Så. Det har blivit dags att bege sig vidare. Det blev nästintill tre glada år men nu är det minsann slut med Psykotronisk Videoblogg. Statistiken bjuder sina tydliga siffror: samtliga av mina engelska inlägg har bra mycket mer besökare än de svenska. När jag dessutom redan har en musikkolumn i en tysk tidning känns det som ett logiskt steg att hädanefter även göra mina filmrecensioner tillgängliga för en större publik genom att växla till ett mer gångbart internationellt språk. Och vem lurar man egentligen när man väljer att fokusera på kultfilm i Sverige? Är entusiasterna i hundratal eller tusental?
Min nya blogg Available on VHS hade sin premiär idag och mitt sista inlägg här blev även det första där, tillsammans med en recension samt ett nedladdningstips. Jag har nu den närmsta tiden ett omfattande arbete framför mig där jag ska gå igenom, välja ut och översätta mina favoritinlägg till engelska, och samtidigt försöka bjuda lite nytt till de som eventuellt väljer att fortsätta följa mitt skrivande. Länken är http://availableonvhs.wordpress.com/
Tack för denna tiden! Och stort tack till de som hört av sig.
Det var väldigt, vädligt trist att logga in på sin mejl idag och nås av nyheten att David Hess gått bort under helgen. Mest känd för sin prestation som Krug i Wes Cravens icke-pornografiska debuthistoria The Last House on the Left, debuterade han långt tidigare inom musikbranschen där han bland annat skrev Speedy Gonzales och en handfull kioskvältare åt Elvis Presley. Till ytan väldigt intensiv och med en explosiv aggression som bubblade där under var han den perfekta filmskurken och den första av genrens ikoniska sådana.
emmetallen fick sig en rejäl chock under gårdagen då nyheten att Seth Putnam, sångare i det ack-så-välbetitlade noisebandet Anal Cunt (jag kan översätta namnet men tänker inte göra det om du förstår vad jag menar) dog någon gång i sömnen den elfte Juni i vad som i skrivande stund verkar vara en hjärtattack. Bekant med bandet och deras alster hade jag inte tänkt nämna det på denna sidan om det inte var för främst dennes extrema humor, även om det totala kaos bandet bjöd säkert kunnat platsa i ett framtida inlägg om fringemusik. Nej, det var med sin konsekventa drift att ständigt göra folk förbannade och se hur långt han kunde driva med de reaktionära, politiskt korrekta krafter som redan ville begränsa hans artisteri med briljanta låttitlar som Women – Nature’s Punching Bag, I Sold Your Dog To a Chinese Restaurant och Hitler Was a Sensitive Man som de hamnade i mitt hjärta. Humor kräver ju intelligens som bekant och Seth verkar nästan ha njutit av varje sekund han lyckades få ännu en dumdryg människa att arbeta upp sig över hur han och hans band bara ”vågade” göra som de gjorde (även om många vittnesuppgifter låter gälla han faktiskt var seriös!).
Deras diskografi var lika extrem som deras musik. Vad säger man om en sjutumssingel som erbjuder sammanlagt 88 låtar? En virvelvind av attacker så korta som tio sekunder var deras bidrag till populärkulturen den musikaliska motsvarigheten till att bli påkörd av en lastbil och överleva utan en skråma. Putnam var lika extrem i sitt leverne som sin musik (han hamnade i en drogrelaterad koma 2004 och kommenterade hela episoden som ”det mest bögiga han varit med om!”) och även om man nu hävdar dödsorsaken var hjärtfel har jag en stark misstanke alkohol och droger på något sätt var inblandat. Ovanstående spår är från singeln Picnic of Love, en klockren känga mot bandets kritiker där de bjuder de känsliga texter om hur känsliga de egentligen är, satt till den känsliga musik vissa tyckte de istället skulle fokusera på.
