Strandmonstret

Fråga vilken filmvetare som helst så kommer de påpeka att socialrealism är viktigt! Faktum är att du inte ens behöver fråga dom utan det verkar komma av sig själv oavsett vad diskussionen till en början handlade om eller vilken social situation de befinner sig i. Och lägger du till ett tjugokronors gummimonster i historien har du en härlig kompott som bjuder högt och lågt vid namn The Beach Girls and the Monster från 1965! Regisserad av Jon Hall – som gav världen Cobra Women och White Goddess – är den en lite över timmen lång historia med fötterna i kategorin ”charmigt trams” där självaste Frank Sinatra Jr stod för musiken! Sommaren är här och vad vore den utan vulkaniserade antagonister?

En samling tonåringar som mest vill hänga på stranden, alternativt surfa börjar betas av en efter en av något som ser ut som ett ratat maskotförslag för RFSU och är ungefär lika diskret som en rosa stridsvagn i en porslinsbutik. Polisen som hittar de sönderrivna offren insvepta i sjögräs, ser fotspåren som leder ut i havet lägger ihop ledtrådarna och konstaterar att det med all sannolikhet är en varulv som är skyldig till de brutala dåden. Surfaren Richard (spelad av Arnold Lessing, vars karriär toppade med denna historia) är däremot inte imponerad av deras ansträngningar, utan bestämmer sig för att gå till botten (hö hö hö!) med det hela och inleder därför sin egen brottsundersökning. Hans pappa Dr. Otto Lindsay (spelad av Hall själv) är dock inte så imponerad av sin avkommas aktiviteter.
– De är slampor allihop och förtjänar sitt öde, väser han och tycker sonen istället ska fokusera på den havsforskning han för tillfället tagit en paus från.

Faderns råd till trots misstänker Richard det går en galning lös i trakten som hyser någon form av agg för det surfande gänget och snart inkluderas även hans egna vänner på listan! Bland annat konstnärliga kamraten Mark – spelad av Walker Edmiston som i slutet av sin karriär gjorde sig känd som röstskådespelare i diverse animerade filmer och serier – som skadats i en bilolycka och dragit slutsatsen att bästa sättet att hantera en sådan traumatisk upplevelse är att låsa in sig och fokusera på att konstruera byster som han sedan sliter sönder. Hans egen far hamnar också i fokus då hans hårddrickande troféhustru – Sue Casey, som faktiskt hade en roll i Breakfast at Tiffany’s – drivit honom galen av svartsjuka då hon beter sig lite som den där smakfulla medelåldershistorien man annars bara ser på pubarnas singelkvällar med rinnande smink, en drink i varje hand och inte räds att dela med sig av informationen ”hon kan kissa med den också!” Ska Richard hitta den psykotiske förövaren innan det är för sent? Kommer han att följa sin faders råd och gå tillbaka till studierna? Kommer Franks avkomma lära sig sjunga en låt i rätt tonart?

Ett uppenbart försök att slå mynt av den surfsploitation som figurerade under sextiotalets första hälft (jag syftar främst på filmserien om Gidgets äventyr med Annette Funicello och bland annat Frankie Avalon i rollerna) är The Beach Girls and The Monster ett underbart exempel på något som missar målet med goda kilometern. Självklart bjuds det strandtema med de klichéer man kan förvänta sig – surfsekvenser, bikinis, kortlivade dansflugor och instrumentalmusik – men det märks producenterna hade ögonen på vinst vilket resulterade en doft av andrahandssortering över hela produktionen. Detta till trots är den just ett stycke underhållande trams och har man bara det i åtanke är den en klart underhållande historia! Även känd under alternativa titlar som Monster from the Surf och Surf Terror är filmen idag public domain och går därför utmärkt att ladda ner lagligt på nätet. Du hittar den i min downloadlista men den finns även återutgiven i Image Entertainments samling The Beast Box som bjuder Bride of the Gorilla och William ”One Shot” Beaudines Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla som bonus. Du hittar den här.

Mer billiga filmmonster bjuds det bland annat på i kristna antidrogpropagandafilmen Blood Freak  som jag skrev om här.

Annonser

2 svar to “Strandmonstret”

  1. Underhållande och bra skrivet, troligtvis bättre än filmen som jag dock blev lite intresserad av.

    • Som jag skrev så är det en personlig favorit. Går man bara in i det helt inställd på att se ett stycke underhållande trams så kan man uppskatta den på dess egna villkor. Monstret är hysteriskt taffligt och musiken är som sagt ”intressant” (ahem). Tackar för goda kritiken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: