 23, 2011 by Store Manager

Om allas vår Staffan Hildebrand slog sig samman med Herschell Gordon Lewis för att göra en instruktionsfilm om de faror du hittar på en genomsnittlig industri är det rätt stor chans den blivit som Will You Be Here Tomorrow? från 1998! Frasen ”you gotta see it to believe it” har aldrig varit mer passande – första gången jag såg den var det med hakan i golvet! – och tycker du splattergenren tappat stinget den senaste tiden är den här klart rekommenderbar. På fem minuter hinns det med dussinet blodiga olyckor, varvat med intervjuer hur just du undviker att detta händer dig.

Absolut inte först – Caterpillar Inc. gav världen Shake Hands with Danger redan på sjuttiotalet och när det gäller trafiksäkerhet är ju sanslöst blodiga Signal 13 kungen – är den ändå en pärla som andas det bästa som fanns att bjuda i åttiotalssplatter och lägg sedan till den ofrivilliga svarta humorn har du en pärla att gotta dig med när det helt enkelt inte finns tid att plöja igenom Fredag den 13:e.

Mer skrämmande upplysningsfilm bjuds det i brittiska Dark and Lonely Water, där självaste Donald Pleasence spelar liemannen! Jag skrev om den här.

Hyllning

Posted in Nätet on februari 22, 2011 by Store Manager

På nätupplagan av Fangoria bjuder Herschell Gordon Lewis själv en fin hyllning till sin forna partner David F. Friedman som gick bort i förra veckan. En kort summering av deras samarbete under sextiotalet – plus deras Blood Feast 2: All U Can Eat från 2002 – samt hans tankar och intryck av denna filmlegend. Kort, koncist och ändå rätt rörande. Deras delning efter Blood Trilogy var väl inte den bäst skötta men det märks de lät det förgångna stanna kvar där och slöt fred på ålderns höst.

Du kan läsa den i sin helhet här.

Ombyggnation

Posted in Nätet on februari 17, 2011 by Store Manager

Även om jag inte delar hans uppskattning av Quentin Tarantino i allmänhet och Inglorious Basterds i synnerhet – fyrtiofem minuter svamlande inledningsdialog helt i klass med Ed Wood följt av historiskt korrekthet som fick mig att förvänta mig en ninjaattack, följt av mer meninglös dialog! – skrev Chris en förbannat rolig rant igår angående den pågående trenden att göra om klassiska exploitationfilmer, med sämre resultat givetvis. 

A Nightmare on Elm Street samt I Spit on Your Grave hamnar i skottlinjen, fast han pekar även ut de skyldiga till fenomenet: de förbannade tonåringarna som saknar koll. Bittergubbigt må tyckas men han skriver rätt träffande. Som amerikanska Problematics hitsingel från 90-talet så korrekt proklamerade: The Kids All Suck. Läs mer här. Problematics bjuder jag här nedan:

Va?

Posted in Nyheter on februari 17, 2011 by Store Manager

Jag håller med om att det är rätt meta, för att inte tala om direkt osmakligt att skylta med sin bloggstatistik, men när jag såg detta var det inte utan att jag kliade mig i huvudet. Någon hittade min sida med ovanstående sökfras. Synd statistiken inte visar vilket inlägg detta ledde till.

In Memoriam

Posted in Nyheter on februari 16, 2011 by Store Manager

Det var väl helvete rent ut sagt! Via SubDVD nås jag av den förbannat trista nyheten att exploitationlegenden David F. Friedman avled igår vid åttiosju års ålder. Och nu pratar vi fanimej en legend inom vissa kretsar! Utan honom hade exempelvis Herschell Gordon Lewis inte haft finanserna att släppa lös sina blodiga alster i början av sextiotalet och på så sätt skapat en helt ny filmgenre. För att ta det kort: splatterfilm hade kanske inte ens existerat om inte han slagit sig samman med Lewis. Faktum är att jag vågar hårddra det och säga att när det gäller exploitation överhuvudtaget är det rätt stor chans han hade med ett finger i skapandet av just ditt favoritalster.

En sann ”skojare” i ordets mest positiva bemärkelse var han exploitationfilmen personifierad, något som bevisas med hans motto ”det är inte själva biffen vi säljer, utan knastrandet när den tillagas”. Han inledde sin karriär som carny på kringresande cirkusar, där han snart lärde sig hur man manipulerar folk och deras nyfikenhet (en konstart som idag jag anser förlorad). Han fick sig en vidare lektion i detta och en introduktion till filmbranschen när han slog sig samman med Exploitationkungarnas Konung Kroger Babb för att sedan pröva vingarna som producent. Han var en pionjär inom både nudistfilm och efterföljande nudie cuties men övergav denna för att skapa filmiska blodbad med just Lewis. På kort tid producerade de två den så kallade Blood TrilogyBlood Feast, 2000 Maniacs och Color Me Blood Red – som är de andliga föregångarna till all form av blodig film du kan hitta idag. Paret producerade även svart-vita roughies som The Defilers, men han hann även på egen hand regissera filmer som She Freak, den inofficella nyinspelningen av Todd Brownings klassiska Freaks.

Efter att samarbetet mellan dessa sprack skapade han genren nazisploitation med alster som Love Camp 7 och Ilsa: She Wolf of the SS, för att sedan ge sig på den blomstrande sexindustrin med bland annat softporrhistorier som The Adult Version of Jekyll and Hide och The Lustful Turk. Han övergav genren – och film överhuvudtaget – när han vägrade följa tidens gång och bli mer hardcore men valdes senare till ordförande i intresseorganisationen The Adult Film Makers of America, en post han innehade fram till sin död.

Hans ouvré är ett axplock av legendariska filmtitlar och han var en sann legend vars alster genuint påverkade sin samtid (tycka vad du vill om kvalitén). Vila i frid.