Blodapa

Det går ju minst sagt apor i min samling finkultur, ett mönster jag faktiskt var helt ovetande ens existerade i bokhyllorna där hemma fram tills jag bestämde mig för att dela med mig av min passion på Psykotronisk Videoblogg! Och med tanke på min nyblivna status som singel så är det väl lika bra jag vänjer mig vid detta eftersom jag har på känn det kommer bli mer av den varan i framtiden, om ni förstår vad jag menar. Mordiska sådana bjuds det på i René Cardonas förbryllande Night of the Bloody Apes från 1968, en mer blodig re-make på hans tio år äldre brottningshistoria Las Luchadoras contra el Medico Asesino (ungefär The Wrestling Women vs. the Murderous Doctor) som var en så bra cineastisk upplevelse man 1972 bestämde sig för att dubba om, klippa in äkta operationsscener och sedan släppa lös den utanför Mexikos gränser!

Briljanta läkaren Krallman (spelad av José Elias Moreno) håller på att förlora sin son Julio i leukemi. Efter han mött dennes doktorer angående sjukdomens förlopp och med så få ord fått veta att ”furu kan vara rätt vackert på en kista” blir han – förståeligt – desperat och börjar famla efter halmstrån att rädda sin avkomma. Så han beger sig tillsammans med sin assistent Goyo (en puckelryggad historia med ett gigantiskt ärr som löper utmed ena sidan på hans ansikte som envisas med att kalla doktorn ”mästare”) till det lokala zoo:t för att (1) söva ner en förbannat stor kille i en billig gorilladräkt, som de (2) släpar tillbaka till hushållet för att (3) transplantera dess hjärta till sonen och på så sätt (4) bekämpa den obotliga sjukdom som håller på att bli dennes död. Rätt logiskt när man tänker efter.

Nackdelen är då att gorillahjärtat som bultar i sonens bröst inte bara bekämpar sagda leukemi utan även förvandlar honom till något man annars bara ser i de där små inglasade båsen på Centralstationen i Stockholm när man löser biljett till t-banan. Med könsdriften hos en tonåring strandsatt på landsbygden om ni förstår vad jag menar. Sonen hinner faktiskt inte mycket mer än vakna upp från sin operation förrän han sliter sig lös och stormar ut i natten för att stilla de djuriska lustar han nu är fylld av och inte kan kontrollera. Till faderns och assistentens minst sagt milda förvåning:
– Var den där håriga saken Julio, mästare?
– Om det var det ska jag slå min exfru på munnen nästa gång jag träffar henne…

Offren läggs på hög (först ut i köttsalladen blir en duschande kvinna med alldeles för liten handduk, vilket jag tyckte sa mycket om den utsatthet vi alla upplever i dessa alienerade dagar) medan fader och assistent jagar efter med bedövningspilar  och gevär i beredskap. Väl infångad är doktorn ovillig att släppa taget om vad han i princip tycker är en bra idé, så den gode Krallman och hans assistent kidnappar  en kvinnlig brotterska som hamnat i koma efter en störtdykning i ringen för att inympa hennes hjärta i sonen. Alla som har en kompis vars flickvän pluggat genuspedagogik vet vilken effekt doktorn hoppades detta skulle ge. Detta leder dock till oönskad uppmärksamhet från polismakten i form av Lt. Arturo Martinez (plus att det fungerade lika bra som att försöka stoppa ett snöfall genom att skrika åt det!) som lägger ihop ledtrådarna och kommer fram till att förövaren bakom de grymma brott där män slitits i blodiga stycken och kvinnor fått sina bröst vidrörda på ett opassande sätt är något som är ”hälften man, hälften odjur och hundra procent skräck!” Till vilket han får det på grund av tveksam dubbning briljanta svaret ”I’ll say that’s absurd, the proofs are circumstantial, it’s more probable that of late more and more you’ve been watching on your television many of those pictures of terror!” Han beger sig ut tillsammans med sin fribrottande flickvän att hitta odjuret…

Ett hopkok av naket, lucha libre, melodrama och blodbad i samma klass som Herschell Gordon Lewis alster är Night of the Bloody Apes en rejäl kontrast till regissörens tio år äldre Santa Claus vs. the Devil från 1959. En habil historia i grunden får man känslan av att produktionen för att säkra en inkomst på grindhousebiograferna slängde in precis alla klassiska exploitationelement man kunde tänka sig så att ingen skulle lämna matinén missnöjd. Självklart blev då censorerna i bland annat Storbrittanien förnärmade – om detta berodde på operationsscenerna eller våldtäkterna låter jag vara osagt, de amatörmässiga specialeffekterna kan omöjligt stött någon – och den klassades som Video Nasty, trots att den gått på landets biografer i en helt oklippt (x-rated) version så tidigt som 1974! Återutgiven på DVD i dessa dagar – fortfarande censurerad i Storbrittanien – finns den idag i två specialutgåvor signerat Something Weird Video! I dubbelutförande tillsammans med Feast of Flesh och i boxen Beauties & Beasts som bjuder fem bonusfilmer. Du hittar dom här och här.

Mer apor (och kung-fu!) bjuds det i favoriten King Kung Fu som jag skrev om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: