Archive for the Dokumentär Category

Viva Zapata!

Posted in Dokumentär, Musik, Trailer on juli 27, 2011 by Store Manager

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!

Punknostalgi II

Posted in Dokumentär, Musik on februari 11, 2011 by Store Manager

Svenska Filmarkivet.se släppte nyligen Benny Fricks dokumentär Andra Takter från 1985. En dryga halvtimmen lång historia får vi främst följa Sixten från Anti-Cimex genom spelningar och vardag men det bjuds även lite klipp från Peter and The Test Tube Babies. Du ser den i sin helhet här.

Mer punkdokumentärer bjuds det i aningen mer kompromisslösa HATED: GG Allin & The Murder Junkies som jag skrev om här.

Julklappstips II

Posted in Dokumentär, Nyheter, Trailer on december 2, 2010 by Store Manager

Mer julgodis i samma anda som Studio S box Studio S & Videovåldet bjuder Jake West och Nucleus Films med sin matiga box Video Nasties: The Definitive Guide som släpptes nu i November! Tre discar fyllda med praliner som Wests dokumentär VIDEO NASTIES: Moral panic, censorship & videotape, trailers för samtliga sjuttiotvå videos som hamnade på den beryktade DPP List i mitten av 80-talet, vackert återskapade VHS-omslag till sagda alster samt mycket, mycket mer. Totalt bjuder den över tretton (!!!) timmar godsaker för videovåldsentusiasten att vältra sig i.

När det gäller fenomenet videovåldsdebatten har jag länge övervägt att skriva en alldeles för länge uppskjuten artikel om just detta, samt hur man i dessa dagar lätt kan dra paralleller mellan spektaklet som skedde då och spektaklet som sker nu med bland annat Pirate Bay och debatten om MP3 och fildelning i allmänhet. Men för att ta det kort måste vi först konstatera två saker som inte ändrats nämnvärt sedan Första Ronden:
1: Musik- och filmindustrin styrs av människor både då och nu vars favoritfärg är brun och som gjort världen bra mer nytta om de jobbat inom försäkringsbranschen.
2: Nytänkande är något de inte bara fruktar utan även är inkapabla till.
Att sedan tro de på fullt allvar bryr sig om kultur överhuvudtaget är ungefär lika dum-naivt som att kalla en papegoja en god retoriker. De är ute efter att tjäna pengar och om det så är kylskåp, flottiga hamburgare eller Sandra Bullocks senaste ansiktslyftning de säljer är för dom fullkomligt egalt. Dessutom är den fylld av en arrogans där de på fullt allvar tror sig kunna bestämma vad vi ska gilla, när vi ska gilla det och om vi inte gör det är det fel på oss och inte produkten. Lägg sedan till att de är byråkratiskt tyngda dinosarier lika graciösa som en oljetanker så är det inte utan att man kliar sig i huvudet och undrar hur fan de få något gjort överhuvudtaget.

Nåväl. Misstaget branschen gjorde då var att se hemmavideomarknaden som ett skämt. Någon någonstans högt uppe i en beslutsfattarposition bestämde att VHS var något man inom filmindustrin inte sysslar med. Folk ska se film på bio och det är väl ingen vid sina sinnes fulla bruk som vill se sådant på det så lilla formatet TV? För att använda exempel så hade Stjärnornas Krig sin videopremiär i mitten av 80-talet och Spielbergs blockbuster E.T. kom på video först 1988. Nu var det dock så att folk rätt snart insåg charmen med att kunna se film hemma på sin VHS och eftersom storbolagen missade sin chans fylldes butikerna – som om jag minns rätt poppade upp så tidigt som redan 1979 – med billiga exploitationfilmer som nystartade videobolag för en billig penning enkelt kunde köpa upp. Branschen fnös åt kannibalfilmer och motorsågsmassakrar men valde att ignorera fenomenet för som sagt, Tant Brun i toppen sa att det var en tillfällig fluga och ingen vill se film hemma på VHS. Och medan de stora katterna laddade crackpipan och inledde dagens femte circle jerk passade mössen på att gå lös på ett fullt uppdukat bord och filmer som i snitt kostat fem spänn och ett sexpack mellanöl att producera genererade beundransvärda vinstsiffror.

När sedan den brittiska utgåvan av Evil Dead – signerad Palace Video – förhandsbokades i över 50 000 exemplar var det dock någon någonstans som vaknade till liv. Jag är osäker på vad en VHS kostade att köpa in för en butik i Storbrittanien på den tiden, men i USA vet jag säkert att de såldes för 250 dollars stycket. Multiplicera med ovanstående summa så ser du – precis som de stora filmbolagen måste ha gjort – att det fanns en helvetes massa pengar att tjäna på formatet. Men när marknaden redan var fylld av bra mycket häftigare alster än Barbara Streisands senaste kalkon så kommer du stöta på en hymen utan like för skräpet du prånglar ut. Vad att göra? Enkelt! Du påpekar för diverse kristna samt feministiska organisationer att det finns naket och våld i produkterna – de utgörs ju av människohatare med en galla utan like och förklarar därför gärna krig mot allt som i princip är kul – och om inte det funkar så ringer du dina kompisar i riksdagen. Politiker lever nämligen för att skapa kriser som de sedan kan lösa och på så sätt motivera sin position i allmänhet och sin lön i synnerhet. Lägg sedan till en media som är lika sensationskåt som ansvarslös i bilden så har du genererat en moralpanik som garanterar att folk frivilligt censurerar sig själva och på så sätt tar bort dina konkurrenter från den marknad du var för djävla dum att ta dig in på till att börja med. Fri företagsamhet – mitt rövhål. I Sverige var väl den stora skillnaden dock att den arbetarklasskultur man så länge fnyst åt och försökt begrava helt plötsligt fanns att tillgå för gemene man över disk, och allt som behövdes för en habil dos tuttar och motorsågar var femti spänn och giltig legitimation. Och borgerliga fenomen som Veckans Konsert i all ära – medelklasskitsch är ju om inget annat rätt roande – det var många svenskar som föredrog bimbos och borrmaskiner.

Jaja. Nog med rants. Du hittar sagda box (ar) på SubDvd och Jake Wests officiella hemsida här. Studio S & Videovåldet skrev jag om här.

Handpåläggning

Posted in Dokumentär, Trailer on november 24, 2010 by Store Manager

S.R. Bindlers Hands on a Hard Body: The Documentary från 1997 är något så udda som en kultdokumentär. Självklart har det kommit några titlar genom åren som lyckats skaffa sig en viss beundrarkrets; Heavy Metal Parkinglot, The Decline of Western Civilization: The Metal Years och även lilla Sverige producerade den fullkomligt briljanta Plötsligt i Vinslöv (som jag från säker källa kan bekräfta vissa människor i vårt avlånga land förfestar till!), men jag vill ändå påstå att alster inom genren med genuint följe är lätträknade. Discovery Channel må ha slagit igenom stort men för varje habil historia som fängslar dig finns det dryga hundratalet sömnpiller som antingen tar frimärkssamlarens tillvägagångssätt där de försöker mörda dig med statistik, eller idiotens där de med högljudd hårdrock, dubbade explosioner och hysterisk berättarröst försöker få dyngbaggens parningsritualer att verka bra mycket mer spännande än de egentligen är.

När det dock gäller ovanstående alster har den lyckats få ett nästintill rabiat följe, och jag misstänker det till stor del beror på att den helt enkelt inte är tillgänglig på marknaden. Kopior hittas idag på Amazon för summor mellan 85 och 150 dollars och vad vissa verkar glömma när de pratar effekterna av tillgång och efterfrågan är att om efterfrågan är högre höjs inte bara priset utan även efterfrågan i sig! En rätt anspråkslös historia i grunden blir filmen en fascinerande dokumentation av den årliga tävling en lokal bilhandlare anordnar, där den person utav tjugofyra som lyckas hålla fast vid en Nissan Hardbody längst helt enkelt vinner den. Filmad i Longview, Texas 1995 bjuder den en uppsjö udda karaktärer som om något bekräftar att verkligheten alltid överträffar dikten! Lyssna på mannen som med rysning jämför sin första hands-on-tävling med första gången han fällde ett djur, eller kvinnan som inte bara tog med sig Gud utan även sin egen bönegrupp att finna stöd ur under tävlingen! Som avgjordes efter sjuttiosju timmar kan tilläggas.

Mer kul blir det när man letar runt på nätet och konstaterar att självaste Roger Altman innan sin död faktiskt var intresserad av att göra en fiktiv spelfilm av historien (vilket rann ut i sjön när han avled) och hysteriskt roligt när jag hittar en bekräftelse att pulitzervinnande dramaturgen Doug Wright slagit sig samman med textförfattaren Amanda Green för att producera en musikal baserad på händelsen! Så håll ögonen öppna efter Hands on a Hard Body: The Musicals preimär på La Jolla Playhouse inom kort!

Inga länkar till officiella hemsidor, platser du kan köpa dokumentären eller se den gratis tyvärr men du hittar teaterns hemsida här.

Hatad

Posted in Dokumentär, Musik on november 18, 2010 by Store Manager

Notera att ovanstående klipp är den kompletta, ocensurerade versionen av den dokumentär jag skriver om nedan och den bjuder bland annat på högljudd punkrock, våld, avföring, urin och spyor. Dessutom innehåller den direkta vidrigheter som akustiska versioner av Warren Zevons Carmelita, så känsliga tittare och minderåriga ska nog helst undvika att klicka på ”play”.

I en tid då inte bara mainstreamkulturen utan även den underjordiska börjat framstå ungefär lika spännande som ett glas ljummet vatten kan det ibland vara riktigt skönt att faktiskt kunna vältra sig i sin gubbiga bitterhet och konstatera att vissa saker fanimej var bättre förut! Det är ingenting jag försöker göra till en vana – vem gillar en grinig gammal gubbe? – och jag försöker hantera det med både respekt och den yttersta försiktighet men ibland, i små doser, kan det vara ett habilt tidsfördriv. I början av 90-talet slog den alternativa musiken igenom rejält till den stora massan och när musikjournalister som spenderat hela 80-talet med att ignorera den aktiva – och världsomspännande! – musikscen som fanns i underjorden för att i första hand tävla ikapp med sina superlativer om Nirvana och Green Day, fanns det en sak dessa kvasi-intellektuella aldrig skulle ta i med en tång (eller ännu mindre ens erkänna fanns!): GG Allin.

GG Allin var för de som såg honom live eller hörde honom på skiva lite som en sanslöst blodig bilolycka du vet är fel att stirra på men ändå inte kan kontrollera dig själv att ta väck blicken från. Med en flodvåg av våld, spyor och flygande avföring var han kombination av en virvelvind och ett krig som stormade scenen och sin publik med ett scenshow som fått Iggy Pop att höja på ögonbrynen och politisk korrekta punkattacker som Needle Up My Cock, Suck My Ass It Smells och Kill the Children, Save the Food. I en tid när fjortonåriga småflickor blev alldeles till sig över de ”svåra” gitarrhjältarna och deras urvattnade rebelliskhet (som rimmade förbannat illa med den läskreklam de ställde upp i kan tilläggas) hade GG fått sagda flickor att rusa hem vilt skrikandes och deras fäder att ladda hagelgeväret. För att ta det kort: din Mamma kunde säkert gunga med till Green Days videor på MTV men spelade du upp GG Allin hade hon med all sannolikhet skickat dig till psyket för att få det bekräftat du var Antikrist själv. GG var nämligen rock’n’rollens rebelliskhet driven till sin extrem. Inte särskilt bra ska erkännas men han var inte det minsta bekymrad över vad medelklassen skulle tycka om hans konst eller vilken effekt hans agerande skulle ha på försäljningssiffrorna.

Så 1994 kommer Todd Phillips dokumentär HATED: GG Allin & The Murder Junkies. Todd, som idag skapat sig en karriär i Hollywood med alster som Old School, Road Trip och nu senast Baksmällan, var då en filmstudent på New York University som efter att ha kommit i kontakt med GG via hans bror Merle fått dennes tillåtelse att följa honom med sitt team under en tid när denne kommit ut ur fängelset. GG avtjänade nämligen ett tvåårigt straff i Michigan efter att ha gått lös på en kvinnlig groupie med bland annat rakblad och glödande cigaretter, men nu närmade sig frigivningen och han var sugen på att återigen attackera USA:s scener tillsammans med sitt nya band, The Murder Junkies. Som en förlängd version av hans scenshow var dokumentären en kaskad av kroppsvätskor och våld varvat med GG’s alkohol- och drogfyllda svammel om allt mellan himmel och jord, samt vänners åsikter om Kevin (som han egentligen hette) och hans musik. Lite som en punkens svar på Mondofilmerna är det en obscen shockumentary med spelningar som urartar i upplopp, kaotiska spoken word-framträdanden som avbryts av polis och depraverade födelsedagsfester där hans ”present ” – i vad som måste vara en av de värsta filmsekvenser som visats – är en yngre kvinna som går på toaletten i hans mun tills hans kräks över sitt ansikte. Som jag skrev inledningsvis är detta inte material för känsliga personer.

Kort efter att filmen haft premiär – och med tiden blev den mest framgångsrika studentfilm som gjorts – begav sig GG ut på vad som skulle bli hans sista turné. Efter en idag legendarisk spelning på The Gas Station som klassats som extrem även för att vara honom (för folk som är nyfikna på vad detta kan innebära så finns spelningen tillgänglig på både VHS och DVD) avled han stereotypiskt nog av en heroinöverdos. Återutgiven på DVD finns Hated… idag i en hel del utgåvor i enkel-, special- och unrated-versioner. Samtliga bjuder olika extramaterial som exempelvis kommentatorspår, den videofilmade begravningen och en unik intervju med GG’s mamma. Du hittar den bland annat på Amazon. En intervju med Todd Phillips hittar du här, en omfattande artikel om GG på Wikipedia här och den officiella hemsidan som bjuder tröjor, skivor och film hittar du här.