Viva Zapata!

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: