Spindelbebis

Som en hyllning till den amatörteatergrupp jag uppenbarligen bor granne med och deras spontana uppsättning av En Vuxen Dialog om Vart Vårt Förhållande Egentligen är På Väg som inleddes vid runt midnatt natten till idag bjuder jag mer psykotiska familjer – mig veterligen det första filmditot – nämligen anti-kärnfamiljen som figurerar i Jack Hills sextiotalsklassiker Spider Baby från 1964! För dig som passerat trettio år, spenderat en singelkväll på Harrys och av någon bisarr anledning önskar scenerna från Guds Väntrum kunde avnjutas på TV i hemmamiljö är Jacks debutfilm som regissör klart värd att plocka upp. Även om jag kanske brer på med superlativerna i mina recensioner försäkrar jag att denna egensinniga svartvita historia med lätthet kan rankas som om inte den bästa, en av de absolut tre mest magnifika skräckhistorier som producerades det årtiondet! Filmen är en av få som jag direkt efter den första gången jag såg den, såg om två gånger till enbart för den var en sådan glädjande upplevelse att skåda. Enda gången det hänt mig innan måste vara Ed Woods Glen or Glenda?, men det ska ju erkännas var av helt andra anledningar.

Lon Chaney Jr. (även om han teknisk sett i detta stadiet av sin karriär hade gjort sig av med ändelsen) spelar chauffören Bruno, den enda vuxna auktoritet som finns kvar i familjen Merryes hushåll, där även systrarna Virginia och Elizabeth samt deras imbecila bror Ralph (spelad av en väldigt ung Sid Haig!) huserar. Med ett släktträd format som en telefonstolpe lider samtliga barnen av ”Merryes Syndrom”, en sjukdom som orsakar en stadig förruttnelse i hjärnan när puberteten väl slår till vilket leder till en de-evolvering som till sist fått personen att känna sig hemma i vilket marklägenhetsområde som helst om du förstår vad jag menar. För att uttrycka sig på ren svenska är barnen resultatet av flera generationers inavel och saknar åtminstone fem pilsner i det proverbiala sexpacket. En pervers blandning mellan barnslig oskyldighet och skrämmande dement brutalitet är de en samling samvetslösa mordmaskiner som levereras iklädda söta rosetter, även om galenskapen tydligt lyser igenom. Lägg sedan till de inte riktigt listat ut den väsentliga skillnaden mellan ”brevbärare” och ”frukost” (tro mig, för trion är detta samma sak!) kan ni förstå stackars Bruno som enda person ens i närheten av vad som kan uppfattas som ”normal” har fullt sjå att hålla ordning på illbattingarna, vilket man snabbt blir varse i inledningsscenen där just brevbäraren förkroppsligar uttrycket ”tappa huvudet”.

För att lägga ytterligare sten på den utbrända mannens börda – Chaney befann sig på botten av sin alkoholism när filmen gjordes, något som faktiskt ger honom en passande sliten uppsyn – får de brevledes veta att en samling avlägsna släktingar är på väg ut beväpnade med en osäkrad advokat (som de inte är rädda för att använda) för att ”diskutera de omfattande ägornas framtid” som det heter. Giriga Peter och hans hustru Emily (spelade av Quinn Redeker samt Carol Ohmart) samt advokaten Schlocker (spelad av Karl Schanzer som tyckte en Hitlermustasch var passande för hans karaktär, ett val jag bara kan applådera) och dennes assistent Ann Morris (Mary Mitchel) anländer kort därpå och förklarar med så få ord att barnen ska placeras i psykiatrisk vård, Bruno avskedas och marken tillfalla paret, som är de sista i släkten Merrey kan tilläggas. Chockerad av detta samt att själv ha gett ett muntligt löfte till den döde fadern (som om man glömt hur han såg ut ligger och ruttnar uppe i en sängkammare) att aldrig släppa barnen eller tillhörigheterna ifrån sig. Det giriga paret och deras advokat vill inte lyssna på det örat och bestämmer sig trots Brunos protester att de kommit för att stanna och inte kommer ge sig förrän de kommit fram till en lösning som gynnar de själva, något de rätt snart inser var lika intelligent som att se efter om en handgranat är skarpladdad genom att slå på den med en hammare medan man skyddar sitt ansikte med ett rivjärn. När det vankas middag bjuds det stekt katt, insekter, giftiga svampar och ogräs till sallad. Efter att advokaten gått en plågsam död till mötes flyr Bruno för att inhämta ”den ultimata lösningen” på deras problem medan barnen bestämmer sig för att leka med släktingarna… 

Släppt under alternativa titlar som The Liver Eaters, Attack of the Liver Eaters och Cannibal Orgy är Spider Baby en underbart bisarr blanding mellan den svarta humor Herschell Gordon Lewis bjöd i sina gorefilmer, Don’t Look in the Basement och Todd Brownings Freaks. En dement och samtidigt briljant historia, fullkomligt unik i sitt upplägg om man har i åtanke den filmatiserades tio år innan Hooper och Craven släppte lös sina mordiska kärnfamiljer på filmvärlden (i det senare fallet är det lätt att dra paralleller till dennes People Under the Stairs) är det en snyggt filmad historia med hyfsat sceneri och jämna skådespelarinsatser och det är idag väldigt lätt att se hur den var föregångare till vad som kanske blivit en genrekliché. Jag personligen hade verkligen velat se vilket påverkan filmen haft om den släppts året den producerades (producenten blev bankrutt så filmen släpptes först 1968) för den hade garanterat ändrat om en hel del! 

Kanske inte fullt så skrämmande med dagens ögon sett är den ändå en fröjd att se och även om den aldrig mer kan generera den överraskning och glädje jag upplevde den första (tre) gången (-rna) jag såg den ändå är en välkommen historia jag återser med jämna mellanrum. Den har ett kultfölje som stadigt växer sig starkare och har faktiskt sedan 2007 även figurerat på USA:s musikalscener, vilket åtminstone får en arbetarklasscyniker som jag själv att vilja revidera min syn på ”finkultur” och dess utövare. På grund av en copyrightmiss är den idag public domain så du kan se den i sin helhet på exempelvis archives.org men jag rekommenderar varmt Dark Sky Films specialutgåva som bjuder kommentatorspår och en massa annat extra godis. Den svenska utgåvan släppte SubDVD förra året och du hittar den här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: