Madrass

Posted in Nätet, Reklam on september 23, 2011 by Store Manager

Svabba golvet så din haka inte drar på sig oönskade infektioner, reklamfilmen för Gary’s Mattress nyöppnade butik lyckas på under en enda minut förolämpa i princip varenda minoritet som finns i USA, plus bjuda lite hot om djurplågeri! En amerikansk version av Skaras stolthet Bert Karlsson är Gary en pressagents mardröm då han sätter nytt världsrekord i antal grodor som hoppat ur munnen per sekund.

Äkta eller inte – det diskuteras vilt på nätet om detta – är den ändock underhållande på exakt samma ”fel” sätt som Tromas direkt-till-video alster eller briljanta tv-serien South Park.

Ängeldjävlarfan!

Posted in Musik, Nätet on september 5, 2011 by Store Manager

Brittiska amatörentertainern Jimmy Tourettes bjuder sin intressanta tolkning av Robin Williams radioplåga Angels. Lyteskomik kan tyckas men han har själv publicerat ett antal alster där han bjuder ”vuxenkaraoke” – bland annat tolkas det Elvis Are You Lonesome Tonight? – så jag antar han är helt okej med de eventuella nervösa skratt dessa genererar. Och säg vad du vill om framförandet, det finns faktiskt en passion i det hela som gör det lite charmigt. Verksam i Birmingham utlovas det framträdanden på de lokala pubarna snarast om du har vägarna förbi.

Desperation

Posted in Nätet, Video on september 1, 2011 by Store Manager

Det ”bästa” från 80-talets då nya fenomen videodejting börjar nu läcka ut på piratkopior och tillika nätet, vilket leder till en del ofrivillig underhållning både i dess tekniska tafflighet och den desperation vissa deltagare visade upp. Ovanstående ”vinnare” är ett klockrent exempel – jag fullkomligen älskar hans visdomsord att höjden minsann sitter i betraktarens öga! – och frågan är om han överhuvudtaget hade någon som nappade? Schadenfreude är som bekant den enda sanna…

Bestmonsterattack

Posted in Film, Trailer on augusti 31, 2011 by Store Manager

Så. Som läsare av denna blogg sedan länge kunnat konstatera(?)  så är det en av mina favoritsysselsättningar att slänga av mig skorna och ta ett dopp i det djupa VHS-träsket i jakt på nya guldkorn, för att sedan göra mitt bästa att sprida nyheten om mitt senaste fynd. Det stimulerar min nyfikna natur och skänker en viss belåtenhet de gånger man får uppskattning av totala främlingar som hör av sig och glatt konstaterar en titel de aldrig ens hört talas om skänkte dom en roande paus i tillvaron. Nackdelen är att man med jämna mellanrum lägger vantarna på en stinkande historia så förbålt dålig man halvvägs genom första titten sitter med ansiktet i händerna och bestämmer sig för att vad man egentligen behöver i livet är först och främst en vettig kvinna att gifta sig med och sedan spendera den eventuellt lediga tid man har med att hugga ved. Som farfar gjorde. Han såg säkert en hel del elände i Andra Världskriget, men en filmisk mardröm som Michael Stanleys Attack of the Beast Creatures från 1985 är jag rätt övertygad om att han då aldrig frivilligt plågade sig genom. Vi pratar en kalkon som inte har något som helst positivt att erbjuda sina tittare och en miss jag känner mig manad att bryta min inställning ”skriv bara om det du gillar och överlåt negativiteten till andra” och skriva om i varnande syfte.

Upplägget är i grunden väldigt enkelt vilket gör det ännu svårare för mig att greppa hur man kunde misslyckas. En samling passagerare från ett förlist fartyg – som bär samma namn som produktionsbolaget, vilket borde gett dom en fingervisning vad som väntade – hamnar på en till synes öde ö någon gång under tjugotalet. Ön är ”konstig” för att citera den smartaste av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Det ligger bland annat skelett på stranden vilket får självutnämnda ledaren tycka det är en bra idé att utforska platsen mer noggrannt. Allt för att dra bort uppmärksamheten från hans dåliga frisyrval. Sagt och gjort, marsch in i skogen i samlad tropp! Man hittar en flod fylld med svavelsyra – personen som hittade den förlorade bokstavligen ansiktet – vilket är ”konstigt” och ett av de ämnen man bestämmer sig för att behandla under det improviserade möte runt en levande eld som fyller ut en rejäl portion av filmen. Dagen efter hinner de inte mycket mer än vakna och fortsätta sina konstateranden om att ön är just ”konstig” förrän de blir attackerade av små illvilliga varelser som ser lite ut som en sorts kokt lågbudgetvariant av Critters. Vad som följer är dryga kvarten lång sekvens av promenerande och skrik. Och mer skrik. Och skrikande promenader. Plus promenadskrik. När sedan eftertexterna rullar har alla skrik tystnat utom tittarens…

För att summera – och försöka ge något som helst positivt utlåtande om filmen – är Bestmonsterattacken det absolut sämsta jag sett i filmväg och går därmed upp i absoluta toppositionen på min lista över ”klart värst hittills”. Helt i klass med Bill Hinzmans Zombie Nosh är den numera känd i mitt hushåll som Filmen Som Vägrar Ta Slut och den bjuder på sin höjd en handfull elaka skratt då monstren inte håller särskilt hög kvalitet och skådespelet konstant ligger ett par nivåer under dessa. Men att rekommendera filmen bara för detta är lite som att övertyga någon man får slå dom på näsan med en pinne i dryga nittio minuter mot att de får ett tuggummi i slutänden. Än så länge outgiven på DVD finns den dock att hitta på olaglig väg (om man nu mot all förmodan vill se hur dåligt dåligt kan bli!) men jag väljer att inte länka till detta utan avslutar med en kul anekdot som summerar vad det är vi har att göra med. Följande dialog ska ha utbytts då filmmakarna mötte en distributör med hopp om biografcirkulation:
– That dragged on for ever. Trim it down to ninety seconds and you’ve got an okay film. Sixty would be better. Hard to get theatrical distribution for a one-minute film, but who in their right mind would seriously expect any audience to sit through more than a minute of bad actors hugging themselves with hand puppets and shrieking?
– Actually, that’s just our trailer. The full movie is 104 minutes.
– Oh. Well then. I will use every resource at my disposal to have you killed.

Utrotare

Posted in Nyheter on augusti 29, 2011 by Store Manager


Min belgiska kompis Chris – även känd bland vanliga dödliga som Captain Catastrophe – skickade mig ett paket med bland annat en trio tyska lobbycards för exploitationklassikern The Exterminator häromsistens. En av mina favoriter inom vigilantekategorin, kan den enklast summeras som en historia om de våldsamma handlingar hederligt folk måste ta sig för när liberaler vill pjoska med de brottsliga element de ändå inte behöver dela villakvarter med. Absolut inget fel på den mer kända Death Wish men när det gäller sleaze står den sig kort jämfört med detta alster.

Ovanstående fotografin hänger hemma på väggen och enmansvariaten av Anti Cimex skrev jag om här.

Ofrivillig Semester

Posted in Musik on augusti 26, 2011 by Store Manager

Vanvettiga österrikaren Lightning Beat Man och hans briljant betitlade kompband The Never Heard of ‘Ems bjuder galna Wild, Baby, Wow från varmt rekommenderade albumet Apartment Wrestling Rock and Roll – en om något passande hyllningslåt till den ondsinta lilla bakterie som slog rot i mitt tarmsystem och bestämde sig för att se hur mycket kaos den kunde ställa till med. Jag utelämnar vidare detaljer – det känns mer passande för artister som GG Allin, om du förstår vad jag menar – men för en insikt i vad jag gått genom den senaste tiden rekommenderar jag att du spelar ovanstående alster på full volym medan du kramar om din toalett, iklädd frivilliga mjukisplagg av sunkvariant. Den psykotroniska videobloggen återkommer snarast med mer filmrecensioner. Trevlig helg!

Viva Zapata!

Posted in Dokumentär, Musik, Trailer on juli 27, 2011 by Store Manager

De tragiska händelserna i Norge har väl inte undgått någon och istället för att bjuda ännu ett ”dråpligt” inlägg om den sortens film jag älskar, som i ärlighetens namn just nu känns förbannat fel, vill jag passa på att tipsa om en dokumentär som även den handlar om en tragedi, om än i mycket mindre format – Kerri O’Kanes The Gits Movie. En film som berör utan att bli för Hollywoodskt sliskig och som lyckas väldigt, väldigt bra i sin skildring hur en enskild dåres handlingar får rippeleffekter långt utanför de som stod offret närmast.

Men först lite bakgrundshistoria! Även om jag själv med all sannolikhet alltid kommer hålla punkidealet ”alla kan göra det!” högt resten av min levnadstid (eftersom jag helt enkelt är för gammal att ändra på mig), är jag inte längre så förbannat naiv att jag per automatik anser allt som produceras som resultat av dessa är bra! Faktum är att jag idag ser det lite som att dela ut vattenfärger till aporna på sitt lokala zoo; självklart kommer du förr eller senare snubbla över ett stycke magnifik konst som fullständigt får dig att tappa andan, du måste bara vada dig genom en helvetes massa babianteckningar för att hitta det. Därför känner man sig så – för att använda ett krystat uttryck – välsignad när man hittar ett stycke talang som redan från starten är perfekt och så fullkomligt briljant man känner sig tvingad att nypa sig i armen för att försäkra sig om att det verkligen sker framför en och inte bara är en hallucination på grund av alldeles för mycket önsketänkande. Detta stämmer i allra högsta grad när det gäller Mia Zapata och hennes band The Gits. Musikmässigt kanske det inte levererades något nytt men den kom tillsammans med en gudabegåvad röst fylld av passion, smärta, sårbarhet och fanimej mer testiklar än vad många manliga diton i samtida akter kunde leverera. Ett band som bara hann skaffa sig ett följe inom underjorden innan tragedi stoppade dom, men som nästan tjugo år senare lockar nya fans till sig och en av få akter jag verkligen försöker pracka på folk med motiveringen ”du missar något annars”.

Bandets födelse är idag lite av en legend. Den annars så timida Zapata (som ryktesvis skulle varit släkt med den mexikanska revolutionär hon delade namn med!) hade på en collegefest i Ohio blivit så berusad hon till sist vågade ställa sig upp på ett bord och sjunga en gammal bluesfavorit för de högljudda festdeltagarna. Detta må inte vara ovanligt i en sådan situation, men hon sjöng denna så bra att sällskapet som befann sig där tystnade och den framtida gitarristen Joe Spleen (hans riktiga namn var Andy Kessler) på stående fot bestämde sig för att han skulle följa de punkideal han anammade och starta ett band med den främmande kvinna han precis sett framträda. Sagt och gjort! De bildades på 80-talet under det mer tveksamma namnet The Snivelling Little Rat Faced Gits (som de tog från en sketch signerad Monthy Python) och skaffade sig snart ett rykte som ”bandet att hålla koll på”, något som cementerades med den självsläppta debutskivan Private Lubs. Mindre bolag visade självklart intresse, bandet flyttade till Seattle och efter att släppt tre singlar på lokala sådana – samt medverkat på en handfull samlingar – kom officiella debuten Frenching the Bully och vad som inledningsvis var rykten kom nu att bli rena förutsägelser. Fylld med punkig energi och kanske en produktion som lämnade mycket att önska var det dock ingen tvekan om att bandet hade en sångerska utan like och att ett större genombrott var att vänta. Med tanke på att bandet befann sig i Seattle i 90-talets början och den mediahausse som pågick var det helt enkelt bara en tidsfråga – speciellt med tanke på att självaste Atlantic Records redan inlett förhandlingar med bandet om ett kommande skivkontrakt. Bandet tog detta dock med hälsosam ro och begav sig ut på en längre Europaturné.

Väl tillbaka i USA inleddes inspelningen av andra albumet Enter: the Conquering Chicken (ett privat skämt då Mia kallades detta av alla som kände henne, då hon utanför scenen fortfarande var en väldigt timid person – de stundande framgångarna till trots!), en titel som idag faktiskt får mig att rysa av obehag. Efter att ha spenderat kvällen den sjunde Juli 1993 tillsammans med sina kompisar på en lokal pub, begav sig Mia hemåt till fots. Vid tretiden på morgonen hittades hennes kropp på en ödetomt bara något kvarter från hennes bostad. Hon hade våldtagits, misshandlats och stryps till döds – misshandeln var så rå att hennes kropp identifierades med hjälp av den kycklingtatuering hon hade på sitt ena ben. Polisen satte genast igång en undersökning men då det visade sig förövaren var en man som uppenbarligen varit helt okänd för henne (statistiskt sett är det annars i nio fall av tio lättlöst då förövaren har en nära relation till det kvinnliga offret) och brottets natur helt slumpmässigt, blev hennes mord efter ett par år ett så kallat cold case. Bandet och musikscenen gav dock inte upp och inledde stödspelningar med målet att finansiera en privat undersökning med hopp om att hitta förövaren. Något som dock dröjde fram till 2004, då den saliv som lämnats på ett av hennes bröst via DNA kunde binda Jesus Mezquia till brottet.

Det är svårt för mig idag att särskilja om de rysningar jag känner när jag lyssnar på The Gits musik beror på ren njutning av Zapatas briljanta sångröst eller vetskapen om det hemska öde som väntade henne i den mörka gränd hon tyvärr tog beslutet att gå genom. För att världen berövades något förbannat bra är svårt att förneka, speciellt efter man sett dokumentären där föräldrar, vänner och beundrare delar med sig av sina tankar och känslor för sångerskan. En genuint bra textförfattarinna med röst att matcha, med en lovande framtid alldeles inom räckhåll, reducerades hon på några minuter till ett simpelt stycke kött enbart gjort för att stilla en psykotisk mans drifter för att sedan kastas bort och det är kanske insikten om detta som berör mig djupt så många år senare. Ärligt talat vet jag inte och skulle ljuga om jag påstod mig vara en man som hängav mig åt sådant navelskåderi.

För att summera är filmen något som garanterat berör som rent mänsklig historia och den finns att se på exempelvis Snagfilms och YouTube. När det gäller deras musik rekommenderar jag starkt deras två studioalbum (bandet avslutade inspelningen av det andra utan sångerskan) men för ett smakprov som blandar material från båda finns det idag en best of-samling. Du hittar dessa på bland annat Amazon och jag bjuder smakprov nedan från båda: Another Shot of Whiskey:

samt Whirlwind:

Viva Zapata!