Psykotronisk Videoblogg 2009 – 2012

Så. Det har blivit dags att bege sig vidare. Det blev nästintill tre glada år men nu är det minsann slut med Psykotronisk Videoblogg. Statistiken bjuder sina tydliga siffror: samtliga av mina engelska inlägg har bra mycket mer besökare än de svenska. När jag dessutom redan har en musikkolumn i en tysk tidning känns det som ett logiskt steg att hädanefter även göra mina filmrecensioner tillgängliga för en större publik genom att växla till ett mer gångbart internationellt språk. Och vem lurar man egentligen när man väljer att fokusera på kultfilm i Sverige? Är entusiasterna i hundratal eller tusental?

Min nya blogg Available on VHS hade sin premiär idag och mitt sista inlägg här blev även det första där, tillsammans med en recension samt ett nedladdningstips. Jag har nu den närmsta tiden ett omfattande arbete framför mig där jag ska gå igenom, välja ut och översätta mina favoritinlägg till engelska, och samtidigt försöka bjuda lite nytt till de som eventuellt väljer att fortsätta följa mitt skrivande. Länken är http://availableonvhs.wordpress.com/

Tack för denna tiden! Och stort tack till de som hört av sig.

Face/Off

Verkligheten överträffar ju fantasin heter det ju, och inget exemplifierar väl detta bättre än nyheten som gått varm idag om helgincidenten i Miami, Florida där en man sköts av polis då han påträffades naken vid en motorväg ätandes en annan mans ansikte. Uppenbarligen fick inte det första skottet honom att vika av från sitt offer och vittnen rapporterar att det var först efter att blivit skjuten ett halvdussin gånger som mannen till sist slutade äta för att istället avlida.

Som en kompis till mig kommenterade; it begins. Det enda jag har att tillägga är ”aim for the head. They’re all messed up…”

Läs mer på Miami Heralds hemsida här. Är det någon som hört om ett pressmeddelande från George Romero?

In Memoriam

Det var väldigt, vädligt trist att logga in på sin mejl idag och nås av nyheten att David Hess gått bort under helgen. Mest känd för sin prestation som Krug i Wes Cravens icke-pornografiska debuthistoria The Last House on the Left, debuterade han långt tidigare inom musikbranschen där han bland annat skrev Speedy Gonzales och en handfull kioskvältare åt Elvis Presley. Till ytan väldigt intensiv och med en explosiv aggression som bubblade där under var han den perfekta filmskurken och den första av genrens ikoniska sådana.

En väldigt jordnära man som var ljusår långt från den sortens psykopat han ofta gestaltade på biodukarna, var vi vänner på Facebook – om jag inte minns fel så grattade jag honom på hans födelsedag så sent som för bara två veckor sedan – och nu i Oktober såg jag verkligen fram mot att överraska er alla med en lång intervju som inte bara fokuserade på hans debutfilm, utan även musiken som utgjorde en enorm del av hans liv, och de fascinerande äventyr han hade både i Europa och USA. Att hans hälsa då var i så dåligt skick han uppenbarligen levde vecka till vecka var en total överraskning och jag har på känn det bara var hans närmaste familj som visste.

En av hans sista intervjuer hittar du här och under dagen kommer mer nyheter publiceras på hans officiella hemsida här.

Utrotare

Min belgiska kompis Chris – även känd bland vanliga dödliga som Captain Catastrophe – skickade mig ett paket med bland annat en trio tyska lobbycards för exploitationklassikern The Exterminator häromsistens. En av mina favoriter inom vigilantekategorin, kan den enklast summeras som en historia om de våldsamma handlingar hederligt folk måste ta sig för när liberaler vill pjoska med de brottsliga element de ändå inte behöver dela villakvarter med. Absolut inget fel på den mer kända Death Wish men när det gäller sleaze står den sig kort jämfört med detta alster.

Ovanstående fotografin hänger hemma på väggen och enmansvariaten av Anti Cimex skrev jag om här.

Avundsjuk II

Det är ju inte utan man först fick lite kalla kårar för att sedan bli rejält avundsjuk! Det går som tidigare konstaterats en hel del apor i min finkultursamling, men den senaste tiden har det funnits ett minst sagt bisarrt Mad Max mönster i min vardag! Från den briljanta fantastvideo satt till Motorheads Ace of Spades jag bjöd på häromsistens till den hemmasnickrade filmfestival jag hade under kvällen igår, så har vägarnas konung funnits där. Så till den milda grad att när jag satt där under gårdagen med ett finger i naveln och sakta fylldes av varm barndomsnostalgi – Galne Max var den första Riktigt Coola Rulle jag såg när det begav sig – bestämde mig för att skriva om just denna idag. Och med min kompis Chris som en uttalad expert på ämnet Galna Australiensiska Stuntmän kunde jag bjuda en intressant vinkling om just dessa, för även om man idag kanske glömt bort det (?) så var detta en av anledningarna filmen blev en sådan stor succé på 80-talet. Den bjöd på stunts du aldrig hade sett och som bara en samling dårar skulle ställa upp på efter att ha spenderat ett par dagar för mycket i solen.

Så gissa min reaktion nu på morgonen när det i mejlboxen hittas mejl från just Chris med en länk till En Förbannat Cool Intervju han gjort med just en av dessa galningar! Dale ”Donut Dale” Bensch! Mannen som enligt ryktet ”dog” under filmningen i ett misslyckat stunttrick. Det diskuteras främst den första delen (självklart!), fokus är på stunts (eftersom det är Chris vi talar om!) men det bjuds även en del kul nyheter om kommande uppföljaren MM4 samt kommentarer om Mel Gibson. Du läser den här.

UPPDATERING: I helgen som gick hjälpte jag ett par att riva ut inredningen på sin nyinköpta villa (med motorsåg och kofot, vilket kändes rätt manligt i längden) och när de bestämmer sig att lite musik kan underlätta allt slit väljer de Vinyl 107,5 och det första som skvalar ut ur radion är självklart Tina Turners We Don’t Need Another Hero.