Arkiv för juli, 2011

Viva Zapata!

Posted in Dokumentär, Musik, Trailer on juli 27, 2011 by Store Manager

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!

Annonser

Ödeshänder

Posted in Film, Trailer on juli 21, 2011 by Store Manager

Kalkonklassikern Manos: The Hands of Fate kan jämföras vara lite som filmvarianten till en intelligent människa på universitet; få har hört talas om det och ännu mindre har sett det med egna ögon. Från början en totalflopp på de lätträknade antal biografer som visade den på 60-talet blev den smått legendarisk efter sitt omnämnande i Michael Weldons eminenta bok Psychotronic Encyclopedia of Film (hur kan man inte bli annat än sugen att lägga vantarna på en historia som summerades ”What kind of movie would a fertilizer salesman from El Paso, Texas make?”?) för att sedan återigen se världens ljus under början av 90-talet då den (tyvärr) dök upp enbart för att förlöjligas i förhatliga tv-programmet Mystery Science Theater 3000 (ett program jag misstänker producerades av- och för människor som på fullt allvar skulle räkna det som en seger om de knockade en rullstolsbunden). När den sedan konstaterades vara public domain fullkomligen exploderade den på nätet och kunde äntligen hamna i händerna hos tålmodigt väntande kultfilmsentusiaster!

Konceptet är klassiskt enkel för genren och har upprepats otal gånger i exempelvis alster som Tobe Hoopers Texas Chain Saw Massacre; ett semestrande par på genomresa i Texas svänger in på helt fel avtagsväg, hamnar i klorna på diverse vettvillingar och får utstå Ett Helvetes Kval resten av filmen. I detta fallet en helylleamerikansk familj (med hund!) ledd av Harold (spelad av regissören, producenten tillika manusförfattaren Harold P. Warren själv!) som är den där sortens man som istället för att fråga efter rätt väg – eller ens konsultera en vägkarta! – anser att improvisation är underskattat och eftersom planeten faktiskt är rund är det ju då bara en tidsfråga innan man är tillbaka på den utgångspunkt där man svängde fel och då kan återuppta sin resa. En åsikt hustrun Margaret och dottern Debbie (spelade av Diane Mahree samt Jackey Neyman Jones) självklart inte delar, men detta är tidiga sextiotalet så det räknas inte eftersom de är kvinnfolk och då mest ska se söta ut och fisa rosa suddgummin.

Nåväl. De anländer till en nedsliten gammal loge, där de möter en stammande yngling med utseende som för tankarna till Gollum på maskerad med westerntema och allvarligt fall av reumatiska knän som presenterar sig vara Torgo. Som med så få ord informerar att de minsann inte ska vara där! ”Mästaren” kommer inte gilla det, heter det. När ”Mästaren” kommer tillbaka kommer det Bli Trubbel. ”Mästaren” har nämligen gett honom uppdraget att ta hand om logen när denne är iväg och skulle ”Mästaren” se det finns både kvinnfolk och barn på plats när ”Mästaren” kommer tillbaka kommer denne öppna upp en burk Prygel. Faktum är att Torgo säger ”Mästare” mer gånger än dumma människor använder sig av frasen ”paradigm” men paret gick uppenbarligen aldrig ABF:s Hitta Den Röda Tråden  – En Grundkurs Ledd av Okänd Svensk Journalist och insisterar därför de kan stanna över natten. Så Torgo hjälper dessa lasta ur sina resväskor medan han mumlar något om hur ”Mästaren” faktiskt en gång minsann mördade en vuxen man beväpnad enbart med en skraplott och ett begagnat tuggummi.

Lika säkert som ”amen” i kyrkan kommer självklart Mästaren tillbaka under natten och tar nyheten om sina oönskade gäster lika bra som svenska sportjournalister hanterar det finns idrottsmän i världen som faktiskt är bättre än våra egna. Mannen ska mördas, hustrun ska bli hans sjunde i ordningen (vilket man kan säga vad man vill om, men man måste ändå beundra modet hos en man som är fullt villig att skaffa sig så många potentiella exfruar med tanke på hur exponentiellt de framtida smärtorna måste öka efter ett sådant drag!) och dottern ska gå samma väg som familjens pudel. Samtidigt har det börjat växa missnöje bland de övriga fruarna över Mästarens playerpersonlighet, Torgo blir tjurig då han anser sig ”tingat” kommande hustrun först och gudomen Manos är inte ett dugg road av hela situationen…

Bisarr, tafflig och underbart femkronorssurrealistisk! Idén till denna roliga bagatell från 1966 kan faktiskt kopplas till kända manusförfattaren Stirling Silliphant (I Nattens Hetta) som när han på jakt efter passande inspelningsplatser under filmningen av Route 66 råkade på vår vän gödselförsäljaren Harold på ett fik och de båda började språka film. Snart hade Harold bestämt sig för att Hollywoodfilm minsann var något han också kunde mästra och nittontusen surt förvärvade dollars senare begav han sig ut i öknen beväpnad med en trupp lokala skådespelartalanger och modeller, samt ett filmteam utgjort av huvudsakligen collegestudenter för att föreviga sitt nyskrivna opus The Lodge of Sin! Inspelningen tog dryga månaden, förevigades med en kamera som bara kunde filma trettio sekunder åt gången och är om något ett av många bevis på den mänskliga viljans triumf över Livets Motgångar – i detta fallet skådespelarnas tveksamma prestationer, manuskriptets hål i handlingen och Harolds totala brist på filmmakartalang! Den bärs dock upp av det härliga överspel Tom Neyman (som översteprästen/Mästaren) och John Reynolds (i rollen som Torgo – tyvärr begick denne självmord sex månader efter filmen färdigställts och hann därför aldrig se det kultfölje han har idag!) bjuder och är i mitt tycke inte alls ”den sämsta film som gjorts”, eftersom den faktiskt underhåller sina tittare! Ryktesvis planerad få en uppföljare idag (du kan läsa mer om detta här) är den som inledningsvis konstaterats allmänhetens egendom så du hittar den på min nedladdningssida, fysiska exemplar (signerad Alpha Video) hittas på Amazon och en fansida tillägnad enbart Torgo här.

Rock’n’Roll-misshandel

Posted in Musik on juli 20, 2011 by Store Manager

För dig som planerar derbybesök och bli misshandlad av huliganer men fortfarande är osäker på mest passande låt att ha som ledmotiv till detta bjuder jag John Schooley och hans (ahem) ”intressanta tolkning” av Rick Derringers klassiker Rock’n’Roll Hootchie Koo. Taget från debutsingeln med samma namn från 1996 – en skiva som jag när den kom ut gav recensionen ”ljudet av en soptipp på jakt efter killen som låg med hans flickvän medan han var iväg på tjänsteresa” – var den starten på hans karriär som enmansband efter att ha tjänstgjort som gitarrist i garageakter som The Revelators och The Hard Feelings.

Fortfarande aktiv rotmusiker idag (med bra mycket snällare produktion kan tilläggas!) släpper han alster på Voodoo Rhythm Records (som du hittar här) och du hittar hans officiella hemsida här. Mer misshandel bjuds det på i Tactical Response Solutions video Street Safe som jag skrev om här.

Hjärtförmörkelse

Posted in Musik, TV on juli 19, 2011 by Store Manager

Norska bandet Hurra Torpedo bjuder unik tolkning av Bonnie Tylers gamla slagdänga Total Eclipse of the Heart, live på TV-programmet Lillelördag runt 1995. Absolut inget unikt koncept – tyska industripionjärer som exempelvis Einstürzende Neubauten använde sig av köksredskap i sitt musicerande redan på sjuttiotalet – men framförandet från våra grannar känns faktiskt mer humoristiskt och pretentionsfritt, vilket om inget annat märks i deras levererans med glimten i ögat.

Med en sättning som inte verkar alltför stabil har bandet splittrats och återförenats ett antal gånger genom åren – de gjorde ett uppträdande på SXSW 2006 – men har hunnit med två fullängdsalbum samt en kassett under sin existens. Du hittar deras officiella hemsida här.

Turk-krasch

Posted in Film, Trailer on juli 18, 2011 by Store Manager

Om du någonsin besökt en bufférestaurang och halvvägs mellan serveringen och din sittplats med överfull bricka insett du inte bara behöver nysa utan din kropp även glatt påpekar den framgångsrikt öppnat det Tredje Ögat och du nu har ungefär tjugo sekunder att ta dig till en toalett innan jordskredet inleds? Då har du en mental bild av känslan Dünyayi Kurtaran Adam, även känd som Turkish Star Wars kommer ge dig som tittare! När du trodde du sett det värsta som finns att hämta i botten av den proverbiala tafflighetstunnan i form av Things eller Manos: The Hands of Fate ställer sig Turkiet stolt upp och levererar en direkt-till-video historia som inte bara får dessa alster att framstå som material värdigt Oscars, denna åttiotalssci-fi får ovanstående alster att framstå som en rent religiös upplevelse! Mest känd för sina stölder av George Lucas succétrilogi – och med ”stöld” menar jag inte ”kopiera koncept” utan ”fysiskt lyfta ut klipp från dennes alster och klippa in i sitt eget” – är den som extra bonus beundransvärt rörig och den där sortens film som åtminstone får mig att spänt sitta och vänta på dess nästa härliga snedsteg. Om du kan uppskatta en film för att den åtminstone bjuder en unik åktur, kan jag meddela denna historia bjuder en minst sagt hisnande berg-och-dal bana vars like du garanterat aldrig upplevt.
Med dig fastbunden i fronten.
Naken.
Medan det haglar.

Så. Jag har bara sett filmen grovt räknat ett dussin gånger, vilket betyder jag fortfarande inte riktigt fått grepp om dess handling, men jag ska göra ett ärligt försök att beskriva vad som bjuds med reservationer för jag helt enkelt missat viktiga detaljer då dess manus mer än något har sina rötter i kaosteorin. Rymdpiloterna tillika planetbeskyddarna Murat och Ali (spelade av Aytekin Akkaya och Cüneyt Arkin – den sistnämnde ansvarade även för manus medan den förste mest är känd för sin roll i opuset Captain America and Santo vs. Spider-Man) har efter att vår planet attackerats av (den ondskefulle härskare vars namn efter sagda antal gånger jag sett historien mig veterligen bara är) Evil Space Lords X-Wings kraschlandat sina TIE Fighters på en till synes ogästvänlig och steril planet (och nej, jag vet var du tänker för jag tänker samma men det är inte Eslöv). Efter att ha inspekterat planetens uråldriga pyramider och Sfinxen i Gaza (!!!) samt visslat efter kvinnor attackeras de av en samling ryttare iklädda billiga kostymer och beväpnade med ledmotivet från Indiana Jones. Dessa får sig en hederlig portion pisk serverat främst i form av den där sortens kung-fu vi alla bemästrade i femårsåldern, våra hjältar rider iväg på deras hästar men attackeras snart igen – denna gång av en sorts stor blå robot tillverkad av vad ser ut som mjukt gummi med en stor ambulanssiren på sitt huvud. De tvingas in i en sorts intergalaktisk gladiatorstrid och storstryk följer – fast denna gång är det våra hjältar som står på mottagarlistan.

De plåstras om av en fager blond kvinna (spelad av Füsun Ucar) vars fader (en gammal man som på frågan vem han är svarar ”en gammal man”) förklarar läget för våra rymdresande hjältar. Den Ondskefulla Härskaren är faktiskt en urgammal (tusenårig) trollkarl från vår planet som av någon anledning blev utslängd från just denna (kalla mig galen men om du blir avhyst från hemplaneten är det om något ett tecken det fan är dags att skärpa till sig!) och har sedan dess suktat efter att komma tillbaka och tacka för senast. Nackdelen är att vi jordbor inför hotet från denna samlade tusentals frivilliga för att bygga vad som är förbannat likt Dödsstjärnan men uppenbarligen är ”en sköld tillverkad av koncentrerade mänskliga hjärnmolekyler”. Och vi pratar en historia lika openetrerbar som en högerpolitikers uppfattning att minskandet av Statens inkomstkällor är bra för dess skattkassa. Onde Härskaren ger sig dock inte så lätt och har mig gissningsvis spenderat de senaste femhundra åren med att skaka sina händer riktigt hotfullt mot vår planet och lova återkomst en vacker dag. Vad han behöver för att penetrera skölden och orsaka allmän djävelskap är då tillgången till en mänsklig hjärna, vilket är hur våra hjältar kommer in i bilden. De har två. Vilket den onda trollkarlen vill komma åt, trots att han faktiskt har en själv men jag har märkt att detta faktum, plus mycket annat är inget man ska lägga ner för mycket tankeenergi på för det kommer i vägen för den ”cineastiska njutningen” om ni förstår vad jag menar. Vid sin sida har han även sin fula, grönhyade hustru samt en tystlåten typ som mest liknar Tom Selleck på Pridefestival. Samt en armé av arga turkiska män i riktigt, riktigt billiga monsterdräkter.

Sagt och gjort. När Härskaren uppmärksammas på våra hjältars gömställe skickar han bland annat ut en samling mumier gjorda av toalettpapper för att fånga in dessa och deras hjärnor – utan tillfredsställande resultat kan tilläggas – och efter ännu ett kung-fu slagsmål med fruktlöst slutresultat (denna gång i baren i Mos Eisley!) bestämmer han sig för att använda det uråldriga tricket ”söndra och härska” för att komma åt dom. Han skickar ut sin grönhudade hustru att försöka komma innanför byxorna på den ene medan han lockar den andre med löften om att de ska härska över Jorden tillsammans. Ska han lyckas? Ska våra hjältar se fällan de är på väg in i? Ska ena killen på fullt allvar hoppa i säng med en grön kvinna???

För att summera är Mannen Som Räddar Världen (direkt översättning) lite som hur kvantfysik måste te sig för en genomsnittlig invånare i en svensk småstad. Den är ett sammelsarium av intryck och min inledande beskrivning dess manus har sina rötter i kaosteorin är mycket träffande då inget i filmen händer förrän det händer och då oftast utan att vara en reaktion på historiska händelser eller för den delen påverka framtida. Regissören Cetin Inanc har gjort några pinsamma försök efteråt att hävda den är en parodi på amerikansk sci-fi, men jag skulle vilja påstå den först och främst parodierar logik mer än något annat. Stolt ägare av ett fysiskt exemplar har den gjort sig känd i mitt hushåll som filmen jag med jämna mellanrum plockar fram, intalar mig själv ”den kan inte vara så djävla tafflig som jag minns den!”, för att sedan fyrtio minuter in i historien använda vad lilla mentala styrka jag har kvar för att krypa fram till TV:n och stänga av. På grund av sina upphovsrättsbrytande scener anses den idag (?) vara public domain, så du hittar den bland annat på Archive.org – den finns på min nedladdningssida – men du kan se den i sin helhet på exempelvis Google Video. Fysiska kopior hittas hos diverse pirater och mer stjärnkrascher bjuds det i Star Odessey som jag skrev om här.

Stånk & Stön II

Posted in Musik on juli 11, 2011 by Store Manager

Holländska Peer Mullens och Joke Raviera bjuder habil ”sexualmusik” med sin Gerard en Marga, från albumet Candy som släpptes 1970. Mer exempel på material som lät sig ”inspireras” av dåtidens sexualrevolution – och försäljningssiffrorna Serge Gainsbourg hade med sin hitsingel Je T’Aime…Moi Non Plus några år tidigare – bjuder den lagom dos sexuella läten ackompanjerat av riktigt sliskig schmaltz. Med tveksamt erotiskt värde, kan tilläggas. Själv finner jag ”crescendot” där kvinnan stönar ”it hurts!” faktiskt rätt humoristiskt och om avsikten var att göra partyalbum med uppgift att tända sina lyssnare missade de målet med rätt god marginal.

En av många idag fullkomligt obskyra artister hanns det med två album och två sjutummare innan de försvann från rampljuset. Skivorna bringar idag in runt hundralappen styck (såvida du inte letar på eBay och har otur!) och har ännu inte återutgivits på CD. En sökning genererade dock en hel del träffar där man kan ladda ner kompletta diskografin. Mer stånk och stön bjuder världsberömda Okänd Artist med sin Caveman Cookbook jag skrev om här.

Avundsjuk II

Posted in Nätet, Nyheter on juli 8, 2011 by Store Manager

Det är ju inte utan man först fick lite kalla kårar för att sedan bli rejält avundsjuk! Det går som tidigare konstaterats en hel del apor i min finkultursamling, men den senaste tiden har det funnits ett minst sagt bisarrt Mad Max mönster i min vardag! Från den briljanta fantastvideo satt till Motorheads Ace of Spades jag bjöd på häromsistens till den hemmasnickrade filmfestival jag hade under kvällen igår, så har vägarnas konung funnits där. Så till den milda grad att när jag satt där under gårdagen med ett finger i naveln och sakta fylldes av varm barndomsnostalgi – Galne Max var den första Riktigt Coola Rulle jag såg när det begav sig – bestämde mig för att skriva om just denna idag. Och med min kompis Chris som en uttalad expert på ämnet Galna Australiensiska Stuntmän kunde jag bjuda en intressant vinkling om just dessa, för även om man idag kanske glömt bort det (?) så var detta en av anledningarna filmen blev en sådan stor succé på 80-talet. Den bjöd på stunts du aldrig hade sett och som bara en samling dårar skulle ställa upp på efter att ha spenderat ett par dagar för mycket i solen.

Så gissa min reaktion nu på morgonen när det i mejlboxen hittas mejl från just Chris med en länk till En Förbannat Cool Intervju han gjort med just en av dessa galningar! Dale ”Donut Dale” Bensch! Mannen som enligt ryktet ”dog” under filmningen i ett misslyckat stunttrick. Det diskuteras främst den första delen (självklart!), fokus är på stunts (eftersom det är Chris vi talar om!) men det bjuds även en del kul nyheter om kommande uppföljaren MM4 samt kommentarer om Mel Gibson. Du läser den här.

UPPDATERING: I helgen som gick hjälpte jag ett par att riva ut inredningen på sin nyinköpta villa (med motorsåg och kofot, vilket kändes rätt manligt i längden) och när de bestämmer sig att lite musik kan underlätta allt slit väljer de Vinyl 107,5 och det första som skvalar ut ur radion är självklart Tina Turners We Don’t Need Another Hero.