Regicid

Så. Det har rumlats och grumlats lite över mina filmval i mejlboxen. Det är alldeles för obskyrt heter det. Det är alldeles för svårtillgängliga titlar sägs det – trots att jag alltid försöker länka till prisvärda sidor man kan hitta sina exemplar. Vissa mejl har faktiskt även varit rättstavade och inte bara skrivna med kapitäler, så jag kände det minsann var dags att lyssna och ge folket vad de vill ha! Det är dags att ta på sig regnrocken och göra sig redo för gejsrar av blod, för nu pratar vi falurött och kroppsvätskor som flyger över tv-rutan i en mängd som sällan skådats utanför porrbranschen. Det är dags att damma av VHS-samlingen och bjuda en av mina personliga favoriter bland exploitationtitlarna; Robert Houstons klassiska amerikanska omarbetning Shogun Assassin från 1980! Vi pratar filmkonst. Vi pratar film som försöker säga oss något. Vi pratar film där en kortväxt man med lustig uppsyn förvandlar andra män med konstig uppsyn till dallrande köttsallad.

En åldrande man med de där överväxta ögonbrynen vi rökare aldrig hinner odla lyckas lura i tillräckligt många människor han är speciell och snart har han då utnämnts till Shogun i det japanska konungariket! All makt detta innebar har dock fått hans psyke att ta ett dopp i den djupare delen av poolen där det nu ligger på botten och dricker klorinet om du förstår vad jag menar, vilket leder till han ser fiender överallt och mest spenderar dagarna med att skälla på förbipasserande moln. Detta är dock goda nyheter för hans skarprättare Itto Ogami (spelad av småbuttra Tomisaburo Wakayama, vars Mamma uppenbarligen tyckte ”Lennart Svensson” var för plebejiskt) som på en daglig basis får träna sin halshuggningsteknik på nya försökskaniner. Och han är bra. Mycket bra. Folk hinner inte mycket mer än nysa förrän de sitter med huvudet i händerna och han är på väg ut ur rummet för sin kafferast, vilket då leder till att hans chef ser honom som En Förbannat Stor Fara för hans personliga säkerhet. Och eftersom anfall är bästa försvar beslutar han sig för att eliminera denna.

Sagt och gjort! Han skickar en samling män i svarta skidoveraller – även kända under samlingsnamnet ”ninjas”, för mer information om dessa kan jag varmt rekommendera Norrländska antropologen Mats Helge Olssons samlade studier i ämnet! – för att likvidera denne i hans hem, men som alla amatörhistoriker kan intyga så nyttjade dessa ninjor Östgötsk Poliotobak så självklart klantar de till det på grund av sina konformade huvuden och istället för Itto blir det hans fru som får sätta livet till. Dock hinner de placera ut lättfunna, komprometterande ”bevis” för att garantera Ittos skuld i en komplott att skicka Shogun till de Sälla Jaktmarkerna är obestridlig och på så sätt rättfärdiga hans avrättning. Eller, ”ärorika självmord” som det bekant heter. Personligen hade jag kallat processen att skära ut sina egna inälvor med en kniv medan man väntar på att killen bakom ska snabba sig och klippa till innan man fullkomligt smäller av för exempelvis Förbannat Djävla Helvetes Ont. Vilket får mig medan jag ändå är inne på ämnet passa på att säga tack till mitt Midsommarragg. Och förlåt.

Nåväl. Vad konspiratorerna självklart inte räknade med var att Itto då skulle lägga ihop alla ledtrådarna och inse hans chef inte bara saknar ett par bananer i klasen utan dessutom inte räds att göra PR för det också (vilket måste vara första gången överklassen underskattar sin arbetskrafts tankeförmågor), vilket får honom att se ut lite som biografbesökarna som betalade fullt inträde för att se De Ofrivilliga. Så när dennes sekonder anländer till skarprättarens bostad för att bevittna hans stundande hädangång är det inte så mycket en man som står i dödens väntrum de möter utan en förbannad japan som undrar vad tjugo män beväpnade till tänderna tror sig kunna åstadkomma honom för skada mer än blöda över hans klänning (vilket de gör, kan tilläggas!). Efter en duell med Shogunens son,där denne lär sig att om han bara varit ett huvud kortare hade sluppit bli ett huvud kortare – i en scen som har så mycket att säga om de krassa villkor som dikterar västmänniskans känsloliv i en ytfixerad värld som otroligt nog lyckats froda i ett andligt vakuum jag brukar se om den en fem, sex gånger innan jag fortsätter filmen – beger sig Itto ut på långpromenad tillsammans med sonen genom det feodala Japan. Målet är Shogun själv…

Lite vad Akira Kurosawa producerat om han bara var mer tjackskadad och någon berättat för honom att riktiga människor sällan har tre timmar över att lägga på filmtittande, är Shogun Assassin ett brutalt höghastighetsverk som bjuder blodstänk vars like sällan skådats! Från början en 70-tals mangaserie (som faktiskt ett kort tag bjöds svenska kioskbesökare på 90-talet i tidningen med den fantasirika titeln Samuraj!) som i sin tur genererade Kenji Misumis sex delar långa historia Lone Wolf and Cub under TOHO:s vingar är den i princip en omredigerad version av de första två delarna, främst signerat producenten David Weisman men även Roger Corman hade ett finger med i dess lansering i USA. Ett grovt räknat nittio minuters mästerverk inom samurajgenren – som jag själv döpt till Flygande Köttsallad Med Nudlar – har den fått utstå en del oförtjänt kritik om att vara ”rörig” (konceptet ”förbannad japan skivar andra japaner skickade att stoppa honom på hans väg till ärkejapanen – som han planerar skiva” är uppenbarligen svårbegripligt för vissa människor) när den faktiskt är en arketypisk hämndhistoria som gör tittaren tjänsten att inte låta en massa trivial handling komma i vägen för historien för något så osmakligt som pretentioner. Vi pratar full rulle från början till slut – något jag kan tillägga mer än en skribent beklagade sig över i recensionsform och om dessa bara ger mig sina adresser lovar jag att skicka ett par större trosor för deras vaginor hänger utanför – och när du tror den inte kan bli mer högljudd, visar den att volymmätaren på dess förstärkare faktiskt kan skruvas upp till ”elva” om du förstår vad jag menar.

En titel som jag automatiskt tänker på när jag hör frasen ”videovåld” blev den ironiskt nog ett exempel på just detta i 80-talets Storbrittanien där den klassades som Video Nasty och prompt togs bort ur hyllorna. Bolaget VIPCO som ansåg brittiska folket hade rätt till en habil dos finkultur gick kort därpå med på att lägga huvudet i stupstocken, lämnade över historien i censorernas händer vilket ledde till en sanslöst tam version som faktiskt fick duga fram till 90-talet (den finns idag återutgiven på DVD i helt oklippt version). Den finns utgiven i Sverige på Njutafilms i både enkel- och boxutförande (den sista bjuder bland annat de minst lika blodiga Lady Snowblood-filmerna och hittas på Ginza), VIPCO:s utgåva finns hyfsat billigt på Amazon men för en rejäl dos blodbad släppte Eureka Entertainment 2009 en minst sagt salivframkallande samling med boxen The Complete Lone Wolf & Cub Boxset, som bjuder samtliga japanska originalversioner plus bonusgodis! Du hittar den här.

Absolut inte lika högoktanig, men ändock naggande god och habilt faluröd är Andrea Bianchis zombiealster Burial Ground: Nights of Terror som jag skrev om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: