Archive for the Trailer Category

Bestmonsterattack

Posted in Film, Trailer on augusti 31, 2011 by Store Manager

Så. Som läsare av denna blogg sedan länge kunnat konstatera(?)  så är det en av mina favoritsysselsättningar att slänga av mig skorna och ta ett dopp i det djupa VHS-träsket i jakt på nya guldkorn, för att sedan göra mitt bästa att sprida nyheten om mitt senaste fynd. Det stimulerar min nyfikna natur och skänker en viss belåtenhet de gånger man får uppskattning av totala främlingar som hör av sig och glatt konstaterar en titel de aldrig ens hört talas om skänkte dom en roande paus i tillvaron. Nackdelen är att man med jämna mellanrum lägger vantarna på en stinkande historia så förbålt dålig man halvvägs genom första titten sitter med ansiktet i händerna och bestämmer sig för att vad man egentligen behöver i livet är först och främst en vettig kvinna att gifta sig med och sedan spendera den eventuellt lediga tid man har med att hugga ved. Som farfar gjorde. Han såg säkert en hel del elände i Andra Världskriget, men en filmisk mardröm som Michael Stanleys Attack of the Beast Creatures från 1985 är jag rätt övertygad om att han då aldrig frivilligt plågade sig genom. Vi pratar en kalkon som inte har något som helst positivt att erbjuda sina tittare och en miss jag känner mig manad att bryta min inställning ”skriv bara om det du gillar och överlåt negativiteten till andra” och skriva om i varnande syfte.

Upplägget är i grunden väldigt enkelt vilket gör det ännu svårare för mig att greppa hur man kunde misslyckas. En samling passagerare från ett förlist fartyg – som bär samma namn som produktionsbolaget, vilket borde gett dom en fingervisning vad som väntade – hamnar på en till synes öde ö någon gång under tjugotalet. Ön är ”konstig” för att citera den smartaste av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Det ligger bland annat skelett på stranden vilket får självutnämnda ledaren tycka det är en bra idé att utforska platsen mer noggrannt. Allt för att dra bort uppmärksamheten från hans dåliga frisyrval. Sagt och gjort, marsch in i skogen i samlad tropp! Man hittar en flod fylld med svavelsyra – personen som hittade den förlorade bokstavligen ansiktet – vilket är ”konstigt” och ett av de ämnen man bestämmer sig för att behandla under det improviserade möte runt en levande eld som fyller ut en rejäl portion av filmen. Dagen efter hinner de inte mycket mer än vakna och fortsätta sina konstateranden om att ön är just ”konstig” förrän de blir attackerade av små illvilliga varelser som ser lite ut som en sorts kokt lågbudgetvariant av Critters. Vad som följer är dryga kvarten lång sekvens av promenerande och skrik. Och mer skrik. Och skrikande promenader. Plus promenadskrik. När sedan eftertexterna rullar har alla skrik tystnat utom tittarens…

För att summera – och försöka ge något som helst positivt utlåtande om filmen – är Bestmonsterattacken det absolut sämsta jag sett i filmväg och går därmed upp i absoluta toppositionen på min lista över ”klart värst hittills”. Helt i klass med Bill Hinzmans Zombie Nosh är den numera känd i mitt hushåll som Filmen Som Vägrar Ta Slut och den bjuder på sin höjd en handfull elaka skratt då monstren inte håller särskilt hög kvalitet och skådespelet konstant ligger ett par nivåer under dessa. Men att rekommendera filmen bara för detta är lite som att övertyga någon man får slå dom på näsan med en pinne i dryga nittio minuter mot att de får ett tuggummi i slutänden. Än så länge outgiven på DVD finns den dock att hitta på olaglig väg (om man nu mot all förmodan vill se hur dåligt dåligt kan bli!) men jag väljer att inte länka till detta utan avslutar med en kul anekdot som summerar vad det är vi har att göra med. Följande dialog ska ha utbytts då filmmakarna mötte en distributör med hopp om biografcirkulation:
– That dragged on for ever. Trim it down to ninety seconds and you’ve got an okay film. Sixty would be better. Hard to get theatrical distribution for a one-minute film, but who in their right mind would seriously expect any audience to sit through more than a minute of bad actors hugging themselves with hand puppets and shrieking?
– Actually, that’s just our trailer. The full movie is 104 minutes.
– Oh. Well then. I will use every resource at my disposal to have you killed.

Viva Zapata!

Posted in Dokumentär, Musik, Trailer on juli 27, 2011 by Store Manager

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!

Ödeshänder

Posted in Film, Trailer on juli 21, 2011 by Store Manager

Kalkonklassikern Manos: The Hands of Fate kan jämföras vara lite som filmvarianten till en intelligent människa på universitet; få har hört talas om det och ännu mindre har sett det med egna ögon. Från början en totalflopp på de lätträknade antal biografer som visade den på 60-talet blev den smått legendarisk efter sitt omnämnande i Michael Weldons eminenta bok Psychotronic Encyclopedia of Film (hur kan man inte bli annat än sugen att lägga vantarna på en historia som summerades ”What kind of movie would a fertilizer salesman from El Paso, Texas make?”?) för att sedan återigen se världens ljus under början av 90-talet då den (tyvärr) dök upp enbart för att förlöjligas i förhatliga tv-programmet Mystery Science Theater 3000 (ett program jag misstänker producerades av- och för människor som på fullt allvar skulle räkna det som en seger om de knockade en rullstolsbunden). När den sedan konstaterades vara public domain fullkomligen exploderade den på nätet och kunde äntligen hamna i händerna hos tålmodigt väntande kultfilmsentusiaster!

Konceptet är klassiskt enkel för genren och har upprepats otal gånger i exempelvis alster som Tobe Hoopers Texas Chain Saw Massacre; ett semestrande par på genomresa i Texas svänger in på helt fel avtagsväg, hamnar i klorna på diverse vettvillingar och får utstå Ett Helvetes Kval resten av filmen. I detta fallet en helylleamerikansk familj (med hund!) ledd av Harold (spelad av regissören, producenten tillika manusförfattaren Harold P. Warren själv!) som är den där sortens man som istället för att fråga efter rätt väg – eller ens konsultera en vägkarta! – anser att improvisation är underskattat och eftersom planeten faktiskt är rund är det ju då bara en tidsfråga innan man är tillbaka på den utgångspunkt där man svängde fel och då kan återuppta sin resa. En åsikt hustrun Margaret och dottern Debbie (spelade av Diane Mahree samt Jackey Neyman Jones) självklart inte delar, men detta är tidiga sextiotalet så det räknas inte eftersom de är kvinnfolk och då mest ska se söta ut och fisa rosa suddgummin.

Nåväl. De anländer till en nedsliten gammal loge, där de möter en stammande yngling med utseende som för tankarna till Gollum på maskerad med westerntema och allvarligt fall av reumatiska knän som presenterar sig vara Torgo. Som med så få ord informerar att de minsann inte ska vara där! ”Mästaren” kommer inte gilla det, heter det. När ”Mästaren” kommer tillbaka kommer det Bli Trubbel. ”Mästaren” har nämligen gett honom uppdraget att ta hand om logen när denne är iväg och skulle ”Mästaren” se det finns både kvinnfolk och barn på plats när ”Mästaren” kommer tillbaka kommer denne öppna upp en burk Prygel. Faktum är att Torgo säger ”Mästare” mer gånger än dumma människor använder sig av frasen ”paradigm” men paret gick uppenbarligen aldrig ABF:s Hitta Den Röda Tråden  – En Grundkurs Ledd av Okänd Svensk Journalist och insisterar därför de kan stanna över natten. Så Torgo hjälper dessa lasta ur sina resväskor medan han mumlar något om hur ”Mästaren” faktiskt en gång minsann mördade en vuxen man beväpnad enbart med en skraplott och ett begagnat tuggummi.

Lika säkert som ”amen” i kyrkan kommer självklart Mästaren tillbaka under natten och tar nyheten om sina oönskade gäster lika bra som svenska sportjournalister hanterar det finns idrottsmän i världen som faktiskt är bättre än våra egna. Mannen ska mördas, hustrun ska bli hans sjunde i ordningen (vilket man kan säga vad man vill om, men man måste ändå beundra modet hos en man som är fullt villig att skaffa sig så många potentiella exfruar med tanke på hur exponentiellt de framtida smärtorna måste öka efter ett sådant drag!) och dottern ska gå samma väg som familjens pudel. Samtidigt har det börjat växa missnöje bland de övriga fruarna över Mästarens playerpersonlighet, Torgo blir tjurig då han anser sig ”tingat” kommande hustrun först och gudomen Manos är inte ett dugg road av hela situationen…

Bisarr, tafflig och underbart femkronorssurrealistisk! Idén till denna roliga bagatell från 1966 kan faktiskt kopplas till kända manusförfattaren Stirling Silliphant (I Nattens Hetta) som när han på jakt efter passande inspelningsplatser under filmningen av Route 66 råkade på vår vän gödselförsäljaren Harold på ett fik och de båda började språka film. Snart hade Harold bestämt sig för att Hollywoodfilm minsann var något han också kunde mästra och nittontusen surt förvärvade dollars senare begav han sig ut i öknen beväpnad med en trupp lokala skådespelartalanger och modeller, samt ett filmteam utgjort av huvudsakligen collegestudenter för att föreviga sitt nyskrivna opus The Lodge of Sin! Inspelningen tog dryga månaden, förevigades med en kamera som bara kunde filma trettio sekunder åt gången och är om något ett av många bevis på den mänskliga viljans triumf över Livets Motgångar – i detta fallet skådespelarnas tveksamma prestationer, manuskriptets hål i handlingen och Harolds totala brist på filmmakartalang! Den bärs dock upp av det härliga överspel Tom Neyman (som översteprästen/Mästaren) och John Reynolds (i rollen som Torgo – tyvärr begick denne självmord sex månader efter filmen färdigställts och hann därför aldrig se det kultfölje han har idag!) bjuder och är i mitt tycke inte alls ”den sämsta film som gjorts”, eftersom den faktiskt underhåller sina tittare! Ryktesvis planerad få en uppföljare idag (du kan läsa mer om detta här) är den som inledningsvis konstaterats allmänhetens egendom så du hittar den på min nedladdningssida, fysiska exemplar (signerad Alpha Video) hittas på Amazon och en fansida tillägnad enbart Torgo här.

Turk-krasch

Posted in Film, Trailer on juli 18, 2011 by Store Manager

Om du någonsin besökt en bufférestaurang och halvvägs mellan serveringen och din sittplats med överfull bricka insett du inte bara behöver nysa utan din kropp även glatt påpekar den framgångsrikt öppnat det Tredje Ögat och du nu har ungefär tjugo sekunder att ta dig till en toalett innan jordskredet inleds? Då har du en mental bild av känslan Dünyayi Kurtaran Adam, även känd som Turkish Star Wars kommer ge dig som tittare! När du trodde du sett det värsta som finns att hämta i botten av den proverbiala tafflighetstunnan i form av Things eller Manos: The Hands of Fate ställer sig Turkiet stolt upp och levererar en direkt-till-video historia som inte bara får dessa alster att framstå som material värdigt Oscars, denna åttiotalssci-fi får ovanstående alster att framstå som en rent religiös upplevelse! Mest känd för sina stölder av George Lucas succétrilogi – och med ”stöld” menar jag inte ”kopiera koncept” utan ”fysiskt lyfta ut klipp från dennes alster och klippa in i sitt eget” – är den som extra bonus beundransvärt rörig och den där sortens film som åtminstone får mig att spänt sitta och vänta på dess nästa härliga snedsteg. Om du kan uppskatta en film för att den åtminstone bjuder en unik åktur, kan jag meddela denna historia bjuder en minst sagt hisnande berg-och-dal bana vars like du garanterat aldrig upplevt.
Med dig fastbunden i fronten.
Naken.
Medan det haglar.

Så. Jag har bara sett filmen grovt räknat ett dussin gånger, vilket betyder jag fortfarande inte riktigt fått grepp om dess handling, men jag ska göra ett ärligt försök att beskriva vad som bjuds med reservationer för jag helt enkelt missat viktiga detaljer då dess manus mer än något har sina rötter i kaosteorin. Rymdpiloterna tillika planetbeskyddarna Murat och Ali (spelade av Aytekin Akkaya och Cüneyt Arkin – den sistnämnde ansvarade även för manus medan den förste mest är känd för sin roll i opuset Captain America and Santo vs. Spider-Man) har efter att vår planet attackerats av (den ondskefulle härskare vars namn efter sagda antal gånger jag sett historien mig veterligen bara är) Evil Space Lords X-Wings kraschlandat sina TIE Fighters på en till synes ogästvänlig och steril planet (och nej, jag vet var du tänker för jag tänker samma men det är inte Eslöv). Efter att ha inspekterat planetens uråldriga pyramider och Sfinxen i Gaza (!!!) samt visslat efter kvinnor attackeras de av en samling ryttare iklädda billiga kostymer och beväpnade med ledmotivet från Indiana Jones. Dessa får sig en hederlig portion pisk serverat främst i form av den där sortens kung-fu vi alla bemästrade i femårsåldern, våra hjältar rider iväg på deras hästar men attackeras snart igen – denna gång av en sorts stor blå robot tillverkad av vad ser ut som mjukt gummi med en stor ambulanssiren på sitt huvud. De tvingas in i en sorts intergalaktisk gladiatorstrid och storstryk följer – fast denna gång är det våra hjältar som står på mottagarlistan.

De plåstras om av en fager blond kvinna (spelad av Füsun Ucar) vars fader (en gammal man som på frågan vem han är svarar ”en gammal man”) förklarar läget för våra rymdresande hjältar. Den Ondskefulla Härskaren är faktiskt en urgammal (tusenårig) trollkarl från vår planet som av någon anledning blev utslängd från just denna (kalla mig galen men om du blir avhyst från hemplaneten är det om något ett tecken det fan är dags att skärpa till sig!) och har sedan dess suktat efter att komma tillbaka och tacka för senast. Nackdelen är att vi jordbor inför hotet från denna samlade tusentals frivilliga för att bygga vad som är förbannat likt Dödsstjärnan men uppenbarligen är ”en sköld tillverkad av koncentrerade mänskliga hjärnmolekyler”. Och vi pratar en historia lika openetrerbar som en högerpolitikers uppfattning att minskandet av Statens inkomstkällor är bra för dess skattkassa. Onde Härskaren ger sig dock inte så lätt och har mig gissningsvis spenderat de senaste femhundra åren med att skaka sina händer riktigt hotfullt mot vår planet och lova återkomst en vacker dag. Vad han behöver för att penetrera skölden och orsaka allmän djävelskap är då tillgången till en mänsklig hjärna, vilket är hur våra hjältar kommer in i bilden. De har två. Vilket den onda trollkarlen vill komma åt, trots att han faktiskt har en själv men jag har märkt att detta faktum, plus mycket annat är inget man ska lägga ner för mycket tankeenergi på för det kommer i vägen för den ”cineastiska njutningen” om ni förstår vad jag menar. Vid sin sida har han även sin fula, grönhyade hustru samt en tystlåten typ som mest liknar Tom Selleck på Pridefestival. Samt en armé av arga turkiska män i riktigt, riktigt billiga monsterdräkter.

Sagt och gjort. När Härskaren uppmärksammas på våra hjältars gömställe skickar han bland annat ut en samling mumier gjorda av toalettpapper för att fånga in dessa och deras hjärnor – utan tillfredsställande resultat kan tilläggas – och efter ännu ett kung-fu slagsmål med fruktlöst slutresultat (denna gång i baren i Mos Eisley!) bestämmer han sig för att använda det uråldriga tricket ”söndra och härska” för att komma åt dom. Han skickar ut sin grönhudade hustru att försöka komma innanför byxorna på den ene medan han lockar den andre med löften om att de ska härska över Jorden tillsammans. Ska han lyckas? Ska våra hjältar se fällan de är på väg in i? Ska ena killen på fullt allvar hoppa i säng med en grön kvinna???

För att summera är Mannen Som Räddar Världen (direkt översättning) lite som hur kvantfysik måste te sig för en genomsnittlig invånare i en svensk småstad. Den är ett sammelsarium av intryck och min inledande beskrivning dess manus har sina rötter i kaosteorin är mycket träffande då inget i filmen händer förrän det händer och då oftast utan att vara en reaktion på historiska händelser eller för den delen påverka framtida. Regissören Cetin Inanc har gjort några pinsamma försök efteråt att hävda den är en parodi på amerikansk sci-fi, men jag skulle vilja påstå den först och främst parodierar logik mer än något annat. Stolt ägare av ett fysiskt exemplar har den gjort sig känd i mitt hushåll som filmen jag med jämna mellanrum plockar fram, intalar mig själv ”den kan inte vara så djävla tafflig som jag minns den!”, för att sedan fyrtio minuter in i historien använda vad lilla mentala styrka jag har kvar för att krypa fram till TV:n och stänga av. På grund av sina upphovsrättsbrytande scener anses den idag (?) vara public domain, så du hittar den bland annat på Archive.org – den finns på min nedladdningssida – men du kan se den i sin helhet på exempelvis Google Video. Fysiska kopior hittas hos diverse pirater och mer stjärnkrascher bjuds det i Star Odessey som jag skrev om här.

Regicid

Posted in Film, Trailer on juli 7, 2011 by Store Manager

Så. Det har rumlats och grumlats lite över mina filmval i mejlboxen. Det är alldeles för obskyrt heter det. Det är alldeles för svårtillgängliga titlar sägs det – trots att jag alltid försöker länka till prisvärda sidor man kan hitta sina exemplar. Vissa mejl har faktiskt även varit rättstavade och inte bara skrivna med kapitäler, så jag kände det minsann var dags att lyssna och ge folket vad de vill ha! Det är dags att ta på sig regnrocken och göra sig redo för gejsrar av blod, för nu pratar vi falurött och kroppsvätskor som flyger över tv-rutan i en mängd som sällan skådats utanför porrbranschen. Det är dags att damma av VHS-samlingen och bjuda en av mina personliga favoriter bland exploitationtitlarna; Robert Houstons klassiska amerikanska omarbetning Shogun Assassin från 1980! Vi pratar filmkonst. Vi pratar film som försöker säga oss något. Vi pratar film där en kortväxt man med lustig uppsyn förvandlar andra män med konstig uppsyn till dallrande köttsallad.

En åldrande man med de där överväxta ögonbrynen vi rökare aldrig hinner odla lyckas lura i tillräckligt många människor han är speciell och snart har han då utnämnts till Shogun i det japanska konungariket! All makt detta innebar har dock fått hans psyke att ta ett dopp i den djupare delen av poolen där det nu ligger på botten och dricker klorinet om du förstår vad jag menar, vilket leder till han ser fiender överallt och mest spenderar dagarna med att skälla på förbipasserande moln. Detta är dock goda nyheter för hans skarprättare Itto Ogami (spelad av småbuttra Tomisaburo Wakayama, vars Mamma uppenbarligen tyckte ”Lennart Svensson” var för plebejiskt) som på en daglig basis får träna sin halshuggningsteknik på nya försökskaniner. Och han är bra. Mycket bra. Folk hinner inte mycket mer än nysa förrän de sitter med huvudet i händerna och han är på väg ut ur rummet för sin kafferast, vilket då leder till att hans chef ser honom som En Förbannat Stor Fara för hans personliga säkerhet. Och eftersom anfall är bästa försvar beslutar han sig för att eliminera denna.

Sagt och gjort! Han skickar en samling män i svarta skidoveraller – även kända under samlingsnamnet ”ninjas”, för mer information om dessa kan jag varmt rekommendera Norrländska antropologen Mats Helge Olssons samlade studier i ämnet! – för att likvidera denne i hans hem, men som alla amatörhistoriker kan intyga så nyttjade dessa ninjor Östgötsk Poliotobak så självklart klantar de till det på grund av sina konformade huvuden och istället för Itto blir det hans fru som får sätta livet till. Dock hinner de placera ut lättfunna, komprometterande ”bevis” för att garantera Ittos skuld i en komplott att skicka Shogun till de Sälla Jaktmarkerna är obestridlig och på så sätt rättfärdiga hans avrättning. Eller, ”ärorika självmord” som det bekant heter. Personligen hade jag kallat processen att skära ut sina egna inälvor med en kniv medan man väntar på att killen bakom ska snabba sig och klippa till innan man fullkomligt smäller av för exempelvis Förbannat Djävla Helvetes Ont. Vilket får mig medan jag ändå är inne på ämnet passa på att säga tack till mitt Midsommarragg. Och förlåt.

Nåväl. Vad konspiratorerna självklart inte räknade med var att Itto då skulle lägga ihop alla ledtrådarna och inse hans chef inte bara saknar ett par bananer i klasen utan dessutom inte räds att göra PR för det också (vilket måste vara första gången överklassen underskattar sin arbetskrafts tankeförmågor), vilket får honom att se ut lite som biografbesökarna som betalade fullt inträde för att se De Ofrivilliga. Så när dennes sekonder anländer till skarprättarens bostad för att bevittna hans stundande hädangång är det inte så mycket en man som står i dödens väntrum de möter utan en förbannad japan som undrar vad tjugo män beväpnade till tänderna tror sig kunna åstadkomma honom för skada mer än blöda över hans klänning (vilket de gör, kan tilläggas!). Efter en duell med Shogunens son,där denne lär sig att om han bara varit ett huvud kortare hade sluppit bli ett huvud kortare – i en scen som har så mycket att säga om de krassa villkor som dikterar västmänniskans känsloliv i en ytfixerad värld som otroligt nog lyckats froda i ett andligt vakuum jag brukar se om den en fem, sex gånger innan jag fortsätter filmen – beger sig Itto ut på långpromenad tillsammans med sonen genom det feodala Japan. Målet är Shogun själv…

Lite vad Akira Kurosawa producerat om han bara var mer tjackskadad och någon berättat för honom att riktiga människor sällan har tre timmar över att lägga på filmtittande, är Shogun Assassin ett brutalt höghastighetsverk som bjuder blodstänk vars like sällan skådats! Från början en 70-tals mangaserie (som faktiskt ett kort tag bjöds svenska kioskbesökare på 90-talet i tidningen med den fantasirika titeln Samuraj!) som i sin tur genererade Kenji Misumis sex delar långa historia Lone Wolf and Cub under TOHO:s vingar är den i princip en omredigerad version av de första två delarna, främst signerat producenten David Weisman men även Roger Corman hade ett finger med i dess lansering i USA. Ett grovt räknat nittio minuters mästerverk inom samurajgenren – som jag själv döpt till Flygande Köttsallad Med Nudlar – har den fått utstå en del oförtjänt kritik om att vara ”rörig” (konceptet ”förbannad japan skivar andra japaner skickade att stoppa honom på hans väg till ärkejapanen – som han planerar skiva” är uppenbarligen svårbegripligt för vissa människor) när den faktiskt är en arketypisk hämndhistoria som gör tittaren tjänsten att inte låta en massa trivial handling komma i vägen för historien för något så osmakligt som pretentioner. Vi pratar full rulle från början till slut – något jag kan tillägga mer än en skribent beklagade sig över i recensionsform och om dessa bara ger mig sina adresser lovar jag att skicka ett par större trosor för deras vaginor hänger utanför – och när du tror den inte kan bli mer högljudd, visar den att volymmätaren på dess förstärkare faktiskt kan skruvas upp till ”elva” om du förstår vad jag menar.

En titel som jag automatiskt tänker på när jag hör frasen ”videovåld” blev den ironiskt nog ett exempel på just detta i 80-talets Storbrittanien där den klassades som Video Nasty och prompt togs bort ur hyllorna. Bolaget VIPCO som ansåg brittiska folket hade rätt till en habil dos finkultur gick kort därpå med på att lägga huvudet i stupstocken, lämnade över historien i censorernas händer vilket ledde till en sanslöst tam version som faktiskt fick duga fram till 90-talet (den finns idag återutgiven på DVD i helt oklippt version). Den finns utgiven i Sverige på Njutafilms i både enkel- och boxutförande (den sista bjuder bland annat de minst lika blodiga Lady Snowblood-filmerna och hittas på Ginza), VIPCO:s utgåva finns hyfsat billigt på Amazon men för en rejäl dos blodbad släppte Eureka Entertainment 2009 en minst sagt salivframkallande samling med boxen The Complete Lone Wolf & Cub Boxset, som bjuder samtliga japanska originalversioner plus bonusgodis! Du hittar den här.

Absolut inte lika högoktanig, men ändock naggande god och habilt faluröd är Andrea Bianchis zombiealster Burial Ground: Nights of Terror som jag skrev om här.

Strandmonstret

Posted in Film, Trailer on juni 28, 2011 by Store Manager

Fråga vilken filmvetare som helst så kommer de påpeka att socialrealism är viktigt! Faktum är att du inte ens behöver fråga dom utan det verkar komma av sig själv oavsett vad diskussionen till en början handlade om eller vilken social situation de befinner sig i. Och lägger du till ett tjugokronors gummimonster i historien har du en härlig kompott som bjuder högt och lågt vid namn The Beach Girls and the Monster från 1965! Regisserad av Jon Hall – som gav världen Cobra Women och White Goddess – är den en lite över timmen lång historia med fötterna i kategorin ”charmigt trams” där självaste Frank Sinatra Jr stod för musiken! Sommaren är här och vad vore den utan vulkaniserade antagonister?

En samling tonåringar som mest vill hänga på stranden, alternativt surfa börjar betas av en efter en av något som ser ut som ett ratat maskotförslag för RFSU och är ungefär lika diskret som en rosa stridsvagn i en porslinsbutik. Polisen som hittar de sönderrivna offren insvepta i sjögräs, ser fotspåren som leder ut i havet lägger ihop ledtrådarna och konstaterar att det med all sannolikhet är en varulv som är skyldig till de brutala dåden. Surfaren Richard (spelad av Arnold Lessing, vars karriär toppade med denna historia) är däremot inte imponerad av deras ansträngningar, utan bestämmer sig för att gå till botten (hö hö hö!) med det hela och inleder därför sin egen brottsundersökning. Hans pappa Dr. Otto Lindsay (spelad av Hall själv) är dock inte så imponerad av sin avkommas aktiviteter.
– De är slampor allihop och förtjänar sitt öde, väser han och tycker sonen istället ska fokusera på den havsforskning han för tillfället tagit en paus från.

Faderns råd till trots misstänker Richard det går en galning lös i trakten som hyser någon form av agg för det surfande gänget och snart inkluderas även hans egna vänner på listan! Bland annat konstnärliga kamraten Mark – spelad av Walker Edmiston som i slutet av sin karriär gjorde sig känd som röstskådespelare i diverse animerade filmer och serier – som skadats i en bilolycka och dragit slutsatsen att bästa sättet att hantera en sådan traumatisk upplevelse är att låsa in sig och fokusera på att konstruera byster som han sedan sliter sönder. Hans egen far hamnar också i fokus då hans hårddrickande troféhustru – Sue Casey, som faktiskt hade en roll i Breakfast at Tiffany’s – drivit honom galen av svartsjuka då hon beter sig lite som den där smakfulla medelåldershistorien man annars bara ser på pubarnas singelkvällar med rinnande smink, en drink i varje hand och inte räds att dela med sig av informationen ”hon kan kissa med den också!” Ska Richard hitta den psykotiske förövaren innan det är för sent? Kommer han att följa sin faders råd och gå tillbaka till studierna? Kommer Franks avkomma lära sig sjunga en låt i rätt tonart?

Ett uppenbart försök att slå mynt av den surfsploitation som figurerade under sextiotalets första hälft (jag syftar främst på filmserien om Gidgets äventyr med Annette Funicello och bland annat Frankie Avalon i rollerna) är The Beach Girls and The Monster ett underbart exempel på något som missar målet med goda kilometern. Självklart bjuds det strandtema med de klichéer man kan förvänta sig – surfsekvenser, bikinis, kortlivade dansflugor och instrumentalmusik – men det märks producenterna hade ögonen på vinst vilket resulterade en doft av andrahandssortering över hela produktionen. Detta till trots är den just ett stycke underhållande trams och har man bara det i åtanke är den en klart underhållande historia! Även känd under alternativa titlar som Monster from the Surf och Surf Terror är filmen idag public domain och går därför utmärkt att ladda ner lagligt på nätet. Du hittar den i min downloadlista men den finns även återutgiven i Image Entertainments samling The Beast Box som bjuder Bride of the Gorilla och William ”One Shot” Beaudines Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla som bonus. Du hittar den här.

Mer billiga filmmonster bjuds det bland annat på i kristna antidrogpropagandafilmen Blood Freak  som jag skrev om här.

Blodapa

Posted in Film, Trailer on juni 17, 2011 by Store Manager

Det går ju minst sagt apor i min samling finkultur, ett mönster jag faktiskt var helt ovetande ens existerade i bokhyllorna där hemma fram tills jag bestämde mig för att dela med mig av min passion på Psykotronisk Videoblogg! Och med tanke på min nyblivna status som singel så är det väl lika bra jag vänjer mig vid detta eftersom jag har på känn det kommer bli mer av den varan i framtiden, om ni förstår vad jag menar. Mordiska sådana bjuds det på i René Cardonas förbryllande Night of the Bloody Apes från 1968, en mer blodig re-make på hans tio år äldre brottningshistoria Las Luchadoras contra el Medico Asesino (ungefär The Wrestling Women vs. the Murderous Doctor) som var en så bra cineastisk upplevelse man 1972 bestämde sig för att dubba om, klippa in äkta operationsscener och sedan släppa lös den utanför Mexikos gränser!

Briljanta läkaren Krallman (spelad av José Elias Moreno) håller på att förlora sin son Julio i leukemi. Efter han mött dennes doktorer angående sjukdomens förlopp och med så få ord fått veta att ”furu kan vara rätt vackert på en kista” blir han – förståeligt – desperat och börjar famla efter halmstrån att rädda sin avkomma. Så han beger sig tillsammans med sin assistent Goyo (en puckelryggad historia med ett gigantiskt ärr som löper utmed ena sidan på hans ansikte som envisas med att kalla doktorn ”mästare”) till det lokala zoo:t för att (1) söva ner en förbannat stor kille i en billig gorilladräkt, som de (2) släpar tillbaka till hushållet för att (3) transplantera dess hjärta till sonen och på så sätt (4) bekämpa den obotliga sjukdom som håller på att bli dennes död. Rätt logiskt när man tänker efter.

Nackdelen är då att gorillahjärtat som bultar i sonens bröst inte bara bekämpar sagda leukemi utan även förvandlar honom till något man annars bara ser i de där små inglasade båsen på Centralstationen i Stockholm när man löser biljett till t-banan. Med könsdriften hos en tonåring strandsatt på landsbygden om ni förstår vad jag menar. Sonen hinner faktiskt inte mycket mer än vakna upp från sin operation förrän han sliter sig lös och stormar ut i natten för att stilla de djuriska lustar han nu är fylld av och inte kan kontrollera. Till faderns och assistentens minst sagt milda förvåning:
– Var den där håriga saken Julio, mästare?
– Om det var det ska jag slå min exfru på munnen nästa gång jag träffar henne…

Offren läggs på hög (först ut i köttsalladen blir en duschande kvinna med alldeles för liten handduk, vilket jag tyckte sa mycket om den utsatthet vi alla upplever i dessa alienerade dagar) medan fader och assistent jagar efter med bedövningspilar  och gevär i beredskap. Väl infångad är doktorn ovillig att släppa taget om vad han i princip tycker är en bra idé, så den gode Krallman och hans assistent kidnappar  en kvinnlig brotterska som hamnat i koma efter en störtdykning i ringen för att inympa hennes hjärta i sonen. Alla som har en kompis vars flickvän pluggat genuspedagogik vet vilken effekt doktorn hoppades detta skulle ge. Detta leder dock till oönskad uppmärksamhet från polismakten i form av Lt. Arturo Martinez (plus att det fungerade lika bra som att försöka stoppa ett snöfall genom att skrika åt det!) som lägger ihop ledtrådarna och kommer fram till att förövaren bakom de grymma brott där män slitits i blodiga stycken och kvinnor fått sina bröst vidrörda på ett opassande sätt är något som är ”hälften man, hälften odjur och hundra procent skräck!” Till vilket han får det på grund av tveksam dubbning briljanta svaret ”I’ll say that’s absurd, the proofs are circumstantial, it’s more probable that of late more and more you’ve been watching on your television many of those pictures of terror!” Han beger sig ut tillsammans med sin fribrottande flickvän att hitta odjuret…

Ett hopkok av naket, lucha libre, melodrama och blodbad i samma klass som Herschell Gordon Lewis alster är Night of the Bloody Apes en rejäl kontrast till regissörens tio år äldre Santa Claus vs. the Devil från 1959. En habil historia i grunden får man känslan av att produktionen för att säkra en inkomst på grindhousebiograferna slängde in precis alla klassiska exploitationelement man kunde tänka sig så att ingen skulle lämna matinén missnöjd. Självklart blev då censorerna i bland annat Storbrittanien förnärmade – om detta berodde på operationsscenerna eller våldtäkterna låter jag vara osagt, de amatörmässiga specialeffekterna kan omöjligt stött någon – och den klassades som Video Nasty, trots att den gått på landets biografer i en helt oklippt (x-rated) version så tidigt som 1974! Återutgiven på DVD i dessa dagar – fortfarande censurerad i Storbrittanien – finns den idag i två specialutgåvor signerat Something Weird Video! I dubbelutförande tillsammans med Feast of Flesh och i boxen Beauties & Beasts som bjuder fem bonusfilmer. Du hittar dom här och här.

Mer apor (och kung-fu!) bjuds det i favoriten King Kung Fu som jag skrev om här.