Archive for the Musik Category

Flöjthöjdare

Posted in Musik, Musikvideo on november 29, 2011 by Store Manager

Vem behöver lyckopiller för att klara höstmörkret när Nya Zeeländska komikern Matt Mulhollands stämningfulla tolkning av Celine Dions My Heart Will Go On lyfter humöret flera kilometer på under fem minuter? Klockrent framförande och videon är ta mig tusan inget mindre än fullkomligt briljant!

Du hittar mer godis på hans officiella hemsida här och självklart finns han på Facebook!

Annonser

Ängeldjävlarfan!

Posted in Musik, Nätet on september 5, 2011 by Store Manager

Brittiska amatörentertainern Jimmy Tourettes bjuder sin intressanta tolkning av Robin Williams radioplåga Angels. Lyteskomik kan tyckas men han har själv publicerat ett antal alster där han bjuder ”vuxenkaraoke” – bland annat tolkas det Elvis Are You Lonesome Tonight? – så jag antar han är helt okej med de eventuella nervösa skratt dessa genererar. Och säg vad du vill om framförandet, det finns faktiskt en passion i det hela som gör det lite charmigt. Verksam i Birmingham utlovas det framträdanden på de lokala pubarna snarast om du har vägarna förbi.

Ofrivillig Semester

Posted in Musik on augusti 26, 2011 by Store Manager

Vanvettiga österrikaren Lightning Beat Man och hans briljant betitlade kompband The Never Heard of ‘Ems bjuder galna Wild, Baby, Wow från varmt rekommenderade albumet Apartment Wrestling Rock and Roll – en om något passande hyllningslåt till den ondsinta lilla bakterie som slog rot i mitt tarmsystem och bestämde sig för att se hur mycket kaos den kunde ställa till med. Jag utelämnar vidare detaljer – det känns mer passande för artister som GG Allin, om du förstår vad jag menar – men för en insikt i vad jag gått genom den senaste tiden rekommenderar jag att du spelar ovanstående alster på full volym medan du kramar om din toalett, iklädd frivilliga mjukisplagg av sunkvariant. Den psykotroniska videobloggen återkommer snarast med mer filmrecensioner. Trevlig helg!

Viva Zapata!

Posted in Dokumentär, Musik, Trailer on juli 27, 2011 by Store Manager

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!

Rock’n’Roll-misshandel

Posted in Musik on juli 20, 2011 by Store Manager

För dig som planerar derbybesök och bli misshandlad av huliganer men fortfarande är osäker på mest passande låt att ha som ledmotiv till detta bjuder jag John Schooley och hans (ahem) ”intressanta tolkning” av Rick Derringers klassiker Rock’n’Roll Hootchie Koo. Taget från debutsingeln med samma namn från 1996 – en skiva som jag när den kom ut gav recensionen ”ljudet av en soptipp på jakt efter killen som låg med hans flickvän medan han var iväg på tjänsteresa” – var den starten på hans karriär som enmansband efter att ha tjänstgjort som gitarrist i garageakter som The Revelators och The Hard Feelings.

Fortfarande aktiv rotmusiker idag (med bra mycket snällare produktion kan tilläggas!) släpper han alster på Voodoo Rhythm Records (som du hittar här) och du hittar hans officiella hemsida här. Mer misshandel bjuds det på i Tactical Response Solutions video Street Safe som jag skrev om här.

Hjärtförmörkelse

Posted in Musik, TV on juli 19, 2011 by Store Manager

Norska bandet Hurra Torpedo bjuder unik tolkning av Bonnie Tylers gamla slagdänga Total Eclipse of the Heart, live på TV-programmet Lillelördag runt 1995. Absolut inget unikt koncept – tyska industripionjärer som exempelvis Einstürzende Neubauten använde sig av köksredskap i sitt musicerande redan på sjuttiotalet – men framförandet från våra grannar känns faktiskt mer humoristiskt och pretentionsfritt, vilket om inget annat märks i deras levererans med glimten i ögat.

Med en sättning som inte verkar alltför stabil har bandet splittrats och återförenats ett antal gånger genom åren – de gjorde ett uppträdande på SXSW 2006 – men har hunnit med två fullängdsalbum samt en kassett under sin existens. Du hittar deras officiella hemsida här.

Stånk & Stön II

Posted in Musik on juli 11, 2011 by Store Manager

Holländska Peer Mullens och Joke Raviera bjuder habil ”sexualmusik” med sin Gerard en Marga, från albumet Candy som släpptes 1970. Mer exempel på material som lät sig ”inspireras” av dåtidens sexualrevolution – och försäljningssiffrorna Serge Gainsbourg hade med sin hitsingel Je T’Aime…Moi Non Plus några år tidigare – bjuder den lagom dos sexuella läten ackompanjerat av riktigt sliskig schmaltz. Med tveksamt erotiskt värde, kan tilläggas. Själv finner jag ”crescendot” där kvinnan stönar ”it hurts!” faktiskt rätt humoristiskt och om avsikten var att göra partyalbum med uppgift att tända sina lyssnare missade de målet med rätt god marginal.

En av många idag fullkomligt obskyra artister hanns det med två album och två sjutummare innan de försvann från rampljuset. Skivorna bringar idag in runt hundralappen styck (såvida du inte letar på eBay och har otur!) och har ännu inte återutgivits på CD. En sökning genererade dock en hel del träffar där man kan ladda ner kompletta diskografin. Mer stånk och stön bjuder världsberömda Okänd Artist med sin Caveman Cookbook jag skrev om här.