Arkiv för juni, 2011

Motorhuvud

Posted in Film, Musik, Musikvideo on juni 29, 2011 by Store Manager

Motorhead möter Mad Max i denna suveräna fantastvideo (korrekt svenskt uttryck?) som just nu går varm på Tuben! Hårdrocksbandets klassiska Ace of Spades serveras med klipp från favorittrilogin från det glada 80-talet då Mel Gibson fortfarande bodde i Australien och ännu inte börjat inleda sin frukost med tequila för att sedan bege sig ut och skaffa sig nya vänner bland USA:s minoriteter.

Saknar du albumet hittar du det och filmen på Ginza för några ynka tjugor här och här. Mer billiga köptips hos sagda postorderbolag skrev jag om i mina nyheter idag.

Nedladdningstips!

Posted in Nätet on juni 29, 2011 by Store Manager

Via bloggen PCL LinkDump blir jag tipsad om musikkuratorn Ergo Phizmiz som på sin blogg Chinstrap Music bjuder en samling ledmotiv från klassiska exploiationfilmer, samtliga idag public domain. Samlingen heter Sounds to Come och bjuder bland annat musiken från alster som Teenagers Battle the ThingThe Phantom Ship och Attack of the Giant Leeches – samtliga med remastrat digitalt ljud!

Du hittar albumet här.

Strandmonstret

Posted in Film, Trailer on juni 28, 2011 by Store Manager

Fråga vilken filmvetare som helst så kommer de påpeka att socialrealism är viktigt! Faktum är att du inte ens behöver fråga dom utan det verkar komma av sig själv oavsett vad diskussionen till en början handlade om eller vilken social situation de befinner sig i. Och lägger du till ett tjugokronors gummimonster i historien har du en härlig kompott som bjuder högt och lågt vid namn The Beach Girls and the Monster från 1965! Regisserad av Jon Hall – som gav världen Cobra Women och White Goddess – är den en lite över timmen lång historia med fötterna i kategorin ”charmigt trams” där självaste Frank Sinatra Jr stod för musiken! Sommaren är här och vad vore den utan vulkaniserade antagonister?

En samling tonåringar som mest vill hänga på stranden, alternativt surfa börjar betas av en efter en av något som ser ut som ett ratat maskotförslag för RFSU och är ungefär lika diskret som en rosa stridsvagn i en porslinsbutik. Polisen som hittar de sönderrivna offren insvepta i sjögräs, ser fotspåren som leder ut i havet lägger ihop ledtrådarna och konstaterar att det med all sannolikhet är en varulv som är skyldig till de brutala dåden. Surfaren Richard (spelad av Arnold Lessing, vars karriär toppade med denna historia) är däremot inte imponerad av deras ansträngningar, utan bestämmer sig för att gå till botten (hö hö hö!) med det hela och inleder därför sin egen brottsundersökning. Hans pappa Dr. Otto Lindsay (spelad av Hall själv) är dock inte så imponerad av sin avkommas aktiviteter.
– De är slampor allihop och förtjänar sitt öde, väser han och tycker sonen istället ska fokusera på den havsforskning han för tillfället tagit en paus från.

Faderns råd till trots misstänker Richard det går en galning lös i trakten som hyser någon form av agg för det surfande gänget och snart inkluderas även hans egna vänner på listan! Bland annat konstnärliga kamraten Mark – spelad av Walker Edmiston som i slutet av sin karriär gjorde sig känd som röstskådespelare i diverse animerade filmer och serier – som skadats i en bilolycka och dragit slutsatsen att bästa sättet att hantera en sådan traumatisk upplevelse är att låsa in sig och fokusera på att konstruera byster som han sedan sliter sönder. Hans egen far hamnar också i fokus då hans hårddrickande troféhustru – Sue Casey, som faktiskt hade en roll i Breakfast at Tiffany’s – drivit honom galen av svartsjuka då hon beter sig lite som den där smakfulla medelåldershistorien man annars bara ser på pubarnas singelkvällar med rinnande smink, en drink i varje hand och inte räds att dela med sig av informationen ”hon kan kissa med den också!” Ska Richard hitta den psykotiske förövaren innan det är för sent? Kommer han att följa sin faders råd och gå tillbaka till studierna? Kommer Franks avkomma lära sig sjunga en låt i rätt tonart?

Ett uppenbart försök att slå mynt av den surfsploitation som figurerade under sextiotalets första hälft (jag syftar främst på filmserien om Gidgets äventyr med Annette Funicello och bland annat Frankie Avalon i rollerna) är The Beach Girls and The Monster ett underbart exempel på något som missar målet med goda kilometern. Självklart bjuds det strandtema med de klichéer man kan förvänta sig – surfsekvenser, bikinis, kortlivade dansflugor och instrumentalmusik – men det märks producenterna hade ögonen på vinst vilket resulterade en doft av andrahandssortering över hela produktionen. Detta till trots är den just ett stycke underhållande trams och har man bara det i åtanke är den en klart underhållande historia! Även känd under alternativa titlar som Monster from the Surf och Surf Terror är filmen idag public domain och går därför utmärkt att ladda ner lagligt på nätet. Du hittar den i min downloadlista men den finns även återutgiven i Image Entertainments samling The Beast Box som bjuder Bride of the Gorilla och William ”One Shot” Beaudines Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla som bonus. Du hittar den här.

Mer billiga filmmonster bjuds det bland annat på i kristna antidrogpropagandafilmen Blood Freak  som jag skrev om här.

Vessla

Posted in Musik on juni 27, 2011 by Store Manager

Konstnärliga artisten Weasel Walter bjuder sin – ahem – ”intressanta” tolkning av The Police gamla stänkare Roxanne från EP:n Electric Fruit. Ett projekt som enligt både skivbolag och han själv handlar om så kallad frijazz, en musikform där tonerna man inte spelar är minst lika viktiga som de man missar totalt, för att inte tala om de där som inte erkänts av musikteoretiker riktigt än. Det handlar som ni förstår om sofistikerad kultur, även om jag själv tycker det låter lite som vi i grabbgänget gjorde runt halv två natten till Midsommardagen i helgen som gick.

Du hittar mer information på hans hemsida här och skivbolaget hittar du här. Mer musik för din tredje hjärnhalva bjuder King Uszniewicz och hans Uszniewicztones med sin Yukkum Yukkum jag skrev om här.

Blodbad II

Posted in Instruktionsvideo on juni 22, 2011 by Store Manager

Absolut inte i närheten av det snabba splatter som hittas i ER Inc:s fågelholkskapande femminutersopus Will You Be Here Tomorrow? bjuder tyska Kurz Film Agentur åtminstone en hyfsad andrapristagare med sin glättiga Staplerfahrer Klaus! Lite långsammare än Säkerhetsfilmernas Konung tar det en stund för blodbadet att komma igång men det bjuds skruvad humor fram tills dess och när hemaglobinet väl kommer igång så målas fabriksväggarna italienskt röda, om du förstår vad jag menar. Vad jag däremot inte förstår är att personalchefen låter Klaus låter jobba kvar när han uppenbarligen ska sikta på en akademisk karriär långt, långt borta från miljöer där han kan skada riktiga människor.

Kungen av säkerhetsfilmer är som sagt Will You Be Here Tomorrow som jag skrev om här och Klaus äventyr kan du faktiskt ladda ner här.

Dödsfredag

Posted in Musik, Musikvideo on juni 21, 2011 by Store Manager

Med risk att visa hur förbannat dålig koll jag har på vad som figurerar på topplistorna idag (som om mitt förra inlägg om ett snart 50 år gammalt band inte var tillräckligt bevis!) har jag faktiskt inte en susning om (1) vem tusan Rebecka Black är eller (2) hur hennes låt Friday egentligen går (fast att det är samma könlösa tramspop a’la Justin Beiber råder det väl ingen tvekan om!). Däremot gillar jag dödsmetalltolkningen och hoppas makarna bakom denna ger sig på mer alster!

Information (och t-tröjor!) bjuds på deras hemsida här. Svensk dödsmetall med homoerotiska tendenser bjöd jag på här.

Överljud

Posted in Musik on juni 20, 2011 by Store Manager

Det finns enbart fyra skivor i min hyfsat stora samling jag placerat i kategorin Album Som Garanterat Kommer Få Mig Vräkt En Dag; The Devil Dogs högenergiska Saturday Night Fever, The Stooges tokbriljant heroindrivna klang-klang-bang-bang i Fun House, samt The Sonics två album Here Are The Sonics och The Sonics Boom! Fyra album stört omöjliga att spela utan att stegvis höja volymen tills både grannar och polismakt stampar takten i golv, dörrar och tak är de explosiva artefakter som likt all bra rockmusik gör en u-sväng vid hjärnan för att istället fokusera på libido. Det är tongångar som flörtar med din reptilhjärna och för ett kort ögonblick reducerar existensen till ”mat”, ”fortplantning” och ”krossa dina fiender, se dem drivas framför dig och höra jämret från deras kvinnor” – den där sortens musik kvasiintellektuella avskyr, mest för att deras reptilhjärna är mycket mindre än genomsnittliga mannens om du förstår vad jag menar. Och när det gäller sextiotalets Tacomaband så bjuder de punk femton år innan fenomenet ens existerade med en rytm du kan dansa till som bonus!

Format under sextiotalets början när två band imploderade och vildhjärnorna från dessa samlades under ett nytt namn stod det snart klart att The Sonics stod ut från de övriga akter som den nordvästra delen av USA genererade (The Wailers, The Kingsmen, Don & The Good Times etc.) i form av volym och vildsinthet. De framförde exakt samma standardcovers på svart rock’n’roll och R&B garagebanden på denna tid gjorde (ovanstående Louie Louie, Little Richards Keep a’ Knockin’, Do You Love Me?) men med en trummis (Bob Bennet) som inte var så intresserad av att hålla rytmen så mycket som han ville göra illa folk med den och rabiata sångaren/keyboardisten Gerry Roslie (som för den roliga sakens skull kan tilläggas var ungefär två äpplen hög), uppbackad av två strängspelare som tyckte att all volym under ”elva” var för genusforskare, så hade de ett enkelt men vinnande koncept: de rockade. Snart så regerade de lokala danshallarna vilket resulterade i ett skivkontrakt med The Wailers skivbolag Etiquette och debutsingeln The Witch välte kioskerna 1964. Medan västvärlden hade fullt upp att dyrka The Beatles så regerade denna vilda kvintett de lokala listorna med debutsingeln, som följare av Filmkrönikan garanterat känner igen:

Succén var ett faktum och 1965  följde de upp med albumet Here Are The Sonics, en tolvspårs historia där fyra original varvas med covers på bland annat Richard Berry och Little Richard – allt levererat med en energi och frenesi som får nittio procent av den tio år yngre punkvågen att blekna i jämförelse. Här bjuds bland annat Psycho, en skruvad treackordshistoria där en icke-namngiven dam driver vår protagonist till vansinne (en låt som hade den tveksamma äran att spelas i den väldigt stötande mord- och våldtäktsscenen i John McNaughtons Henry – Portrait of a Serial Killer), Strychnine som tipsar ungdomar om de kickar detta gift kan ge (och ännu en gång, åtminstone tio år innan Ramones tipsade nästa generation om lösningsmedel med sin Now I Wanna Sniff Some Glue!), ovan bjudna The Witch (som enligt Roslie först skrevs som en danslåt!) och personliga favoriten Boss Hoss, en tonårings dröm om att en dag äga den maffigaste bilen i kvarteret och den uppsjö av kvinnlig fägring denna kommer generera, satt till störtskönt gungande lokomotivrytm:

Albumet säljer bra och innan året är slut har bandet gett sig i kast med uppföljaren, garagemonstret The Sonics Boom! (världens hittills mest träffande albumtitel!) och bisarra smakprovet Don’t Be Afraid of the Dark från detta släpps på sjutummare samt ett två låtars bidrag till julsamlingen Merry Christmas hinns med innan det blir 1966. Året (och albumet) inleds med Cinderella, en historia baserad på den kända folksagan levererad med primalskrik och musikhistoriens första nedstämda gitarr (en såkallad ”D-drop” där e-strängen stäms ner ett tonsteg, något som idag används flitigt av metallmusiker)

Med bra mycket råare produktion är det tyvärr ont om original på skivan (något Roslie själv i intervjuer sagt han idag ångrar) men deras covers – som exempelvis inledande Louie Louie – körs genom samma volymmaskin och blir mer protopunk än R&B. Och trogen kvalitét före kvantitet är originalen naggande goda explosioner, vilket märks i He’s Waiting – en av de garanterat första rockalster som refererar till Djävulen själv:

Ännu en gång en lokal succé drar bandet till sig intresse från Los Angelesbaserade Jerden Records som köper loss bandet från Etiquette och prompt flyger ner dom till deras studior för inspelning av deras tredje alster. Tyvärr med en producent som tycker att om bandet bara vrider ner sina förstärkare och försöker dämpa sin entusiasm så hans känsliga utrustning och öron (för att inte tala om intellekt!) inte tar skada så har de en storsäljare i skivdiskarna! Vad som följer är ett könlöst magplask med den besynnerliga titeln Introducing The Sonics. Försäljningen är urusel och bandet är kort därefter historia.

Återutgivet idag på Norton Records hittas faktiskt bandets två album på självaste Ginza (här och här) men för en billigare grundkurs i bandet (som dessutom täcker 99% av deras intressanta verk) finns den tjugonio låtar långa samlingen Psycho Sonic här.

Mer om Etiquettes Merry Christmas bjöd jag här och du hittar mer information om bandet på deras officiella hemsida här. The Devil Dogs klassiska partyalbum skrev jag om här.