Överljud

Det finns enbart fyra skivor i min hyfsat stora samling jag placerat i kategorin Album Som Garanterat Kommer Få Mig Vräkt En Dag; The Devil Dogs högenergiska Saturday Night Fever, The Stooges tokbriljant heroindrivna klang-klang-bang-bang i Fun House, samt The Sonics två album Here Are The Sonics och The Sonics Boom! Fyra album stört omöjliga att spela utan att stegvis höja volymen tills både grannar och polismakt stampar takten i golv, dörrar och tak är de explosiva artefakter som likt all bra rockmusik gör en u-sväng vid hjärnan för att istället fokusera på libido. Det är tongångar som flörtar med din reptilhjärna och för ett kort ögonblick reducerar existensen till ”mat”, ”fortplantning” och ”krossa dina fiender, se dem drivas framför dig och höra jämret från deras kvinnor” – den där sortens musik kvasiintellektuella avskyr, mest för att deras reptilhjärna är mycket mindre än genomsnittliga mannens om du förstår vad jag menar. Och när det gäller sextiotalets Tacomaband så bjuder de punk femton år innan fenomenet ens existerade med en rytm du kan dansa till som bonus!

Format under sextiotalets början när två band imploderade och vildhjärnorna från dessa samlades under ett nytt namn stod det snart klart att The Sonics stod ut från de övriga akter som den nordvästra delen av USA genererade (The Wailers, The Kingsmen, Don & The Good Times etc.) i form av volym och vildsinthet. De framförde exakt samma standardcovers på svart rock’n’roll och R&B garagebanden på denna tid gjorde (ovanstående Louie Louie, Little Richards Keep a’ Knockin’, Do You Love Me?) men med en trummis (Bob Bennet) som inte var så intresserad av att hålla rytmen så mycket som han ville göra illa folk med den och rabiata sångaren/keyboardisten Gerry Roslie (som för den roliga sakens skull kan tilläggas var ungefär två äpplen hög), uppbackad av två strängspelare som tyckte att all volym under ”elva” var för genusforskare, så hade de ett enkelt men vinnande koncept: de rockade. Snart så regerade de lokala danshallarna vilket resulterade i ett skivkontrakt med The Wailers skivbolag Etiquette och debutsingeln The Witch välte kioskerna 1964. Medan västvärlden hade fullt upp att dyrka The Beatles så regerade denna vilda kvintett de lokala listorna med debutsingeln, som följare av Filmkrönikan garanterat känner igen:

Succén var ett faktum och 1965  följde de upp med albumet Here Are The Sonics, en tolvspårs historia där fyra original varvas med covers på bland annat Richard Berry och Little Richard – allt levererat med en energi och frenesi som får nittio procent av den tio år yngre punkvågen att blekna i jämförelse. Här bjuds bland annat Psycho, en skruvad treackordshistoria där en icke-namngiven dam driver vår protagonist till vansinne (en låt som hade den tveksamma äran att spelas i den väldigt stötande mord- och våldtäktsscenen i John McNaughtons Henry – Portrait of a Serial Killer), Strychnine som tipsar ungdomar om de kickar detta gift kan ge (och ännu en gång, åtminstone tio år innan Ramones tipsade nästa generation om lösningsmedel med sin Now I Wanna Sniff Some Glue!), ovan bjudna The Witch (som enligt Roslie först skrevs som en danslåt!) och personliga favoriten Boss Hoss, en tonårings dröm om att en dag äga den maffigaste bilen i kvarteret och den uppsjö av kvinnlig fägring denna kommer generera, satt till störtskönt gungande lokomotivrytm:

Albumet säljer bra och innan året är slut har bandet gett sig i kast med uppföljaren, garagemonstret The Sonics Boom! (världens hittills mest träffande albumtitel!) och bisarra smakprovet Don’t Be Afraid of the Dark från detta släpps på sjutummare samt ett två låtars bidrag till julsamlingen Merry Christmas hinns med innan det blir 1966. Året (och albumet) inleds med Cinderella, en historia baserad på den kända folksagan levererad med primalskrik och musikhistoriens första nedstämda gitarr (en såkallad ”D-drop” där e-strängen stäms ner ett tonsteg, något som idag används flitigt av metallmusiker)

Med bra mycket råare produktion är det tyvärr ont om original på skivan (något Roslie själv i intervjuer sagt han idag ångrar) men deras covers – som exempelvis inledande Louie Louie – körs genom samma volymmaskin och blir mer protopunk än R&B. Och trogen kvalitét före kvantitet är originalen naggande goda explosioner, vilket märks i He’s Waiting – en av de garanterat första rockalster som refererar till Djävulen själv:

Ännu en gång en lokal succé drar bandet till sig intresse från Los Angelesbaserade Jerden Records som köper loss bandet från Etiquette och prompt flyger ner dom till deras studior för inspelning av deras tredje alster. Tyvärr med en producent som tycker att om bandet bara vrider ner sina förstärkare och försöker dämpa sin entusiasm så hans känsliga utrustning och öron (för att inte tala om intellekt!) inte tar skada så har de en storsäljare i skivdiskarna! Vad som följer är ett könlöst magplask med den besynnerliga titeln Introducing The Sonics. Försäljningen är urusel och bandet är kort därefter historia.

Återutgivet idag på Norton Records hittas faktiskt bandets två album på självaste Ginza (här och här) men för en billigare grundkurs i bandet (som dessutom täcker 99% av deras intressanta verk) finns den tjugonio låtar långa samlingen Psycho Sonic här.

Mer om Etiquettes Merry Christmas bjöd jag här och du hittar mer information om bandet på deras officiella hemsida här. The Devil Dogs klassiska partyalbum skrev jag om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: