Turk-krasch

Om du någonsin besökt en bufférestaurang och halvvägs mellan serveringen och din sittplats med överfull bricka insett du inte bara behöver nysa utan din kropp även glatt påpekar den framgångsrikt öppnat det Tredje Ögat och du nu har ungefär tjugo sekunder att ta dig till en toalett innan jordskredet inleds? Då har du en mental bild av känslan Dünyayi Kurtaran Adam, även känd som Turkish Star Wars kommer ge dig som tittare! När du trodde du sett det värsta som finns att hämta i botten av den proverbiala tafflighetstunnan i form av Things eller Manos: The Hands of Fate ställer sig Turkiet stolt upp och levererar en direkt-till-video historia som inte bara får dessa alster att framstå som material värdigt Oscars, denna åttiotalssci-fi får ovanstående alster att framstå som en rent religiös upplevelse! Mest känd för sina stölder av George Lucas succétrilogi – och med ”stöld” menar jag inte ”kopiera koncept” utan ”fysiskt lyfta ut klipp från dennes alster och klippa in i sitt eget” – är den som extra bonus beundransvärt rörig och den där sortens film som åtminstone får mig att spänt sitta och vänta på dess nästa härliga snedsteg. Om du kan uppskatta en film för att den åtminstone bjuder en unik åktur, kan jag meddela denna historia bjuder en minst sagt hisnande berg-och-dal bana vars like du garanterat aldrig upplevt.
Med dig fastbunden i fronten.
Naken.
Medan det haglar.

Så. Jag har bara sett filmen grovt räknat ett dussin gånger, vilket betyder jag fortfarande inte riktigt fått grepp om dess handling, men jag ska göra ett ärligt försök att beskriva vad som bjuds med reservationer för jag helt enkelt missat viktiga detaljer då dess manus mer än något har sina rötter i kaosteorin. Rymdpiloterna tillika planetbeskyddarna Murat och Ali (spelade av Aytekin Akkaya och Cüneyt Arkin – den sistnämnde ansvarade även för manus medan den förste mest är känd för sin roll i opuset Captain America and Santo vs. Spider-Man) har efter att vår planet attackerats av (den ondskefulle härskare vars namn efter sagda antal gånger jag sett historien mig veterligen bara är) Evil Space Lords X-Wings kraschlandat sina TIE Fighters på en till synes ogästvänlig och steril planet (och nej, jag vet var du tänker för jag tänker samma men det är inte Eslöv). Efter att ha inspekterat planetens uråldriga pyramider och Sfinxen i Gaza (!!!) samt visslat efter kvinnor attackeras de av en samling ryttare iklädda billiga kostymer och beväpnade med ledmotivet från Indiana Jones. Dessa får sig en hederlig portion pisk serverat främst i form av den där sortens kung-fu vi alla bemästrade i femårsåldern, våra hjältar rider iväg på deras hästar men attackeras snart igen – denna gång av en sorts stor blå robot tillverkad av vad ser ut som mjukt gummi med en stor ambulanssiren på sitt huvud. De tvingas in i en sorts intergalaktisk gladiatorstrid och storstryk följer – fast denna gång är det våra hjältar som står på mottagarlistan.

De plåstras om av en fager blond kvinna (spelad av Füsun Ucar) vars fader (en gammal man som på frågan vem han är svarar ”en gammal man”) förklarar läget för våra rymdresande hjältar. Den Ondskefulla Härskaren är faktiskt en urgammal (tusenårig) trollkarl från vår planet som av någon anledning blev utslängd från just denna (kalla mig galen men om du blir avhyst från hemplaneten är det om något ett tecken det fan är dags att skärpa till sig!) och har sedan dess suktat efter att komma tillbaka och tacka för senast. Nackdelen är att vi jordbor inför hotet från denna samlade tusentals frivilliga för att bygga vad som är förbannat likt Dödsstjärnan men uppenbarligen är ”en sköld tillverkad av koncentrerade mänskliga hjärnmolekyler”. Och vi pratar en historia lika openetrerbar som en högerpolitikers uppfattning att minskandet av Statens inkomstkällor är bra för dess skattkassa. Onde Härskaren ger sig dock inte så lätt och har mig gissningsvis spenderat de senaste femhundra åren med att skaka sina händer riktigt hotfullt mot vår planet och lova återkomst en vacker dag. Vad han behöver för att penetrera skölden och orsaka allmän djävelskap är då tillgången till en mänsklig hjärna, vilket är hur våra hjältar kommer in i bilden. De har två. Vilket den onda trollkarlen vill komma åt, trots att han faktiskt har en själv men jag har märkt att detta faktum, plus mycket annat är inget man ska lägga ner för mycket tankeenergi på för det kommer i vägen för den ”cineastiska njutningen” om ni förstår vad jag menar. Vid sin sida har han även sin fula, grönhyade hustru samt en tystlåten typ som mest liknar Tom Selleck på Pridefestival. Samt en armé av arga turkiska män i riktigt, riktigt billiga monsterdräkter.

Sagt och gjort. När Härskaren uppmärksammas på våra hjältars gömställe skickar han bland annat ut en samling mumier gjorda av toalettpapper för att fånga in dessa och deras hjärnor – utan tillfredsställande resultat kan tilläggas – och efter ännu ett kung-fu slagsmål med fruktlöst slutresultat (denna gång i baren i Mos Eisley!) bestämmer han sig för att använda det uråldriga tricket ”söndra och härska” för att komma åt dom. Han skickar ut sin grönhudade hustru att försöka komma innanför byxorna på den ene medan han lockar den andre med löften om att de ska härska över Jorden tillsammans. Ska han lyckas? Ska våra hjältar se fällan de är på väg in i? Ska ena killen på fullt allvar hoppa i säng med en grön kvinna???

För att summera är Mannen Som Räddar Världen (direkt översättning) lite som hur kvantfysik måste te sig för en genomsnittlig invånare i en svensk småstad. Den är ett sammelsarium av intryck och min inledande beskrivning dess manus har sina rötter i kaosteorin är mycket träffande då inget i filmen händer förrän det händer och då oftast utan att vara en reaktion på historiska händelser eller för den delen påverka framtida. Regissören Cetin Inanc har gjort några pinsamma försök efteråt att hävda den är en parodi på amerikansk sci-fi, men jag skulle vilja påstå den först och främst parodierar logik mer än något annat. Stolt ägare av ett fysiskt exemplar har den gjort sig känd i mitt hushåll som filmen jag med jämna mellanrum plockar fram, intalar mig själv ”den kan inte vara så djävla tafflig som jag minns den!”, för att sedan fyrtio minuter in i historien använda vad lilla mentala styrka jag har kvar för att krypa fram till TV:n och stänga av. På grund av sina upphovsrättsbrytande scener anses den idag (?) vara public domain, så du hittar den bland annat på Archive.org – den finns på min nedladdningssida – men du kan se den i sin helhet på exempelvis Google Video. Fysiska kopior hittas hos diverse pirater och mer stjärnkrascher bjuds det i Star Odessey som jag skrev om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: