Mardröm II

För dig som gillar att leta efterrätt i näsborren kan jag varmt rekommendera en film som är minst lika smaklös och vidrig den en gång för alla kommer cementera ditt smeknamn Dejtlösa Fenomenet i bekantskapskretsen: Romano Scavolinis Nightmares in a Damaged Brain, en italo-amerikansk historia som inte är det minsta rädd att först ställa frågan ”hur mycket blod får det egentligen plats i en bimbo?” för att sedan visa svaret om och om igen. I närbild. Och slow-motion, så man nittio minuter senare kan känna sig rätt nöjd och belåten med en livsfråga mindre på listan över saker man behövde veta innan det är marsch bort till den stora IKEA-butiken i fjärran. En av mina personliga favoriter inom slashergenren – trots rejäl blodfattighet! – har den genom åren varit lite av filmbranschens rödhåriga styvdotter och fått ta emot sin beskärda del spott och spe. Trots att jag själv vill bestyrka den inte bjuder så mycket på underhållningsvåld som en kylig objektiv studie helt i stil med Henry – Portrait of a Serial Killer.

Rabiata psykopaten George Tatum (beundransvärt spelad av Baird Stafford!) är den där sortens skadade man som mest spenderar dagarna i en stor tröja som gör det möjligt för honom att krama sig själv när det känns jobbigt på psyket. Och att han har det jobbigt är det ingen tvekan om! Han sitter mest och skriker rakt ut och tuggar fradga, plågad av de mest horribla våldsscener ingen annan än han själv kan se. Han har diagnosticerats som paranoid schizofren med mordiska tendenser orsakat av ett dolt barndomstrauma – kort sagt, en man du inte skulle låna ut fjärrkontrollen till och ännu mindre låta vistas bland folk!  Så självklart tycker hans haschtomte till terapeut George är den perfekta försökskaninen att testa en ny antipsykotisk drog som självaste militären utvecklat (jag antar de för en sekund planerade sadla om till blomsterbud) för att sedan släppa loss honom på gatorna medan man på klassiskt svenskt psykvårdsmanér håller tummarna att det inte går illa denna gången.

Sagt och gjort! George – med en tafatt syn man annars bara ser på harar sekunden innan det låter konstigt i bilfronten – släpps ut på gatorna och beger sig prompt till New York, närmare bestämt Times Square klassiska 42nd Street där allt har ett överkomligt pris och slänger du in en tjuga extra så tar hon din kompis också om du förstår vad jag menar. En minst sagt  kontrasterande värld till vad han upplevt på Salong Madrasserade Väggar irrar han storögt omkring i detta syndens neondränkta näste och hamnar snart på en peepshow där anatomiska studier av kvinnokroppen bjuds för ynka tjugofem cents per minut. Att George sedan har lite – ahem – problem med just kvinnor blir snart uppenbart då han sugs in i ett bås av en strippa som visar sina varor och han till skillnad från de förväntade spillda kroppsvätskorna får ett epileptiskt anfall och rasar ihop på golvet i en pool av saliv och fradga. Hur stor hennes förvåning över detta blev visas tyvärr inte i scenen men jag misstänker någon löste gymkort dagen efter.

Efter sin vistelse i storstaden – och utan att träffa sin terapeut på de dagliga intervjuer som han lovat! Jag misstänker någon spenderade kvällarna med att slå på en kudde för att lufta sin frustration över dessa lögnaktiga psykopater – börjar George röra sig söderut i landet, med Florida som mål. Utan att riktigt veta varför känner han sig dragen till delstaten och den eventuella lösning på hans trauma som väntar där. Till detta behövs ju en bil givetvis och den säkras snabbt i en riktigt bloddrypande scen som avslutas med att vår psykotiska vän sörplar den nu döda bilägarens blod från sina fingrar! Medan han ser rätt nöjd ut över att äntligen vara frisk för annars hade han ju betett sig konstigt kan tilläggas. Väl på plats börjar han förfölja en familj som nu bor i det hus han växte upp och han närmar sig höjdpunkten på sitt psykotiska anfall. Men polis och terapeuter är dock honom i hälarna – hundratusentals dollar i dyr datautrustning konstaterade det inte gick att utesluta han befann sig utomhus – men frågan är om de ska hinna fram och stoppa honom innan han färgar bostadens tapeter röda…

Med sin minst sagt brokiga historia med västvärldens filmcensorer – den klassades som Video Nasty i Storbrittanien och blev bannlyst i många andra länder – har det mig veterligen inte funnits anledning att tipsa om ett dvd-släpp av denna historia förrän nu! I min samling har jag en piratkopia på den oklippta VHS-version som existerade på den brittiska videomarknaden i ungefär fem sekunder och även om den i skrivande stund figurerar som DVD i detta nu så ska det uppmärksammas denna versionen är klippt! Det var via ErikTedious Flicks som jag till min glädje läste att Code Red nu inför trettioårsjubiléet släpper en specialutgåva på det digitala formatet, i vad som anses den kompletta ocensurerade versionen med intervjuer och mer godis som bonus. Inget datum än men mer information hittas enklast på deras nyhetsblogg här. Om en viss herr Tom Savini förväntas figurera i detta sagda material låter tveksamt. Han har sedan filmen släpptes vägrat erkänna sin inblandning, trots att regissören själv påstått denna skötte de – makabra – specialeffekterna.

Mer mardrömmar bjuds det i The Elm Street Groups LP Freddy’s Greatest Hits från 1987 som jag skrev om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: